Månad: mars 2015

Jag upptäckte plötsligt.. För en vecka sedan så var det exakt två år sedan. Två år sedan den fruktansvärda och minst sagt horribla torsdagen då mitt liv rasade på nytt.

äkaren kom in på mitt lilla sterila rum på Karolinska i Solna och meddelade med få ord ”din cancer är tillbaka”. Allt svartnade. Jag minns inte annat än att jag hann tänka ”nu är det kört, jag kommer att dö”. Enligt mamma så skrek jag rakt ut. Skrek och grät. Läkaren ville ge mig lugnande med min mamma sa bestämt nej. ”Låt henne få ur sig det här, hon har stängt in så mycket tidigare”. Familjen ringdes in. Vi alla satt tysta och tårarna rann. Hur skulle vi orka det här igen? Hur skulle det sluta? Jag kan bara tala för mig själv, man jag tror att vi alla började förbereda oss på en begravning.

Det känns märkligt. Både som att det var nyligen och väldigt länge sedan på samma gång. Jag minns så mycket, så många detaljer, och två år är ju ändå bara två år. Men det är som att kliva ur sin egen kropp när jag pratar om det. Jag pratar om någon annan. Jag har det kämpigt nu, och har haft det länge, men det är ingenting mot den enda dagen. Jag hatar den torsdagen.

Att se tillbaka är ett mörker men äntligen ser framtiden ljus ut! Då var det som att gå in i en vägg. Vet du hur man reagerar när man är säker på att man bara har någon månad kvar? Det kan jag berätta… Man blir rationell. I alla fall jag. Vem ska få ärva vad? Jag måste avsluta alla mina konton. Jag måste slänga saker som min familj inte ska behöva ta tag i efter min bortgång. Jag måste hinna ta farväl av alla och hur ska jag säga det? Kommer min familj att klara detta eller kommer det krossa dom för resten av livet?

Bilden här till vänster togs fem dagar innan beskedet. Jag var pigg, glad och hade ingen aning om vad jag bar på. En av de tusen tankar som for genom mitt huvud efter diagnosen, men en av de värsta, var att jag skulle komma att förlora mitt utseende igen. Tappa allt hår, svullen av kortison. Hålögd och tärd av sjukdomen. Och jag visste att det skulle gå fort, jag hade ju varit med om detta en gång förut. Det var en enorm förtvivlan som rasade inom mig, jag kan inte ens beskriva den… Och mycket riktigt så föll håret av inom kort. Vad jag inte var beredd på var att allt hår, inte bara det på huvudet, skulle falla av. Jag rasade i vikt och såg ut som ett benrangel. Senare skulle både mage och ansikte svälla upp av kortisonet. Jag mår fortfarande så dåligt av minnet att jag inte kan visa de fotona än.

Men bilden här till höger visar i alla fall på ett ungefär hur jag såg ut efteråt, när håret hade börjar växa igen. Det är min far som står bredvid. Just den här dagen var första gången som jag visade mig utomhus utan peruken. Med påmålade ögonbryn och lösögonfransar var jag så nervös att jag trodde att jag skulle svimma. Jag hade min naturliga hårfärg ett tag, men tyckte att det såg så tunt ut eftersom jag är så väldigt blond. Dessutom såg jag cancern i ansiktet varje gång jag såg mig i spegeln. Jag behövde ta kontroll över min yta igen. Så jag färgade håret mörkt och har inte ångrat det en enda sekund.

Det är mycket det som allt handlar om – att återfå kontrollen. Allt rasar ju och man tappar den totalt när man får ett cancerbesked. Man utlämnas helt i andras händer och tvingas genomgå saker vare sig man vill eller inte. För vissa går det ganska fort, dom hittar tillbaka till sig själva med hjälp av små medel. För andra kan detta ta månader. År. Man går in i dimman, tappar bort sig totalt. Inget blir någonsin sig likt igen. Det är därför jag har tjatat, genom hela bloggen, om vikten av att söka psykologisk hjälp. Man kan genomgå en cancerbehandling utan, men jag kan säga att det kommer jaga ikapp dig, var så säker. Så varför vänta?

