Månad: februari 2015

Jag väntade i cirka 30-60 minuter. Tiden flöt bara ihop. Magen började kurra lite och då insåg jag att jag inte hade ätit på 6 timmar. Men jag var verkligen inte hungrig. Aptiten är bortblåst.

Blodprovsvaren hade kommit och CRP var ordentligt förhöjt. Normalt ligger man på under 3. Jag vill minnas att det var 30 i lördags. Nu är jag uppe i 91 😦 Det tyder på en kraftig infektion…

Sliten njure

Något mer oroväckande är förhöjt kreatinin- värde som ska ligga på <90 men som är på 94. Tidigare har jag haft 68. Det visar att mina njurar är väldigt ledsna just nu. Läkaren Sigrid sa att jag är uttorkad och att jag måste börja hälla i mig vätska. Det är så otroligt viktigt, speciellt när man äter så många och tunga mediciner som jag. Halterna blir på tok för höga om man inte dricker och kissar ut det. Resultatet blir att alla gifter fastnar i njurarna som blir ansträngda. Förlåt mr. Njure, jag har varken aptit eller törst så jag glömmer. Men jag ska försöka bättra mig från och med idag. Jag lovar officiellt.

Fler värden som blev en besvikelse var de vita blodkropparna. Ni som kan det här nu förstår att det innebär infektion i kroppen. De totala vita (leukocyterna) ska vara mellan 3,5 och 8,8. Jag har 16,1. Nitlott.
Hemoglobinet (röda blodkropparna) har sjunkit från redan låga 108 till 103. Kan förklara varför jag blir så trött och ansträngd av minsta lilla då kroppen får svårt att syresätta sig. Jag har normalt 127 och det är den mängden jag är van vid. Det enda värde jag fick bli lite glad över var leverns som såg fint och stabilt ut trots alla Alvedon som jag äter. Så skönt. Men på blodprovsvar- pappret så markeras värden utanför intervallet med stjärnor och det var länge sedan jag såg så många stjärnor på mitt.

Jag vill vara noga och tillägga att inget av dom här dåliga värdena är cancer- relaterade! Den vidriga sjukdomen håller sig fortfarande borta.

Avslutningsvis så frågade jag försiktigt om jag smittar (nämnde inte att jag frågade för att jag gärna vill arbeta i morgon) och det sa hon att jag absolut gör. Åtminstone till jag har ätit penicillin någon dag. Så jag håller mig undan ett tag för mina medmänniskors skull.Jag ska sluta äta Tamiflu nu vilket är skönt. Jag gnällde lite på den medicinen för jag tyckte att det enda den gjorde var att ge mig ont i magen. Men Sigrid försvarade den med att den troligtvis har städat undan den första influensan. Att jag sedan råkade ut för nytt virus och bakterier kan inte den medicinen rå för. Det jag fick utskrivet nu är något som heter Amoxicillin/Clavulanic acid Actavis. Hört om den förut? Inte jag. Det är en kombination av penicillin och en syra. Jag har fått absoluta maxdosen både vad gäller mängden aktiv substans och antal per dag. Den är ganska krånglig att ta för man måste ta tabletten på fastande mage för att penicillinet ska tas upp bra. Sedan ska man vänta 20 minuter så att det mesta har sugits upp av kroppen  och efter det direkt äta något innan syran börjar fräta på magsäcken. Det är tydligen extremt vanligt med magproblem när man tar den här tabletten… Den ska dessutom intas med 8 timmars mellanrum så jag måste upp 7 och den senaste dosen ska tas 23 på kvällen. Äta måste jag alltså göra 23:20. I en vecka ska jag hålla på så här. Hur ska jag orka hålla koll på det tillsammans med alla mina andra mediciner?
Först diskuterades det om jag skulle bli inlagd för säkerhetsskull. Men Sigrid frågade om jag kan klara mig själv och det tycker jag ändå. Sedan ringde hon Per Ljungman och efter att ha kontrollerat min saturation (förmågan att syresätta mig) så lät hon mig åka hem med uppmaning att ringa så fort jag blir sämre. Dessutom sa sköterskan Kerstin att hon kommer ringa i morgon bitti för att kolla status. Jag är som vanligt under fin uppsikt. Vi får se vad blododlingarna visar under nästa vecka, men förhoppningsvis kommer jag vara mycket piggare då.

