Kort update. Positiv för första gången på länge :)

Jag mår faktiskt bättre idag, ta i trä! Kanske kanske börjar influensan se sig slagen och retirera? Heja Tamiflu, trots att du ger mig ont i  magen!

Sedan jag gick upp har jag bara haft en liten temperaturförhöjning, inget som kan kallas feber direkt. hostan är minimal mot vad den varit. Igår eftermiddag tog jag en liten långsam promenad runt mitt mysiga kvarter bara för att få lite vårsol i ansiktet. Och jo, lungorna svider fortfarande och emellanåt kommer trycket över bröstet tillbaka. Men jag var mest rädd för att promenaden skulle sluta med frossa och feber, och det klarade jag mig i från.

I morse pratade jag med syster Kerstin för att jag var nyfiken på de blodvärden jag ännu inte fått svar på. Tydligen hade varken Hb- värdet eller Trombocyterna analyserats? Mycket märkligt. Kerstin skulle ringa ner till labbet och se vad som hänt. IgG- nivån (antikropparna mot lunginflammation som jag har brist på) fortsätter vara lågt. Vet inte riktigt än vad vi ska göra åt detta då GVHn fortfarande sätter stopp för injektioner. Bindväven är fortfarande så hård att huden förmodligen spricker igen och vätskan bara rinner ut. I värsta fall får jag åka in på sjukhuset en gång i veckan och få rackarna intravenöst. Hoppas slippa det. I morgon ska Per Ljungman ringa för att kolla status på mig. Jag ska fråga honom då.

Apropå just den kroniska sjukdomen så har den varit mycket värre senaste två veckorna på grund av alla bakterier och virus som har härjat i min kropp. Förutom den tidigare stelheten, förhårdnaden i hela huden och de extremt torra slemhinnorna så har det bränt i handflatorna och senaste dagarna under fötterna… Förhoppningsvis lindras de värsta symptomen nu när jag börjar repa mig igen, men jag kan knappt vänta till jag får starta den nya behandlingen. ”Så fort du är frisk igen” har jag blivit lovad.

Men det som är mest lovande är mitt psyke som äntligen har börjat bli mottaglig för ny energi, Tänk dig en mobil som inte reagerar när man stoppar i laddaren. Men plötsligt märker man att den långsamt börjar ladda igen. Det är jag. Sakta, släpigt, långsamt – men säkert. Ha tålamod med mig så ska jag fortsätta med detsamma. Jag försöker att ha en långsiktig plan på att komma tillbaka till mitt vanliga jag efter den senaste pärsen.
Tänk vad viktigt det är att psyket mår bra när man ska klara av allt annat, stort som smått. Är inte psyket med så fungerar inget annat heller.

Annonser