Jag tycker nog att jag tagit mig genom de värsta bitarna från det förflutna, men jag behöver fortfarande hjälp med att se framåt och jag tror att det är just precis det som de flesta drabbade har svårt med. Man kan återfå sitt liv till stor del, men man blir aldrig sig själv igen. Det är omöjligt. Man får en annan syn på livet och människorna i det. Betydande saker innan blir meningslösa. Tidigare meningslösa saker blir värda allt. Men med hjälp så kan man bli en bättre människa och få en bättre tillvaro än innan.

Hur kan man ha så mycket otur? Är det sant det dom säger; att en olycka sällan kommer ensam? Jag liksom överöses med motgångar. Nu har jag tacksamt fått några dagar med glädje. Men jag tycker ändå att med tanke på hur länge som jag har varit sjuk nu, och graden av det, så bör jag ju få åtminstone några veckors frid. Men det är verkligen någon elak sate som inte vill lämna mig i fred… Jag återkommer till detta, vad jag dragit på mig nu. Men jag vill börja med det roliga som omväxling, så kan du sluta läsa sedan om du är trött på mitt gnäll!

En solnedgång är ett löfte om något nytt och ett vackert avslut på något som är till ända på samma gång.

Wow. Jag har vänt och traskar långsamt upp ur dalen nu. Från en dag till en annan. Lappkast. Kovändning.

Mådde riktigt fint i torsdags som sagt. Jag fick samtal från professor Ljungman i fredags och han bekräftade att jag är smittfri nu. Känns väldigt skönt! Dessvärre hade jag mer feber i fredags så något jobbande blev det inte. Däremot sa Per att måndagen såg lovande ut om jag ville gå tillbaka till arbetet.

Helgen blev lika svängig den. Febern gick upp och ner, upp och ner. Skillnaden var att jag fick mer och mer ork att faktiskt ta mig för aktiviteter och kände mig gladare än på väldigt väldigt länge! Hostade lite, men inte så att det störde.  På lördagen satt jag barnvakt åt tre små busar. Det var länge sen sist nu på grund av både mina sjukdomar och lilla Sonjas halsfluss. Men den här gången tajmade vi in varandras hälsa tack och lov. Njöt av att hitta på något och mår så bra av att umgås med barn. Satt uppe och pratade med deras föräldrar till efter midnatt. Även det var väldigt givande. Psykisk stimulans.

Min efterlängtade mamma kom hem från en två veckors resa till Tanzania och Uganda i söndags. Det är så tungt när hon är bortrest, Även om jag inte är sjuk. Men när man är så dålig och risig som jag har varit så vill man inte gärna ha vem som helst nära. Syster har funnits där och även moster, vilket jag varit enormt tacksam över. Men visst är det något särskilt med just mamma? Är extremt glad över att hon är hemma igen. Vi pratade och umgicks på söndagen men vi har mer än så att ta igen.

I måndags bestämde jag mig för att jag var redo! Hade en låg temp på 37,4 vilket jag tyckte var rimligt. Tog mig i väg till jobbet förberedd på att gå hem om orken tröt. Men hela dagen flöt på fint. Jobbade ändå lite kortare för att jag hade ett litet läkarbesök på eftermiddagen. Sedan var jag bortbjuden på födelsedagsmiddag på kvällen. Orkade det med men var rejält energilös när jag väl kröp  i säng.
Var ledig igår för att lämna blodprover och för att följa med mamma som stöd under hennes ögonoperation. Tänkte att jag skulle se hur det går till. Hon ska nämligen operera Grå starr och det är något som kan drabba stamcellstransplanterade också. Typiskt nog blev operationen inte av utan kommer ske på måndag så jag hoppas veta mer då.