Jag är så slut, kan inte ens förklara längre. Det känns som att ordförrådet har sinat. Jag klarar inte av att träna, det som i vanliga fall håller min gnista uppe. Jag träffar extremt sällan vänner. Jag orkar ju inte ens laga mat, vattna blommor eller dammsuga längre. Jag har inget kvar inom mig förutom problem och kemikalier.

Men jag fick ett samtal under kvällen som betydde mycket. Det var en relativt nyfunnen vän som ringde och ville höra hur jag mår efter den här dagen. Jag berättade hur trasig jag är och kunde såklart inte hålla gråten och besvikelsen tillbaka nu heller. Men hon sa så kloka saker. Hon sa åt mig hur viktigt det är att hålla psyket uppe genom att pyssla om sig själv. Man ska se till att äta gott, se bra filmer och läsa härliga böcker. Man ska tillåta sig att vara nere ett tag, sedan kommer energin krypande per automatik. Den finns därinne. Enkla förhållningsregler; ät bra mat, häll i mig vatten i mängder och sov mycket. Utöver det skällde hon vänligt på mig för att jag är så elak mot mig själv. Jag tillåter mig aldrig att vila och ska alltid pusha mig till att prestera. Hur skulle jag agera mot en annan sjuk människa? Inte skulle jag skälla på henne i alla fall. Så varför göra det mot mig själv! Allt finns kvar, även om jag kryper undan en stund. Jag blir oerhört ledsen över att allt inte är ”normalt” och att min kropp sviker mig hela tiden. Men hon sa bestämt att det är tvärtom. Jag har en av de starkare kroppar som faktiskt har överlevt cancer inte bara en, utan två gånger. Nu slåss den dessutom mot en GVH. Precis som de övre makterna som jag nämnde i förra inlägget så är även jag en mobbare,..

Ikväll har jag suttit uppkrupen i soffan, myst med kaninen, ätit en lite konstig men god middag, njutit av choklad i olika former och tittat på enkla serier att le lite åt. Trycket över bröstet gör sig ordentligt påmint nu, jag har svalt kvällens stora antibiotika- piller och om 5 minuter ska jag äta lite yoghurt så att inte magen förstörs. Sånt klarar jag mig verkligen utan.

Det är skönt med människor som kan ge motivation och energi när man själv är tom. Tack till er.

Nu är det en himla tur att jag ska skriva och inte prata med dig. Jag har nämligen svårt med andningen och efter varannan mening så måste jag ta en liten paus för att återhämta mig. För att kunna berätta om dagen hade det alltså krävts en hel del tid. Tid som du kanske har, men som man inte vill ödsla på tråkigheter, visst? Delar ändå upp texten i två inlägg eftersom det blir för mastigt med all text i ett. Lite som en följetong. Spännande, eller hur? 😉

Om du läste mitt senaste inlägg i lördags så vet du redan att jag inte har mått bra alls senaste dagarna. Det var ju inte bara av ren rädsla som jag for in till akuten utan för att febern steg och hela jag var trasig med huvudvärk, halsont, frossa och så vidare…
Och är du en hyfsat trogen läsare så vet du att hela feber- grejen har pågått ganska länge nu. Flera veckor faktiskt. Den studsar upp och ner värre än en känguru på speed. Därför har jag tappat en del respekt för den. En temperaturförhöjning som tidigare skulle skrämt mig har nu blivit vardag och jag kör på som vanligt ändå. Men i lördags toppade den på 39 grader och då är det klart att man reagerar.

Jag väntade tålmodigt på att Tamiflu skulle göra mig frisk. I måndags var jag så gott som feberfri. Min normala temperatur är 36.8 och med en morgongrad på 37.4 så kände jag mig lugn och hoppfull. Dessutom var både det halsonda och huvudvärken äntligen över. Så jag gick till jobbet. Men jag märkte att jag fick mjölksyra av allt jag tog mig för. Att försöka gå upp för de stillastående rulltrapporna på T- centralen knäckte mig. Jag fick pausa halvvägs och hämta andan. Det har aldrig hänt förr. När jag kom till jobbet så började jag torrhosta en hel del. Varje hostning sved i lungorna. En påläst arbetskollega tipsade om en hostmedicin som tydligen är väldigt känd av två anledningar.
1. Den är extremt effektiv mot hosta, en av de absolut bästa som finns
2. Den missbrukas eftersom den innehåller morfin..!

