Om du efter det här inlägget börjar fundera över om jag googlar fram olika sjukdomar för att sprida mer information, eller om jag helt enkelt hittar på lite hit och dit för att krydda min blogg, ja, då blir jag inte förvånad. Ibland när jag vaknar på mornarna så funderar jag själv över om det inte råkar vara så att det är i sömnen jag lever på riktigt, det är min verklighet, och att det är i vaket tillstånd som jag sover och drömmer. Och då skulle du bara veta hur vrickad min dröm var inatt…
Men nog om detta och över till nya tråkigheter.
I måndags när jag vaknade så hade jag bara en liten temperaturhöjning. Jag beslöt mig för att gå till jobbet. Förmiddagen gick fint, även om jag kände mig mer och mer trött och matt. För en gångs skull hade jag med mig febertermometern för att hålla lite koll. När den började stiga på eftermiddagen och kollegorna påpekade hur trött och slut jag såg ut så bestämde jag mig för att det var dags att gå hem. Nu kanske du tänker ”varför i hela friden gick hon till jobbet trots att hon inte var helt hundra?” eller något som jag fått höra så många gånger förr ”kan du inte lyssna på kroppen och ta det lite lugnt?”. Till dig vill jag säga; jag förstår att du bryr dig och uppskattar omtänksamheten, men jag har haft feber till och från sedan den 5 februari. Jag kan inte längre sätta hela mitt liv på paus när jag för en gångs skull inte har mer än 37,4. Det klassas inte ens som feber utan en temperaturhöjning som man känner sig matt av och jag hade inga andra symptom. Så, då fick jag ur mig det. Jag sov konstant hela eftermiddag men hade ändå inga problem med att sova 10 timmar den natten. Då förstod jag att något var galet…
Jag blev mycket riktigt allt sämre den tisdagen. Fick knappt i mig varken frukost eller lunch för magen hade börjat krampa så och låta konstigt. Jag ringde sjukhuset och dom bad mig komma in under onsdagen för att ta en massa prover och kontroller.
Mamma och moster kom över på kvällen för att hjälpa mig att handla samt se till att jag fick i mig blåbärssoppa. Vi såg filmen ”Medicinen” för att försöka få mig att tänka på annat än kramperna. Har du inte sett den så gör det! Det är en drama/komedi med bra budskap av Colin Nutley. En riktig chick flick som tyvärr inte går på bio längre men bör ha släppts på DVD. Problemen fortsatte sedan under natten.
Kring lunchtid i onsdags åkte mamma och jag in till sjukhuset. Jag var vid det laget otroligt matt och svag efter att knappt fått i mig frukost, inte ens kunnat dricka på grund av smärtan i magen. Började dessutom få svårt att andas och en hemsk huvudvärk!
Om du läst min blogg åtminstone under ett års tid så minns du kanske den hösten då jag fick CMV-virus i magen? Jag beskrev då ljudet som att om jag hade ett monster i magen.
- Om du missade det så kan du läsa det inlägget här: Monstret i magen.
Hur som helst, så låter det nu också, i kombination med att det forsar vatten i rör varje gång jag vänder mig lite. Märkligt, obehagligt och smärtsamt. Alla vanliga kontroller togs; feber, blodtryck, puls osv. Allt såg bra ut. Vidare togs blodprover, bakterieodlingar, avföringsprov och näsprov. Jag fick träffa en läkare som jag inte sett förut som hette Gabriel. Han kollade i halsen som såg bra ut (skönt, då har stämbandsinflammationen äntligen läkt ut) samt lyssnade på lungorna.. Där tyckte han att det lät dämpat på vänster sida. För, vad jag tror, är femte gången inom loppet av en månad så skickades jag ner på röntgen. Jag hittar som handen i handsken här nu. Mamma fick köra mig i rullstol då jag inte klarade av att gå själv. När vi kom tillbaka så hade några provsvar kommit.
Det mesta i blodet såg bra ut. Vissa värden var faktiskt bättre än på länge och till och med på väg upp. Det man kunde reagera lite på var kreatinin som var lite högt. Som kvinna bör man ha under 100 men absolut helst under 90. Jag hade 103 vilket tydde på en lätt vätskebrist. CRP som var 90 i måndags hade idag sjunkit till 30 (ska helst ner till 0). Så eftersom blodvärdena såg fina ut så antog läkaren Gabriel att det troligtvis inte var en GVHd i tarmarna – något man allra helst vill utesluta. Han rådgjorde med professor Ljungman som känner mig bäst av alla och dom bestämde att vi skulle invänta alla provsvar och odlingar tillsvidare. Jag blev hemskickad med order om att dricka mycket och försöka att äta.
Idag vaknade jag med dunkande huvud och en kraftig puls. När jag reste mig upp höll jag genast på att falla omkull. Vinglande och dubbelvikt tog jag mig ut i köket och ryckte åt mig ett knäckebröd och ett glas juice som jag tog med mig till sängen. När jag sedan ställde mig på vågen så fick jag en smärre chock. De som känner mig väl sedan en tid tillbaka vet att jag är en… lättviktare. Jag ligger och pendlar i den nedre delen av BMI-skalan sedan några år. Så jag har inte jättemycket att avvara om man säger så. I morse upptäckte jag att sedan i måndags så har det runnit av 4 kg… Så går det när man varken äter eller dricker på två dygn. Tips för dig som vill gå ner i vikt alltså! Nej, jag skojar förstås. Don’t do it. Jag tycker att det är väldigt fint med smala tjejer, men när det sticker ut knotor på ställen där man inte vill ha knotor så har det gått lite långt och nu har jag tappat vikt alldeles för fort. Det förklarar yrseln, darrningarna, pulsen och svagheten. Speciellt i min situation, med kasst immunförsvar och med risk för allvarligare sjukdomar, så är det ännu mer ohälsosamt att vara för smal. Min cellgiftsbehandling våren 2013 fick tvärt avbrytas för att jag var för smal, kroppen klarade inte av gifterna och jag höll på att stryka med. Att ha marginal är livsviktigt.
När jag väl hade tagit mig tillbaka till sängen så klarade jag inte av att resa mig mer den dagen… Jag låg och matade Desperate Housewives- boxar. Eftersom jag har sett den serien förut så behöver jag inte fokusera. Något lättsamt i bakgrunden bara. Däremellan så sov jag massor och lyckades få i mig en del vatten.
Vid 19.30 kom min underbara syster förbi. Mamma hade dagen innan köpt 500 gram räkor till mig som jag ville äta med Em. Hon hade dessutom köpt ”snälla” saker för min mage som vi skulle mysa med. Avocado, skagenröra, crostini, vitlöksbaguetter, halloumi, jordgubbar… Ja. WOW helt enkelt. Vi bänkade oss framför tv:n och hade världens torsdagsmys. De enda som förstörde var min krampande mage… För det förstas kunde jag bara ta någon tugga av allting, magsäcken sa stopp. För det andra så fick jag hemska kramper efter ett tag så fick Emelie hämta smärtstillande åt mig. Men hon var fantastisk och stannade sent in på kvällen, trots att hon ska jobba i morgon, för att hjälpa mig vattna, diska och plocka fram saker utifall jag blir inlagd i morgon. Önskar att alla hade en syster som min ❤
Ögonen gör ondare än någonsin och nu börjar jag tappa fokus på texten, så jag måste avsluta här. Fortsätter uppdatera i morgon då jag förhoppningsvis vet mycket mer.
Kriget i min kropp 