Testade att träna i går kväll. ”Dumheter, du skulle ha väntat lite till. Du har ju precis varit dundersjuk”. Det, eller någon annan modifierad men liknande tanke, kanske slog dig alldeles nyss. Fullt förståeligt om du är en person som bryr dig om mig. Eller en som helst enkelt tycker att jag är oansvarig. Men jag bryr mig inte. Står fast vid att jag kan min kropp bäst, nu mer än någonsin, och jag tänker VERKLIGEN inte riskera att bli sjuk – eller ännu värre inlagd – igen. Jag hör vad min kropp säger och har äntligen lärt mig att göra som den vill. Men testa kan man alltid. Och det gick fint det med! Jag tog det väldigt lugnt och försiktigt. Inget hopp och studs, gjorde övningarna på mitt eget vis och lät inte pulsen dra i väg. När lungorna sved till så stannade jag upp och vilade.
Mådde underbart efteråt. Äntligen.
Testade en annan sorts pass efter jobbet idag. Mest för att jag var så stressad och uppe i varv vilket INTE är bra för immunförsvaret. Det var ett danspass på SATS. Även om jag fick skippa hoppen även denna dag och emellanåt vila lite, så var det otroligt roligt. Dansade mycket och på en relativt hög nivå innan mitt första cancerbesked. Lyckades aldrig ta mig tillbaka efter den satans behandlingen… Men dessa små enklare danspass ger mig mycket endorfiner,

Nu till den absolut roligaste informationen på länge. Fick ett samtal från Hematologen i förrgår…:

Det känns så underbart, fantastiskt och härligt. Mina händer bränner så, emellanåt fotsulorna också. Och slemhinnorna har aldrig varit torrare än nu. På sena timmar, när kroppen producerar märkbart mindre saliv och tårvätska, så kan jag knappt prata eller se… Du som följer mig kan nog förstå hur lycklig jag är över att få testa det här. I går var min fantastiska donator 1.2 och lämnade sina små celler som ska in i min kropp och jobba. Exakt hur allt gick till har jag bett henne att skriva lite om själv 🙂 Annars ska jag ta reda på det utifall du eller någon du känner ska göra en sådan här donation. Och det kan vara bra att få den informationen från någon som inte har min bakgrund. 

Jag mår faktiskt bättre idag, ta i trä! Kanske kanske börjar influensan se sig slagen och retirera? Heja Tamiflu, trots att du ger mig ont i  magen!

Sedan jag gick upp har jag bara haft en liten temperaturförhöjning, inget som kan kallas feber direkt. hostan är minimal mot vad den varit. Igår eftermiddag tog jag en liten långsam promenad runt mitt mysiga kvarter bara för att få lite vårsol i ansiktet. Och jo, lungorna svider fortfarande och emellanåt kommer trycket över bröstet tillbaka. Men jag var mest rädd för att promenaden skulle sluta med frossa och feber, och det klarade jag mig i från.

I morse pratade jag med syster Kerstin för att jag var nyfiken på de blodvärden jag ännu inte fått svar på. Tydligen hade varken Hb- värdet eller Trombocyterna analyserats? Mycket märkligt. Kerstin skulle ringa ner till labbet och se vad som hänt. IgG- nivån (antikropparna mot lunginflammation som jag har brist på) fortsätter vara lågt. Vet inte riktigt än vad vi ska göra åt detta då GVHn fortfarande sätter stopp för injektioner. Bindväven är fortfarande så hård att huden förmodligen spricker igen och vätskan bara rinner ut. I värsta fall får jag åka in på sjukhuset en gång i veckan och få rackarna intravenöst. Hoppas slippa det. I morgon ska Per Ljungman ringa för att kolla status på mig. Jag ska fråga honom då.

Apropå just den kroniska sjukdomen så har den varit mycket värre senaste två veckorna på grund av alla bakterier och virus som har härjat i min kropp. Förutom den tidigare stelheten, förhårdnaden i hela huden och de extremt torra slemhinnorna så har det bränt i handflatorna och senaste dagarna under fötterna… Förhoppningsvis lindras de värsta symptomen nu när jag börjar repa mig igen, men jag kan knappt vänta till jag får starta den nya behandlingen. ”Så fort du är frisk igen” har jag blivit lovad.