Ett mer skämtsamt sätt att se på en hög person.

Cocillana-Etyfin heter mirakel-knark-medicinen som jag fick på recept efter att ha pratat med en sköterska som mycket väl hörde min hosta genom telefonen. ”Ta den på kvällen eftersom man blir ganska så trött av morfinet i den, även om det är lite” sa sköterskan. ”Äsch, du kommer inte märka något, du är ju så gott som en tolerant knarkare redan” skämtade min kollega. Och ja, hon har ju faktiskt tragiskt nog rätt i det. Effektiv är den i alla fall! Man slutar faktiskt hosta direkt, om än bara för en stund.

I tisdags kände jag mig så pass okej att jag bestämde mig för att pröva min fysik. Efter jobbet så gick jag på ett SATS- pass som heter ”21 minute body”. Det är precis vad det låter som; man tränar hela kroppen under 21 minuter. Passet delas upp i tre delar á 7 minuter.
Första 7 minuterna är uppvärmning. Redan efter dom kände jag att det här skulle bli tungt.
Nästa 7 minuter var cardio, alltså träning av hjärtat. Här praktiskt taget kollapsade jag… Förutom att hjärtat slog hårt så ville lungorna inte alls vara med. Jag fick inte ner någon luft och det resulterade i hastig mjölksyreattack. Jag klev åt sidan.
Sista 7 minuterna var styrka. Mitt största problem blev lederna, jag kan inte göra något som innebär att jag måste ha händerna i golvet. Det är fysiskt omöjligt. Så efter 21 minuter var jag mest nedslagen.

Sedan jag blev sjuk i veckan så har jag som sagt fått tyngre och tyngre andning. Framåt eftermiddag och kväll så har det känts som att någon spänt ett bälte under brösten och dragit åt mer och mer för varje timme. Lagom till att jag kommit hem efter en arbetsdag så har jag haft så ont att jag stundvis stått dubbelvikt. Jag har ändå inte velat ringa till hematologen med tanken att ”jag var ju där i helgen och dom hittade knappt något, tänk om dom tror att jag är hypokondrisk!”. Så jag härdar. Men i tisdagskväll efter passet så hände något med mina ögon. Dom har ju varit torra sedan jag fick GVHn men nu kändes dom som fnöske. Det högg och sved under ögonlocken något enormt! Smärtan påminde om när man får hårstrån i ögonen, fast det här gick inte att gnugga eller skölja bort. Jag slängde allt jag höll i på golvet och försökte droppa med massa ögondroppar men det gjorde bara så satans ont. Efter några minuter såg jag inget. Jag gråter sällan av smärta men nu gjorde jag det. Jag trodde att jag skulle förlora synen helt. Med ögonen hårt stängda och rädd så slet jag av mig kläderna och ställde mig i duschen. Jag lät vattenstrålen spola över ögonen länge länge och tillslut lugnade det sig och jag kunde med suddig syn ta mig ur duschen. Jag gick genast och la mig med förhoppning om att en natts sömn skulle vara botemedlet.

Onsdagen blev tung och svår. Jag var på jobbet och fick droppa ögonen varje timme. Enda positiva var att jag höll tankarna på annat med mina arbetsuppgifter som jag tycker är riktigt roliga. Men när jag kom därifrån så var jag helt sänkt. Jag kunde knappt vänta till jag fick gå och lägga mig. Inte likt mig. Inte likt mig alls.

Idag var min lediga dag i och med att jag jobbar 75%. Jag klev upp strax före 8 och njöt av den strålande vårsol som sken upp hela lägenheten. Men ögonen krånglade fortfarande och åter stod jag dubbelvikt och det kändes som att någon stod på min bröstkorg. Jag matade kaninen som jag passar åt en väninna, såg till att fiskarna fick frukost och sedan halvt kollapsade jag på soffan. Men vid 11 slet jag mig upp och gjorde mig redo för att ge mig ut på motionsrunda. Något måste man ju göra med dagen tänkte jag. Innan jag hann gå ringde mobilen. Det var sköterskan Modin som håller i studien med Mesenkymala stromaceller. Hon ringde för att berätta att man hade planerat att köra igång behandlingen i nästa vecka då man har förstått att jag har fått mer problem med GVHn, den eskalerar dessutom när immunförsvaret går ner. Men när hon hörde min hosta och sedan fick reda på hur pass dåligt jag mådde så blev hon orolig. ”Vi kan inte köra i gång med den här studien innan du är helt frisk, så vi får gå in 100% för att se till att du blir av med det här”. Jag blev så förbannat besviken på livet, minst sagt. Jag har verkligen sett fram emot att få komma i gång. Hon uppmanade mig att genast ringa ALLO- teamet (sköterskorna på hematologen).

