Allmäntillstånd: Skrutt

De senaste två dagarna så har jag inte mått särskilt bra alls. I går nådde jag en slags botten, åtminstone var jag mer ur funktion än på väldigt länge. Till största delen så har det med sömnen att göra. Som jag tidigare har nämnt så är jag varken vaken eller sover utan någonstans mittemellan. Dygnet runt. Förutom när jag utnyttjar sömndroppar och/eller insomningstabletter… Men då har jag ”baksmälla” dagen efter och mår dåligt av det i stället så det är lite pest eller kolera som jag varierar mellan.

I onsdags kväll så kom jag hem klockan 01:00 efter valborgsfirandet. Trodde då att jag skulle kunna sova någorlunda efter en kväll med många intryck. Men icke. Jag sov bara en timme i taget (utan överdrift). Vaknade upp däremellan av olika anledningar. Ena stunden pratade jag högt i sömnen, så pass att det väckte mig själv (!?). Andra stunden vaknade jag av en mardröm, jag ropade efter min syster i sömnen. Kallsvettig såg jag mig förvirrad om i rummet innan jag insåg var jag var. Den etappen tog det en stund att lyckas somna om från. Vid ett annat tillfälle vaknade jag med ett  ryck av ett ljud i trapphuset. Så pass ytligt sover jag att jag reagerar på varenda knäpp… Sådär fortsatte natten. När jag väl slog upp ögonen för sista gången och bestämde mig för att kliva upp så kände jag mig inte levande vill jag lova.

Under dagen fick jag svårt ont i magen. Symptomen påminner om GVHd i tarmarna och det är ju inte omöjligt med tanke på att det redan verkar finnas i levern. Jag bestämde mig för att vänta något dygn och se om det lugnade ner sig innan jag kontaktade läkarna. Försökte sysselsätta mig under dagen med ditten och datten men det gick verkligen sådär. Lyckades åtminstone ta mig ner till Liljeholmens centrum och hämta ut saknade mediciner – alltid något!

När min syster hörde av sig vid 17-tiden så var jag så matt att jag brast ut i tårar över ingenting. Hon visste tack och lov vad jag behövde mer än vad jag själv gjorde just då så hon övertalade mig att utan vidare betänkligheter hoppa in i en taxi och åka dit. Solen sken och jag behövde frisk luft så jag lånade lite löparkläder av henne och vi joggade långsamt ner till Lötsjön.

Satan i gatan så tungt det var… Tanken var att vi skulle springa ett kortintervall- pass tillsammans men jag insåg tidigt att jag inte skulle lyckas genomföra det. Förutom mitt allmänt dåliga tillstånd så tog jag nog ut mig lite väl under lördagens halvmara. (Jag ångrar fortfarande inte att jag genomförde det dock.) Var väldigt stel redan innan vi startade och hade ont i vänster vad. Antagligen slet jag sönder en hel del muskelfibrer för en vecka sedan och var inte redo för att springa intervaller än för under en fartökning så högg det till i baksidan av låret också… Med rädsla för att ha sträckt mig så joggade jag extremt långsamt fram och tillbaka istället för att hålla mig varm, medan Emelie körde intervallpasset. Jag var otroligt ledsen och besviken och med min trötthet så har jag än mindre tolerans… Men jag gladde mig åt att hon är i en sådan toppenform och agerade coach i stället genom att filma hennes steg och gå genom hennes löpteknik!
Underbara syster pysslade om mig när vi kom hem till henne och masserade mina ömma muskler. När jag väl klev innanför dörren i Midsommarkransen så hann jag knappt lägga huvudet på kudden innan jag somnade av utmattning, både fysisk och mental. Tack Emelie ❤

Idag har det fortsatt i samma visa. Fick avboka alla planer helt då jag vaknade trött, matt och med huvudvärk, hugg i magen och smärta i benen. Försöker ändå hålla mig sysselsatt så jag har blivit väldigt pysslig! Fixade tjusig kaviarmanikyr och rostade granola så att det luktade kakao och kokos i  hela lägenheten.

Läkaren ringde vid 16-tiden så då passade jag på att berätta min status. Han lät inte särskilt förvånad… Han meddelade dessutom att man satt in Noxafil tre ggr/dag igen för mig då jag riskerar svampinfektioner i och med att jag äter antibiotika. Efter att ha besökt både Kronan och Hjärtat i Liljeholmen utan resultat så gjorde jag en beställning tills på måndag och traskade tomhänt hem med förhoppning om att ödets ironi inte bjuder på en infektion redan under helgen.
Så är läget just nu; inget vidare på det stora hela. Men på söndag tar jag den sista kortisontabletten så jag räknar kallt med att vinden vänder i nästa vecka.