Men det som är mest lovande är mitt psyke som äntligen har börjat bli mottaglig för ny energi, Tänk dig en mobil som inte reagerar när man stoppar i laddaren. Men plötsligt märker man att den långsamt börjar ladda igen. Det är jag. Sakta, släpigt, långsamt – men säkert. Ha tålamod med mig så ska jag fortsätta med detsamma. Jag försöker att ha en långsiktig plan på att komma tillbaka till mitt vanliga jag efter den senaste pärsen.
Tänk vad viktigt det är att psyket mår bra när man ska klara av allt annat, stort som smått. Är inte psyket med så fungerar inget annat heller.

Vilken ironi. Ena dagen klagar jag för att INGENTING händer. Dagen därpå är det så mycket spänning att jag knappt står ut till dagen är över! Det finns inget mellanting. Men sanningen är den att så har mitt liv sett ut sedan jag öppnade ögonen för första gången. Eller hur mamma? 28 år och 8 månader sedan nu. Drama och jag har gått hand i hand genom livet. Min familj och mina närmaste vänner, de som har känt mig i snart 22 år nu, kan skriva under på att det även reflekteras i min personlighet. Eller tvärtom kanske. Det kan vara så att det är jag som svänger och inte kan välja håll och att min vardag bara följer efter?
Djupa frågor som inte har svar.

Krokig väg med vind som viner än hit och än dit. Bilen är jag och landskapet min vardag. Jag har lärt mig att leva med det.

Jag la upp ett meddelande på Facebook i morse, på väg in till sjukhuset igen. Ville meddela de mina om vad som händer med mig. Det är så många som hör av sig dagligen och undrar hur jag mår och om dom kan hjälpa till med något. Jag blir rörd och det känns nästan overkligt att ha ett så stort stöd i ryggen. Samtidigt har jag inte energi att svara längre. Speciellt inte att upprepa mig 10 gånger per dag, eller att försöka förklara allt det som sker i ett enda sms. Du ser ju själv hur långa mina inlägg blir, även om man skalar bort allt nonsens. Därför föredrar jag att hälla ur mig allt jag vet på en gång – här, i mitt eget forum – och hänvisa nyfikna till denna adress.

Igår vaknade jag efter drygt 10 timmars sömn och kände mig lite piggare. Febertermometern visade på 37,4 och jag kände mig än en gång hoppfull. Men som så många gånger tidigare så var det förhastat. Bara två timmar senare så låg jag i soffan med frossa och försökte hopplöst att fokusera på TV:n. Slumrade in och vaknade alldeles svettig. Föga överraskande så hade tempen hoppat upp till 38,4. Det blev åter en skitjobbig dag då jag flera gånger försökte att ta mig för något men inte kom upp ur soffan ens. Jag blir matt och gråtfärdig bara av tanken. På sen eftermiddag så lyckades jag ändå ta en dusch. Stort. Det kändes väldigt bra, men sedan fick jag ta en paus i soffan innan jag torkade håret. Sedan ytterligare en paus innan jag orkade klä på mig. Min tanke var nämligen att ta den korta promenaden på 200 meter till Coop för att fylla på mitt tomma kylskåp. Men det gick bara inte. Då alternativet att svälta inte var särskilt lockande så fick jag ignorera min stolthet och ringa efter hjälp. Moster kom i ilfart och införskaffade allt jag önskade. Hon stannade en stund och höll mig sällskap. Hon berättade att när hon hade lunginflammation så började hennes antibiotika att ha effekt redan efter 3-4 dagar, vilket är normalt. Jag insåg då plötsligt att jag bara har en dag kvar på min kur, och jag är lika dålig nu som då!

Jag var så ledsen när denna bild togs i morse. Trots filter så kan man se påsarna under ögonen. Men åtminstone inte de rödsprängda ögonen och feber- flammiga kinderna.