Alla röntgenbilder är så spännande. Tänk att man kan fota inuti kroppen!

Av dom fick jag höra att jag genast skulle åka in. Sagt och gjort. Av en vän fick jag omedelbar skjuts vilket var en lättnad. Första stoppet var ett återbesök på lungröntgen. Jag kan den rutinen nu så det gick väldigt fort. Faktum är att det som tog längst tid var att få på sig kläderna efteråt eftersom jag är så matt. ”Det är Huddinge- style” skämtade röntgenkillen om med tummen upp när jag påpekade hur effektiva vi var.

Nästa stopp var på provtagningen. Där tappades jag på tre rör med blod. Något generad bröt jag ihop även där inne. Det har hänt lite då och då under dagen om jag ska vara helt ärlig. Jag är så väldigt slut på energi och kraft just nu så trötthet och tårar är vad jag har kvar… Provtagningssköterskan var mycket vänlig. Hon strök mig på handleden och lovade att allt kommer bli bra snart. Även som vuxen behöver man tröst.

Efter att allt var klart så gick jag ner till bekanta hematologen. Då hade jag varit på sjukhuset i ca 1½ timme. Jag satt i väntrummet i ytterligare 30 minuter, hela tiden med sällskap vilket var uppskattat, men till sist behövde jag vara ifred. Jag gick in till sköterskorna, bröt ihop för femtioelfte gången i dag och berättade om min utmattning, andningssvårighet och huvudvärk. På ett ögonblick hade jag fått ett rum, en säng och en filt. Sedan blev väntan mycket enklare.

Man tror att det är okej. Man tror att man har kommit över det värsta traumat och att man på alla plan har gått vidare. Sedan händer något och man känner sig som Alice när hon faller ner i det mörka hålet mot Underlandet. Rädsla och oro blandas med tankar som ”vad händer nu?”. Ja, lite så kände jag mig faktiskt idag. Man inser plötsligt att man inte alls är orädd, man blir påmind om att man är långt ifrån odödlig. Det är inte så att jag går runt dagligen och oroar mig. Men när något sker som påminner mig, ja då rusar alla tankarna i gång med rasande fart. Jag reagerar på samma sätt som med en ångestattack. Pulsen går upp, jag kan knappt andas och tårarna rinner okontrollerat. 

Jag vill bara berätta lite kort om mitt läkarbesök med professor Ljungman i måndags. Jag mådde ganska bra när jag kom dit, bättre än vad jag gjort på de senaste besöken hos honom. Inte så konstigt kanske att han trodde det var bättre med GVHd:n. Han har inget med den nya behandlingen att göra, det är en annan läkare som håller i den, så han trodde att jag redan fått transplantationen och började bli bättre. Jag förklarade som det var, att jag fortfarande väntar och att jag önskar bli uppringd av Carina Modin för att få veta hur länge till jag ska vänta. Han skulle meddela det.

Smärtorna är mycket mer hanterbara och lindriga nu. Jag tror att vi äntligen hittat rätt mängd och kombination av mediciner. Jag får för det första Naprocur, 250 mg varje morgon, som både har en smärtstillande, inflammationshämmande och febernedsättande effekt. Sedan tar jag vanliga Alvedon, 1 g tre gånger om dagen, även dom med smärtlindrande och febernedsättande egenskap som du säkert vet. Men det är ett annat verksamt ämne än Naprocur så dom kan med fördel kombineras. Ungefär som Alvedon och Ipren.Slutligen är jag ordinerad OxyContin som är morfin och har en kraftigt smärtstillande effekt. Jag kan ta upp emot 30 mg/dag, men jag försöker att plocka bort någon här och där för att mediciner i sig är så beroendeframkallande… Det är såklart Alvedon också men långt i från på samma nivå. Säkert inget nytt för dig.

