Osäkerheten gjorde sig tydlig igen

Valborg. En högtid som betydde väldigt mycket för mig som liten men som under åren har tappat sin charm.

Som liten flicka innebar det en härlig middag på Reimersholme och sedan promenad och mys kring majbrasan på Långholmen. Min familj spenderade den nämligen alltid med min farbror och hans familj. Jag såg alltid så mycket fram mot det, speciellt mot att leka med min bästa kompis och jämngamla kusin Elsa. Så kul vi hade! Jag tyckte också att det var spännande med den stora elden som tändes och mysigt med kören som sjöng ”Sköna maj”. Starten på sommaren. Ibland köpte vi varmkorv, grillade marshmallows och spelade i små lottostånd som fanns på plats. Det var en helkväll med familjen helt enkelt!

I tonåren byttes den familjära middagen ut mot brasan som tändes i Tegelhagen, i Helenelund. I stället för familj var det vänner som gällde. Istället för varmkorv var det alkohol. Tack och lov har jag haft underbara vänner som aldrig har hetsat mig till att dricka eller som har varit särskilt mycket för att supa sig redlösa överhuvudtaget. Men det var här och då som jag insåg att Valborg hade vänt och bara blivit en ursäkt för många ungdomar att supa ner sig totalt. Inte sällan blev det slagsmål och bråk kring brasan och polisen befann sig alltid på plats. Jag tappade lusten för Valborgsmässoafton, för majbrasa, för kör och att sjunga in våren. Det blev som vilken annan kväll som helst.

Vad jag gjorde för ett år sedan minns jag inte. Jag vet att på den dagen, den 30 april, så fick jag veta att jag skulle få bli transplanterad. Antagligen låg jag inne på sjukhus när brasorna tändes runt om i landet.

I år så tog jag mig efter många om och men ut ur lägenheten. Jag var medbjuden som +1 till en fest där jag inte kände många. Dagen hade varit allmänt seg då jag klockan 02:00 på natten fortfarande var pigg och tog inte bara en utan två insomningstabletter. Hade knockats totalt mitt i skrivandet av ett sms som jag upptäckte när jag vaknade med mobilen i ansiktet runt lunch dagen därpå. Så till en början var jag inte sugen på att göra något alls, möjligtvis dra en gammal filt över huvudet och ignorera min existens.

Men efter att ha spenderat så mycket tid ensam på sjukhus så suktade jag ändå efter socialt sällskap. Ju längre tid det går mellan gångerna som jag är ute bland folk, desto svårare blir det. Att ta sig ut ur lägenheten när man är så påverkad av mediciner som jag är och dessutom har blivit så bekväm hemma i mjukisbyxor där ingen ser en har gjort att jag ser det som ett så stort moment att göra sig i ordning. Till och med att gå och handla mjölk på Coop 400 meter bort är ett projekt. Men det gör mig samtidigt ledsen att vara den person som jag blivit sedan canceråterfallet. Innerst inne så vet jag ju att jag är en extremt social människa. I normala fall älskar jag att umgås med folk och speciellt att träffa nya människor. Jag har aldrig haft problem med att gå på stora fester där jag inte känner en människa, tvärtom har jag tyckt att det har varit utmanande och spännande.

Så efter middagen igår bestämde jag mig för att sluta tänka så mycket och bara ge mig av. Jag insåg att jag bara skulle bli deppig av att sitta hemma. Och det kändes faktiskt riktigt fint att få göra sig i ordning! I min spegelbild har jag bara sett en sliten, trött och glåmig kvinna med håret åt alla håll den senaste tiden. Tänk vad lite smink kan göra! Och med mammas hjälp fick jag en nyklippt frisyr som jag kunde ordna till. Jag drog på mig en söt kjol istället för skitiga mjukisbyxor. Vad viktigt det är för psyket att få känna sig fin ibland, jag blev genast på bättre humör trots att jag var väldigt trött.

Men i taxin slog osäkerheten till som en käftsmäll. Jag var nästan redo att be chauffören köra hem mig igen. Jag skulle till en lägenhet som jag aldrig besökt, träffa människor som jag aldrig mött förut. Och den senaste gången jag gjorde något liknande så åkte jag dessutom in akut med blodförgiftning samma natt… Panik och rädsla.

Läkarna är noga med att poängtera att jag inte kan sluta leva bara för att det finns risker. Jag ska såklart vara aktsam, lyssna på kroppen och använda sunt förnuft, men jag måste våga mig ut bland folk. Jag försökte ha det i åtanke hela tiden.

Tack och lov blev jag mött av en av mina bästa vänner redan utanför. Det kändes tryggt att han var där, jag hade någon att ty mig till när jag blev osäker och kände att paniken kröp sig på. Men ju längre in på kvällen vi kom, desto lugnare och mer harmonisk kände jag mig. Jag pratade en del med andra och insåg hur mycket jag saknat att lära känna nya människor. Vad spännande det är att få ta del av någon annans vardag! Jag lyckades hitta tillbaka till en liten del av mig själv, från tiden innan jag blev sjuk. Det var saknat.

Ingen brasa i sikte i år, men det gjorde inte så mycket. Valborgsmässoafton bjöd ju ändå på det traditionella ostabila vädret så vi överraskades av både regn och hagel (!). Däremot fick jag till min stora lycka grilla marshmallows! Visserligen ”gatu-scout-style” vid en infravärme, men ändå. Det smakade himmelskt, precis som när jag var liten.