I morse sms:ade jag och moster lite. Jag lovade att om febern fortfarande är kvar i morgon – eller kanske på torsdag – så skulle jag ringa sjukhuset. Hon missbrukade utropstecken när hon i sitt korta svar skrev ”RING!!!!!”. Precis då ringde min mobil. Det var läkare von Bahr som ville höra status. När hon fick veta att jag fortfarande mår lika dåligt som innan antibiotikakuren så rådgjorde hon med andra läkare innan hon beordrade mig att åka in. Hon sa att det kuren jag har fått täcker det mesta och att jag absolut bör ha fått effekt vid det här laget. ”Gör dig redo för att bli inlagd, det behöver inte hända, men är troligt”. Hon sa att anledningen till det var att man kanske vill ha mig under uppsikt till man ser att det här börjar vända. Vad det nu är för något… När jag får höra ordet ”inlagd” så slutar jag lyssna. Hjärnan bara snurrar. Jag mår fruktansvärt psykiskt dåligt av att befinna mig på sjukhus, om än bara för några timmar. Allt jag har varit med om där har ärrat mig för livet. Så det jag uppfattade efteråt var ”skiktröntgen”, ”eventuellt en bronkoskopi”, ”nya prover” och ”se vad som växer där inne”.

Jag packade ledsen en ryggsäck med det som behövs för en inläggning. Just det kan jag ju verkligen vid det här laget. Min syster lämnade en arbetsplats i kaos, åkte från Kista till Sollentuna för att hämta en bil, tillbaka till Kista för att hämta jobbdatorn och sedan till Midsommarkransen för att plocka upp mig. Vilka underbara människor jag har omkring mig ❤

När vi kom in så fick vi ett litet rum på Hematologimottagningen. Syster Kerstin hade dukat upp en rullvagn med diverse rör, sprutor och andra prylar för att göra kontroll med. Syster Carina tog hand om mig. Hon konstaterade att pulsen var på 78, blodtrycket 110/70 och febern hade sjunkit till 37,4 igen. Syresättningen var fortfarande på 99% vilket är ett stort plus om man inte vill bli inlagd. Hon satte en nål i armen för att tappa mig på några rör för blodprover och två större rör för blododlingar. Första gången vi testade just det blodkärlet och det gör vi inte om! Rackarns vad ont det gjorde! Jag som inte är det minsta känslig när det gäller nålar. Hon funderade lite på om det borde sättas in ett vätskedropp på mig eftersom jag tydligen varit lite uttorkad senaste tiden, men jag sa att om det var så så fick dom minsann sticka mig i andra armen istället. Däremot bet jag ihop medan hon tog proverna som hon behövde och det blödde på så rejält att hon både fick torka efter sig och linda hårt med gasbinda. Så flödet är det minsann inget fel på! Professor Per Ljungman kikade in som hastigast och med ett leende sa han ”du ska då alltid ställa till det”. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt hans sanning. Han  lyssnade på mina lungor och konstaterade att han inte kunde höra något direkt galet.

Sedan bar det av ner till röntgen. Men inte förrän vi stannat på Pressbyrån för lite färdkost och uppmuntran. Jag röntgade mig för tredje gången inom loppet av 10 dagar. Är så van nu att det gick på fem röda. Till och med röntgensköterskan var imponerad.

Vi fick vänta på samma lilla rum när vi kom upp till mottagningen igen. Lillasyster skrapade den trisslott som hon inhandlat eftersom vi ansåg att vi förtjänade någon liten uppmuntran idag åtminstone. Och tänka sig, 30 kronor! Och tänka sig, gånger två! Inte illa skrapat.

Professor Per Ljungman gjorde oss besök och sa att inga prover hade dykt upp än, men att vi skulle ta en sanningsfråga. ”Hur sjuk är du?”. Jag frågade hur vi skulle tänkas mäta det. Han svarade då att vi absolut måste vänta på svar från lungröntgen först, men att då syresättning och puls ändå varit bra och han inte hade hört något uppenbart i stetoskopet så ville han veta om jag trodde att jag klarar mig själv hemma. Jag svarade utan att fundera; Ja! Jag behöver inte läggas in. Han tycktes nöjd med svaret och rusade vidare i korridoren.