Jag frågade om jag ska börja trappa ner på, eller helt plocka bort Prograf. Jag har svåra skakningar och en del kramper som troligtvis orsakas av dom. Prograf tillhör gruppen immunsuppressiva mediciner. Dom håller immunförsvaret under kontroll. Jag får dom för att inte GVHd:n ska bli ännu värre. Det är de donerade stamcellerna med tillhörande immunfösvar som försöker stöta bort min kropp, därför måste dom hållas i koppel. Men som jag har nämnt tidigare så har man funnit en råd tråd mellan dom patienter som den här behandlingen inte fungerat för, och det är att man innan behandlingen fått en hel del Prograf som har hämmat immunförsvaret och i och med det har inte de donerade cellerna kunna hitta problemområdet. Den lilla tvisten är bara att om vi trappar ner eller plockar bort så kanske GVH:n löper amok istället och då blir det inte roligt alls om behandlingen inte fungerar för mig ändå. Lite moment 22 känns det som.Så vi ska avvakta med det.

Han tittade på mina värst drabbade områden på låren men tyckte att det såg relativt under kontroll ut. Jag tycker det är hemskt, men jag har också sett hur illa det faktiskt kan bli så jag förstår att Per Ljungman inte reagerar direkt.

Jag är orolig för mina IiG- nivåer. Det är den sortens protein i kroppen som skyddar mot lunginflammationer. Om jag minns rätt så har en normal frisk person 6 och över. När jag fick akut lunginflammation, hamnade i sepsis chock och höll på att stryka med, ja då hade jag 0. Dvs inte minsta tillstymmelse till försvar. Idag ligger nivån på 3-4 men den sjunker långsamt. Per Ljungman verkar inte så orolig, antagligen för att det går så långsamt eller för att han tror att jag ska börja producera dom på egen hand snart. Men jag bad ändå att få ta ett sådant prov vid nästa provtagning för att lugna mig själv lite, så på måndag är det dags. Sedan tar det några dagar innan just det svaret kommer, men jag kommer inte hinna dö däremellan. Om jag inte blir påkörd av en buss förstås. Sånt händer ju.

Men trots att allt känns under kontroll så bli jag långsamt sämre ändå. Jag tvingas nu hoppa av TSM Running – den löpargrupp som har hållit mig igång – då jag inte klarar av att springa längre… Bittert. Jag har dessutom plötsligt fått en brinnande känsla i handflatorna som kommer och går med jämna mellanrum under dagar. När jag hade akut GVH, direkt efter transplantationen, då kände jag det här under fötterna. Fast tio gånger värre. Du som har följt mig minns kanske att jag hade isklampar i sängen och en hink med isvatten bredvid sängen som jag fick sova med fötterna i… Vidrigt! Hoppas inte handflatorna börjar bränna så pass.

För att runda av med något mer normalt så kan jag berätta att jag legat dundersjuk i tre dagar. Antagligen någon sorts elak förkylning eller en rejäl flunsa. Jag har haft feber på 38 grader, sprängande huvudvärk med ögonflimmer, ledvärk, halsont, hosta… You name it. Det ska inte vara lätt att leva gott folk. Men man känner ju av att man finns till i alla fall 🙂

Sov så gott och var lycklig om du klarar dig undan förkylningar så här års. Du är i så fall en riktig turknutte!

Som rubriken hintar om så känner jag att det ligger förväntningar på mig. De absolut tyngsta och mest påfrestande är inte de som kommer utifrån, det är dom som jag själv har skapat. Dom är också de minst hälsosamma och av den mindre snälla sorten. Det går mycket ut på vad jag borde klara av. Jag borde kunna jobba 100%. Jag borde kunna springa lika långt och i samma tempo som tidigare. Jag borde ha ork till att träffa vänner och socialisera mig efter jobbet på vardagarna och sedan vara igång hela helgerna. 000

Men jag klarar inte det här och det gör mig gång på gång besviken och min självkänsla får sig små blåmärken med jämna mellanrum.

De som jag känner utifrån, men som jag i många fall har misstolkat eller till och med inbillat mig, är dom som handlar om att jag borde må ganska så bra nu och ha mer ork i största allmänhet. Jag menar, det har ju gått 2 år sedan återfallet. 1 år och 9 månader sedan transplantationen som tillintetgjorde cancern. Hur lång tid ska det ta att komma tillbaka? Man fungerar ju rent praktiskt som normalt, på ett ungefär åtminstone. Vardagen rullar på, men med ett och annat läkarbesök. Jag jobbar. Jag tillräckligt bra blodvärden för att vistas bland folk. Naturligtvis ser det ut som att jag är helt återställd!

