En vecka med frid och kärlek

Snart är min semestervecka slut. Och det var länge sedan som jag kunde ta en så seriös ledighet från cancern (med cancer så menar jag i mitt fall allt som har direkt koppling till sjukdomen, själva tumörcellerna går inte att finna i min kropp sedan månader tillbaka). Tidigare så har det liksom varit så mycket som påmint mig när jag har försökt att tänka på annat, men den här veckan så har medicinerna varit den enda påminnelsen. Inte så ”bara” i och för sig eftersom jag tar dom minst tre gånger om dagen, men ändå! Man kan ju kanske låtsas att det är vitaminer. Dessutom har jag inte kunnat vara borta längre tid då jag ofta har många sjukhusbesök inplanerade.

Den här kvällen börjar jag med det trista. Vad som väntar mig när jag kommer hem, direkt på måndag faktiskt, är biopsi i munnen. Det var det ingreppet som blev uppskjutet förrförra veckan då jag inte lyckades ta mig till sjukhuset pga kollektivtrafiken. Ser inte fram mot det…
De tre hål som jag har på insidan av låret från förra biopsin har inte läkt än. Dom vätskar till och med fortfarande och trots att jag har ett förband ovanpå så svider och bränner det när jag sitter i soffan eller råkar komma åt där. Borde läka relativt snabbt för mina trombocyter (kroppens egna små reparatörer) är så många som dom ska vara enligt senaste proverna, men trots det verkar det gå segt. Kanske delvis för att immunförsvaret inte varit något bra senaste veckorna.

Antibiotikan verkar ha gjort sitt i alla fall! Impetigon har börjat läka – ÄNTLIGEN! – och det har slutat rinna var. Nu är det ”bara” ett skotthål kvar som blöder med jämna mellanrum, men jag hoppas det ger med sig snart också. Är dock lite orolig för att kuren blev väl kort… När jag skulle hämta ut mina 60 tabletter på Apoteket så hade dom bara 100 stycken/förpackning. Apotekaren plockade därför ut 40 stycken för att jag skulle slippa springa och söka på andra apotek. Jag såg lite frånvarande på när hon räknade och antog rakt av att hon var noggrann. Gjorde en kontrollräkning innan jag for norröver och konstaterade att det saknades 3 tabletter. Efter att ha bollat det med mamma så  kom vi fram till att 3 tabletter av 60 inte var något att bråka om. Men denna kur skulle ursprungligen räckt till och med lördag morgon. 6 tabletter om dagen i 10 dagar. I tisdags var dom slut? Så himla märkligt, jag fattar ingenting?! Om jag blivit bestulen så var det en korkad knarkare. Jag har väskan full med Oxy (stark morfin), OxaScand (lugnande) och några andra roligare piller, men ändå väljer man ut att ta antibiotika som inte är något annat än ren skit… Så jag har uteslutit det och antagit 1. Felberäkning från början 2. Att jag tagit mina doser fel (rätt otroligt med tanke på hur många som saknades) 3. Jag har tappat dom någonstans. Inget att göra åt i alla fall. Läker jag inte i hop helt så får man väl skriva ut några till helt enkelt. Orkar inte ens lägga energi på det nu.

Ögon och allt annat är torrt som snus, men jag stretar på med salvor, droppar och annat.

Till det roliga:
Veckan har varit rena hälsokuren…

  • Jag har hållit mig frisk sånär som på en rejäl förkylning.
  • Jag har njutit rejält av den oslagbara naturen.
  • Jag har andats in den kyliga friska luften.
  • Jag har stillat mitt sinne av lugnet. 
  • Jag har vilat öronen i den totala tystnaden som man bara finner i norrländska skogar.
  • Jag har överösts med kärlek från min älskade pappa.
  • Jag har skrattat och hittat på saker med vänner.
  • Jag har ätit god mat, druckit fint vin och ätit nyttig mörk choklad i mängder.
  • Jag har läst en hel del. En bok om löpning, en bok om hur man skapar sitt ”gyllene år”, tidningar och faktalitteratur. Allt har gått ner med hull och hår.
  • Jag har haft smärtor under kontroll med den nya dosen av morfin så jag har till och med kunnat träna. Inte allt som jag kunde klara tidigare eftersom lederna inte går att räta ut, men jag tränar utifrån de övningar som kroppen fortfarande tillåter. Jag testade ett pass funktionell cirkelträning och kunde åtminstone utföra 70% av dom övningarna!
Så det här har varit enormt välbehövligt. Jag blir aldrig mätt på Örnsköldsvik ❤
Här är go´bitar från min vecka:
På Örnsköldsviks station upptäckte jag att det var snöstorm i stan

Den första stugan av våra två, den som används av gäster numer.

Mycket kvällsmys i soffan med pyjamas på

Ett och annat pass på gymmet blev det!

Mörk choklad med päron. En hit enligt mig och pappa!

Min fina far!! ❤

Magisk vy ❤

Annonser

2 reaktioner till “En vecka med frid och kärlek”

  1. Ja jag fick mig en ordentlig näsbränna för att jag inte kom in tidigare, och en tankeställare själv. Problemet är att jag alltid har varit så här, min far likaså, man söker liksom inte hjälp förrän man är döende! Ironiskt nog höll det ju på att bli just så vid återfallet eftersom jag lät det gå så långt att leukemicellerna hade börjat klumpa i hop sig i benet. Jag ska bättra mig, jag lovar.
    Jag tänker på dig med, många kramar

    Gilla

  2. Vad härligt att det blev den energikick och avkoppling du ville ha. En liten förmaning bara: Vis av erfarenheten kanske du ska visa upp dina oläkta hål på lårets insida lite snabbare på hematologen så det inte hinner gå för långt om det är något galet!
    Jag tänker på dig på måndag och hoppas vi kan ses snart!
    Kram
    Anna-Karin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s