En stund senare kikade han in igen innan sin telefonkonferens. Jag blir alltid glad av att se honom, även när vi ses under jobbiga omständigheter. Han är så ödmjuk men ändå rak på sak och utan skrupler. Han sa då att några av provsvaren hade kommit. De blodprover som hittills ramlat in såg helt okej ut. Sänkan var till och med mycket bättre nu. Från 91 i torsdags till 12 idag. Mycket lovande. Dom vita blodkropparna är däremot väldigt höga:

Leukocyter 17,2 (bör vara 3,5-8,8)
Neutrofila 14,6 (bör vara 1,6-7,5)

Men till min otroliga glädje så damp det ner ett brev från Ung Cancer i brevinkastet igår. Jag får ett till stipendium för mediciner och vård!! Så fantastiskt skönt och vilken enorm lättnad! Utöver det har jag även fått bidrag för att påbörja sjukgymnastik så snart kroppen är redo. Jag finner inga ord för denna fina organisation. Det krävs ett eget inlägg för att fortsätta lovorda dom. Jag kommer fortsätta sprida budskapet och ni får väldig gärna gå in på deras hemsida och stötta: http://www.ungcancer.se/. Dom ser till att man orkar.

Sedan får medicinerna göra resten.
Knip tummarna så ses vi ute i vardagen snart igen.
Tack för allt stöd ❤

Som rak motsats till min mer vanliga insomnia så sover jag nu hela tiden. HELA TIDEN. På ett dygn nu så har jag haft fler timmar sovandes än i vaket tillstånd. Jag somnar helt slut och vaknar lika trött igen. Tror det är en kombination av att kroppen är så fruktansvärt sliten av senaste tidens sjukdomar och medicinerna. För jag har märkt att nu när jag varit sjuk, och dessutom med dåliga njurvärden som resulterar i att kroppen inte transporterar bort alla gifter som den ska, är mer känslig och mottaglig för medicinerna. Jag har trappat ner på smärtstillande och insomningstabletter senaste dagarna och klarat mig lika bra ändå. Blir ändå så sömnig.

Sköterskan Kerstin ringde mig i fredags för att kolla hur det var. När hon hörde hur illa jag hostade fortfarande så sökte hon upp läkaren Sigrid som jag fick byta några ord med mellan attackerna. Hon sa att vi inte kunde vänta oss någon radikal förändring närmsta dygnet och att det bara var en rejäl dos med tålamod som gällde. Under tiden är det okej att fortsätta med hostmedicinen Cocillana-Etyfin. Även den har jag fått vara mer försiktig med nu. I början kunde jag med lätthet ta den fulla rekommenderade dosen på 10 ml, 3 ggr/dag. Men nu blir jag helt galet trött av den mängden morfin, trots att jag även plockat bort lite av den dagliga morfindosen som jag tar mot GVH- smärtorna. När jag tar 10 ml hostmedicin nu så somnar jag inom 30 minuter. Skönt på kvällen, irriterande på dagen. I allmänhet så är det jobbigt att vara så himla trött, även om jag förstår att vila är bästa medicinen just nu.

Hon berättade även att man kunnat se ett första resultat på odlingarna. Det som vuxit fram nästan omedelbart från hals- och näsprovet var vanliga Stafylokocker. Var och varannan människa har dom men dom orsakar sällan besvär. När man har nedsatt immunförsvar kan dom däremot ställa till problem och i mitt fall blev det ont i halsen. Man kan även se vad vi redan visste; att jag har en del virus i kroppen. Jag är också influensapositiv, vilket låter som något trevligt. Positiv vill man ju gärna vara! Men i det här fallet betyder det att jag blev frisk från den första influensan för en vecka sedan men har insjuknat i ny influensa på grund av lunginflammationen. ”Kaka på kaka på kaka” som läkaren sa. Jag är en vandrade bakteriesvamp. Ett vandrarhem för virus. Välkomna välkomna, här finns alla förnödenheter för att ni ska trivas.

Så utan att egentligen behöva förklara närmare så kommer min kropp behöva lååång tid för återhämtningen när jag väl är av med allt som plågar min kropp nu.