Men det som jag nämnde för många månader sedan och som tyvärr kan hänga kvar i många år är något som heter ”fatigue”. Vi som läst franska kopplar det snabbt till ordet fatigué som betyder trötthet. Men det här är ingen vanlig trötthet.

Rent allmänt beskrivs det så här: ”Fatigue är den medicinska termen för stor trötthet eller utmattning som personer i olika svårighetsgrad upplever efter ansträngning, vid stress, sömnproblem eller sjukdom. Vid fatigue sänks prestationsförmågan och uppmärksamheten. Den kan uppträda fysiskt såsom muskelsvaghet eller mentalt genom att göra personen trött. Psykisk utmattning uppstår som regel till följd av stress eller långvarigt intellektuellt arbete.”

När vi pratar om cancer så blir det än mer omfattande.Vanliga symptom är:

• en onormal svaghet och kraftlöshet
• en känsla av att kroppen är tung
• dålig kondition
• ökat behov av sömn och vila
• koncentrationssvårigheter
• glömska
• svag initiativförmåga
• svårigheter att återhämta sig efter ansträngning
• nedsatt lust för närhet och sex. 

2. http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Trotthet-vid-cancer-fatigue/

Förutom det här, som är den vanligaste biverkningen, så har jag fortfarande svårt att förklara hur otroligt mycket GVHd:n påverkar min vardag just nu. Alla symptomen är ju relativt enkla när man tar dom en och en. Men tillsammans, hela dagarna och under flera månader, så är dom allt annat än enkla. Som om inte det var nog så har jag ett tjog mediciner med diverse bieffekter att slåss mot. Just nu sitter jag med magknip och illamående.

Det jag vill komma fram till är att jag förstår att folk inte förstår. Man kan omöjligt sätta sig in i något som man aldrig har upplevt. Jag respekterar det fullt ut. Problemet är hur jag hanterar det och att jag har för höga krav på mig själv som leder till att jag blir ännu tröttare och dränerad än jag kanske skulle bli om jag tillät mig att ta det lugnare och faktiskt acceptera att jag har en bit kvar att gå. Cancerbehandlingar tar ÅR. Oavsett vilken typ man har och vilken behandling man får. Det hjälper knappast att – som jag – ha en liten 3-åring inom sig som stampar i golvet och skriker ”men jag vill ju!!”. Det leder ingenstans, tro mig.

Som anhörig finns det bara en sak som du kan göra: visa att du har förståelse och tålamod. Möjligtvis kanske det finns något som du kan göra för att underlätta vardagen för din vän? Kanske behöver man hjälp med de allra enklaste saker emellanåt. Jag kan själv erkänna att jag vissa dagar varken orkar laga mat eller vattna blommorna. Det går ibland veckor mellan dammsugning och tvätt.

Och du som är på väg in i dimman, räkna med att det här kommer ta tid! Sätt inte upp några höga krav närmsta året åtminstone. Gör en statuscheck någon gång varje halvår och känn efter vilken nivå du är på. Men du kommer antagligen inte vara 100% du förrän om 4-5 år. Ha tålamod med dig själv, du har trots allt överlevt ett krig.

Det här är så jag har känt mig senaste dagarna. Pigg i huvudet, glad men extremt tung och trött i kroppen. Jag håller på och lär mig mig själv fortfarande.

Jag hämtade energi idag trots att ögonen var tunga och sved. Tog mig ut en liten liten sväng i solen och åkte till Helenelund för att krama min mormor som fyller 81 år och pussa på mina mysiga och fina kusinbarn.

Imorgon är det läkarbesök igen. Har en del att ta upp så det känns bra.

Snart är min semestervecka slut. Och det var länge sedan som jag kunde ta en så seriös ledighet från cancern (med cancer så menar jag i mitt fall allt som har direkt koppling till sjukdomen, själva tumörcellerna går inte att finna i min kropp sedan månader tillbaka). Tidigare så har det liksom varit så mycket som påmint mig när jag har försökt att tänka på annat, men den här veckan så har medicinerna varit den enda påminnelsen. Inte så ”bara” i och för sig eftersom jag tar dom minst tre gånger om dagen, men ändå! Man kan ju kanske låtsas att det är vitaminer. Dessutom har jag inte kunnat vara borta längre tid då jag ofta har många sjukhusbesök inplanerade.

