Det blev en kväll på akuten

Man tror att det är okej. Man tror att man har kommit över det värsta traumat och att man på alla plan har gått vidare. Sedan händer något och man känner sig som Alice när hon faller ner i det mörka hålet mot Underlandet. Rädsla och oro blandas med tankar som ”vad händer nu?”. Ja, lite så kände jag mig faktiskt idag. Man inser plötsligt att man inte alls är orädd, man blir påmind om att man är långt ifrån odödlig. Det är inte så att jag går runt dagligen och oroar mig. Men när något sker som påminner mig, ja då rusar alla tankarna i gång med rasande fart. Jag reagerar på samma sätt som med en ångestattack. Pulsen går upp, jag kan knappt andas och tårarna rinner okontrollerat. 

Jag står fast vid att jag inte är rädd för att dö. Händer det så händer det. En av de positiva sakerna med att vara fatalist är att man tror på att även när något otäckt händer så finns det en bakomliggande mening med det, och det finns en viss tröst att hämta i den tanken. Och jag är inte rädd för själva cancern i sig, det är dom fruktansvärda behandlingarna som skrämmer skiten ur mig rent ut sagt.
Men idag var det faktiskt inte cancer- traumat som hälsade på. Det var något lite mer oväntat som rädslan för det som hände förra våren. Då när jag for in dödssjuk på akuten med svår lunginflammation och blodförgiftning.Som jag uttryckte mig igår så har jag varit ”dundersjuk” i tre dagar. Jag har släpat på en feber i närmare tre veckor som kommer och går, den har verkligen tagit mycket energi av mig och jag har inte riktigt känt mig som mig själv. Men så dåligt som jag har mått senaste dagarna var länge sedan. Det började med feber, täppt näsa, blixtrande huvudvärk och illamående i onsdags på jobbet. Det fortsatte dagen efter när jag låg hemma med halsont. Igår började jag hosta okontrollerat. Men på morgonen igår kände jag mig ändå hyfsat lugn för då var febern under kontroll. På kvällen blev jag däremot mycket hängigare och i natt vaknade jag först med en hemsk frossa och sedan en överhettning. Jag förstod att något inte var rätt. Efter att ha sovit tungt i 11 timmar så vaknade jag och då brände det i ögonen. Jag förstod att febern var tillbaka och termometern visade mycket riktigt på först 37,6 (jag ligger normalt på 36,8) och senare steg den till 38 grader. Jag började bli orolig. Vid 38 grader brukar jag på tidigare uppmaning ringa en läkare. Vid 38,5 brukar jag få åka in på sjukhuset för bakterieodling. Men jag ville ändå avvakta lite eftersom febern studsat värre än en pingpongboll senaste dygnen..
Det värsta var trycket över bröstet som jag kände när jag klev ur sängen. Lungorna sved och jag hade svårare än vanligt att andas. Jag la mig på soffan, blev hängigare och hängigare och orkade inte resa mig. När jag började frysa hysteriskt igen trots tjocktröja, tofflor och filt så anade jag oråd. Tempen visade då 39 grader och det högg till. Rädslan tog mig i järngrepp. Jag hann tänka ”blodförgiftning – jag är körd” innan tårarna började rinna. Jag kom till min förtvivlan på att den mottagning som jag tillhör nuförtiden är stängd på helger så jag ringde till CAST, den avdelning som jag blev transplanterad på men som jag har varit utskriven från det senaste året minst. Jag fick först prata med en sköterska, sedan blev jag uppringd av jourläkare Ebba. Hon sa att hon skulle bolla lite med Per Ljungman och återkomma. Kort efteråt ringde hon in mig. Hon ville då att jag skulle åka på lungröntgen, sedan ta mig till infektions- akuten för att ta en del prover och invänta henne.
Sagt och gjort, jag blev inkörd till sjukhuset vid 17-tiden. Själva lungröntgen gick fort, den har jag gjort så pass många gånger att den går på rutin. Jag vet att jag ska klä av mig, ställa mig mot en vägg och sedan ta fyra foton på lungorna från olika vinklar medan jag håller andan. Nemas problemas. På infektionskliniken tog man två olika bakterieodlingar, vanliga blodprover, urinprov och sedan en sänka. Tempen hade då gått ner till 37,6 igen, kanske tack vare de Alvedon som jag hade tagit tidigare. Blodtrycket var lågt, men det är medfött och inget avvikande. Pulsen såg också fin ut. Min yrsel måste berott på vätskebrist misstänker jag. Sköterskan som skrev in mig i journalen frågade ”tar du några mediciner nu?” och jag kunde faktiskt inte låta bli att fnissa fram ett ”ja, det kan man säga”. Motfrågan blev ”kan du nämna vilka?” och jag svarade ”det beror på hur lång tid du har, jag tar nämligen lite över tjugo olika mediciner varje dag”. Hon log tillbaka och sa bara ”då struntar vi nog i det”.
Efter det blev det en lång väntan på nästan två timmar… Inte kul alls en lördagskväll, men jag hade turen att ha fint sällskap som höll mina tankar borta från otrevligheter.
Läkaren Ebba kom ner vid 21-tiden. Hon sa då till min ENORMA lättnad att lungorna såg fina ut! Det finns åtminstone inga bakterier där vilket är det viktigaste. Hon lyssnade även på dom och kunde inte höra något oroväckande tjutande. Men hon sa att det kan vara en virusinfektion som har satt sig på lungorna och att det är det som gör att jag har svårt med andningen emellanåt. Blodproverna såg okej ut, ungefär som för två veckor sedan med lite väl höga vita blodkroppar som man har när det härjar en infektion i kroppen. Även sänkan visade på det. Hon skrev ut Tamiflu till mig som jag vill minnas att jag fick för länge sedan, men jag minns inte hur jag mådde av den. Jag ska åtminstone ta den tills bakterieodlingarna ur blodet kommit tillbaka. Är dom okej så kan jag avbryta den behandlingen och bara fortsätta vänta ut influensan. Innan jag gick ville dom även ta slemprov ur halsen, men då hade slemhostan hunnit bli en ordentlig torrhosta så det blev inget med det. Däremot togs det snorprov (uack, så ofräscht).
21:30 kunde jag trött och matt åka hem. Vet du hur mycket energi det tar att vara rädd? Det är som med en mobiltelefon som har 68% batteri kvar. Sedan startar man någon krävande app och lyssnar lite på musik, och swosh så är det bara 15% batteri kvar. Jag hade knappt det.