Helgen blev därför skittråkig. Jag har mest legat på soffan eller på sängen, för hängig för att läsa, för hängig för att se på film, för hängig för att äta. Men jag tycker att jag har varit ganska duktig på att dricka vatten! Jag kände mig piggare i går kväll däremot och vaknade i morse med stor förhoppning om dagen. Den grusades ganska så omgående när febern plötsligt steg något och hela jag gick i från att känna mig stark nog att bestiga en trappa till att gnällig falla ihop på soffan som en hög med kokt spagetti. Hostan som lät mig vara i går kväll kom tillbaka som en oinbjuden gäst. Det var den dagen det.
Sons of Anarchy har rullat på automatik från morgon till kväll och jag har sömndrucken mer lyssnat än tittat på vad som händer i den lilla staden Charming. Sms:ade min kollega och berättade att det krävs åtminstone en dag till hemma från jobbet. Är så ruskigt besviken. Trodde i min enfald att helgen skulle göra underverk. Dom säger ju att man ska ha en dag feberfri hemma innan man återvänder till jobbet, dels för att inte riskera att smitta och dels för att man inte ska bli sjuk igen direkt. Även jag tjatar om detta när det gäller andra. Men så kan inte jag leva eftersom jag har feber lite hit och dit som en annan byter strumpor. Jag får det av allt numer. Tänker däremot att jag kanske ska ha en dag utan frossa och kanske utan svåra hostattacker.

Jag är så svag just nu. Kan inte minnas att jag varit så här trasig på flera månader. Jag hade jobbat upp min fysik riktigt bra och hade stora förhoppningar för 2015. Har anmält mig till  några lopp under våren, startat upp abonnemang på SATS och lagt upp en träningsplan. Som ett korthus rasade alltihop. Jag kommer såklart kunna börja utnyttja SATS- medlemskapet för att bygga upp mig igen, även om det känns surt att senaste månadens pengar for rakt i sjön. Men löpningen är helt lagd på is nu. Jag mailade coach Szalkai förra veckan och meddelade att jag tvingas hoppa av. In i det sista trodde jag nog att jag skulle fixa det, men jag förstår nu att det är ruskigt naivt. När jag väl är frisk igen så kommer jag ha så dålig kondition och muskelstyrka så det kommer ta månader att bygga upp igen. I vanliga fall är man tillbaka igen en vecka eller två efter något sådant här. Men det man måste ta med i beräkningen när det gäller mig är att jag äter starka mediciner, inklusive rävgiftet kortison. När jag tränade så höll jag mig på en stabil nivå. Utan att ha kunnat röra mig alls ett tag nu så har kroppen förtvinat snabbt.

En av de svårare besluten att ta när man uppfattas som ”stark”, ”en kämpe” och vissa fall ”en förebild”, som jag många gånger fått höra, är när det är dags att kliva tillbaka. Jag är känd för min viljestyrka och min förmåga att aldrig ge upp, oavsett vad. Men i vissa lägen är man starkare när man erkänner att ”jag fixar inte det här” än när man fortsätter kämpa på fast man inte borde. Det är nämligen mycket svårare att erkänna sig slagen. Egot skriker ”nej din dumma åsna, du kan ju inte låta folk veta att du är svag” men kroppen tackar en å det varmaste. Jag erkänner att jag inte orkar med nu. Jag ställer åter igen in saker gång på gång. Jag har bokat  in mig på olika träningspass senaste två veckorna, men har tillåtit mig att inte gå på ett enda utan faktiskt stanna hemma och vila, fastän det tagit emot. För några år sedan, innan canceråterfallet, så skulle jag aldrig stannat hemma från jobbet trots att jag precis haft en svår lunginflammation. Nu inser jag hur korkat det har varit och framförallt taskigt. Både mot min kropp och mot andra som jag eventuellt smittat när jag dumdristigt skulle vara så ”duktig” i andras ögon. Så jag tar en dag i taget. Jag hoppas att jag kommer kunna gå till jobbet igen i övermorgon och jag hoppas att jag så smått kan börja träna lite igen närmare helgen. Men går det inte så får det vänta och jag lovar att inte visa mig på stan bara för att verka duktig.

Nu ska jag snart sova. Måste vänta på att klockan ska slå 23 så jag kan ta sista kuren antibiotika för idag (sedan upp 7 i morgon för dagens första) och 23:20 tvingas jag gå upp och äta för att inte magen ska kajka ihop. SEN ska jag sova!

God natt