Den här kvällen börjar jag med det trista. Vad som väntar mig när jag kommer hem, direkt på måndag faktiskt, är biopsi i munnen. Det var det ingreppet som blev uppskjutet förrförra veckan då jag inte lyckades ta mig till sjukhuset pga kollektivtrafiken. Ser inte fram mot det…
De tre hål som jag har på insidan av låret från förra biopsin har inte läkt än. Dom vätskar till och med fortfarande och trots att jag har ett förband ovanpå så svider och bränner det när jag sitter i soffan eller råkar komma åt där. Borde läka relativt snabbt för mina trombocyter (kroppens egna små reparatörer) är så många som dom ska vara enligt senaste proverna, men trots det verkar det gå segt. Kanske delvis för att immunförsvaret inte varit något bra senaste veckorna.

Antibiotikan verkar ha gjort sitt i alla fall! Impetigon har börjat läka – ÄNTLIGEN! – och det har slutat rinna var. Nu är det ”bara” ett skotthål kvar som blöder med jämna mellanrum, men jag hoppas det ger med sig snart också. Är dock lite orolig för att kuren blev väl kort… När jag skulle hämta ut mina 60 tabletter på Apoteket så hade dom bara 100 stycken/förpackning. Apotekaren plockade därför ut 40 stycken för att jag skulle slippa springa och söka på andra apotek. Jag såg lite frånvarande på när hon räknade och antog rakt av att hon var noggrann. Gjorde en kontrollräkning innan jag for norröver och konstaterade att det saknades 3 tabletter. Efter att ha bollat det med mamma så  kom vi fram till att 3 tabletter av 60 inte var något att bråka om. Men denna kur skulle ursprungligen räckt till och med lördag morgon. 6 tabletter om dagen i 10 dagar. I tisdags var dom slut? Så himla märkligt, jag fattar ingenting?! Om jag blivit bestulen så var det en korkad knarkare. Jag har väskan full med Oxy (stark morfin), OxaScand (lugnande) och några andra roligare piller, men ändå väljer man ut att ta antibiotika som inte är något annat än ren skit… Så jag har uteslutit det och antagit 1. Felberäkning från början 2. Att jag tagit mina doser fel (rätt otroligt med tanke på hur många som saknades) 3. Jag har tappat dom någonstans. Inget att göra åt i alla fall. Läker jag inte i hop helt så får man väl skriva ut några till helt enkelt. Orkar inte ens lägga energi på det nu.

Ögon och allt annat är torrt som snus, men jag stretar på med salvor, droppar och annat.

Till det roliga:
Veckan har varit rena hälsokuren…

• Jag har hållit mig frisk sånär som på en rejäl förkylning.
• Jag har njutit rejält av den oslagbara naturen.
• Jag har andats in den kyliga friska luften.
• Jag har stillat mitt sinne av lugnet. 
• Jag har vilat öronen i den totala tystnaden som man bara finner i norrländska skogar.
• Jag har överösts med kärlek från min älskade pappa.
• Jag har skrattat och hittat på saker med vänner.
• Jag har ätit god mat, druckit fint vin och ätit nyttig mörk choklad i mängder.
• Jag har läst en hel del. En bok om löpning, en bok om hur man skapar sitt ”gyllene år”, tidningar och faktalitteratur. Allt har gått ner med hull och hår.
• Jag har haft smärtor under kontroll med den nya dosen av morfin så jag har till och med kunnat träna. Inte allt som jag kunde klara tidigare eftersom lederna inte går att räta ut, men jag tränar utifrån de övningar som kroppen fortfarande tillåter. Jag testade ett pass funktionell cirkelträning och kunde åtminstone utföra 70% av dom övningarna!

På Örnsköldsviks station upptäckte jag att det var snöstorm i stan

Den första stugan av våra två, den som används av gäster numer.

Mycket kvällsmys i soffan med pyjamas på

Ett och annat pass på gymmet blev det!

Mörk choklad med päron. En hit enligt mig och pappa!

Min fina far!! ❤

Magisk vy ❤