Men, jag är otroligt lättad. Hur jobbigt jag än tycker det är att vara på sjukhus så ångrar jag inte en sekund att jag åkte in. Jag tvivlar på att jag hade kunnat sova i natt om jag inte gjort det. Jag struntar i om det är en svår influensa som jag har åkt på, så länge lunginflammation är uteslutet. Och jag fick bekräftat av läkaren att jag gjort helt rätt. Hellre åka in en gång för mycket än för en för lite.

Så har då den här lördagen försvunnit. Jag önskar innerligt att jag mår bättre imorgon nu för jag vill kunna jobba på måndag. Så håll era tummar och tår.
Nu åker sjukhus- armbandet och alla små plåster i papperskorgen för den här gången, sedan kommer jag sova gott.
God natt

6 reaktioner till “Det blev en kväll på akuten”

  1. Älskade moster, jag ringde inte för att jag redan hade sällskap 🙂 Dessutom var jag orolig för att du fortfarande smittade eller så och det är ju inte så bra om man ska in på sjukhus! Men jag vet att jag alltid kan ringa dig annars <3
    Älskar dig, puss

    Gilla

  2. Men gumman vad du råkar ut för. Varför ringde du inte mig så hade jag följt med dig…. Du vet att du kan ringa när som helst!!!!! Blir så arg att du inte kan få lugn och ro någon gång:@ puss och kram

    Gilla

  3. Tack fina <3 Jo jag tror nog att det är möjligt nu. Jag har ju tack och lov ett lugnt och relativt stillasittande jobb så jag bör klara det. I värsta fall får jag väl gå hem helt enkelt.
    Puss och kra

    Gilla

  4. Ja det blev det verkligen… Hade så mysiga planer för kvällen som jag såg fram emot. Men kände att det här var så pass viktigt och jag hade ändå varit för orolig för att kunna koppla av.
    Hoppas att du mår bra och håller dig fortsatt frisk. Är så glad att du har kommit så långt, det har du verkligen förtjänat.

    Många kramar!!

    Gilla

  5. Å fy vilket oönskat lördagsäventyr. Men det var mycket bra att du ringde CAST. Du vet ju av erfarenhet att det inte är bra att dra på saker för länge. Hoppas nu bara att du snabbt blir bättre och kommer tillbaka i vardagen igen!
    KRAMAR

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s