Del 6: Inläggen blir allt kortare. Närmar jag mig ett slut på eländet tro?

Nu blir mina inlägg allt kortare. Normalt skriver jag ju extremt mycket, lite för mycket i vissas ögon kanske, men jag vill få ur mig allt. Därför är jag glad för att dom nu minskar i storlek för det betyder att jag får allt mindre att rapportera. Främst är det för att vi bara går i en enda lång väntan nu.

I morse togs inga blodprover vilket var skönt. Jag är extremt svårstucken nu så inte nog med att det gör ont (det kan jag klara) utan vi har dessutom väldigt svårt att få ut blod. Så det blev sovmorgon för mig. Välbehövligt då jag hade svårt att sova i natt. Fick först en halv dos smärtlindring, på eget initiativ, sedan en lugnande. När jag ändå låg vaken närmare 2-tiden så ringde jag efter en insomningstablett. Den gjorde jobbet!

Utöver det har det varit en rätt lugn dag. Jag får ju knappt äta fortfarande så det är ingen som kommer och frågar mig om lunch eller middag. Jag får ringa själv när jag känner att jag kan klara en smörgås av vitt mjukt bröd (absolut inga fibrer), en skorpa och ett glad laktosfri mjölk. Laktos i sig är en mördare för känsliga tarmar. Jag åt en liten frukost men var lite väl hungrig och åt för fort. Även vattnet slank ner för fort. Sedan kom krampen som regn efter solsken. Man lär sig.

Läkaren Mats kom ner, ensam den här gången till min lättnad, och frågade hur det var. Han sa att han igår sett att jag var blank på ögonen, sammanbiten och knappt kontaktbar, men att han idag ändå såg lite liv i ögonen. Jag bekräftade att de ångestdämpande har hjälp mycket och att jag känner mig mer tom idag än vad jag känner mig förtvivlad. Det är det bästa jag kan få nu och nöjer mig där.

Svältande barn i Afrika med svår albuminbrist

Blodvärdena är fortsatt stabila. Jag frågade om jag behöver oroa mig för att albuminet har sjunkit och om det ändå är tecken på GVH i magen, men han skakade på huvudet och svarade att det är högst osannolikt. När man har näringsbrist som jag har haft och har så sjunker albuminet alltid. Tänk dig hur svältande barn i Afrika ser ut. Jag vet att det är en fruktansvärd bild jag har här, men det är så det ser ut. Pinniga ben och armar, revben som sticker ut – och en uppblåst mage. Det är en kraftig albuminbrist. Alltså mil ifrån där jag är, men man kan dra kopplingen näringsbrist –> låg albuminhalt.

Därför fortsätter läkarna här tro att det är mitt förbannade envisa virus som orsakar kramper och det svåra näringsupptaget och inte en GVHd.

Det enda läkaren Mats väntar på nu är ett prov som han bad om igår som ska visa hur viruskopiorna i blodet ter sig. De är förhoppningsvis på väg att förgöras av mitt påsläppta immunförsvar. Ökar dom är det dags att fundera på åtgärd. Så dagen har som sagt blivit en enda lång väntan. Bara skit på TV till råga på allt. Men om allt ser bra ut med det så är det bara en sak vi väntar på innan jag kan få bli hemsläppt ”på prov” och det är min hälsa. Jag måste ju klara av att äta och dricka. Dessutom bor jag ensam och läkarna måste ju såklart vara säkra på att jag kan fixa mat och sköta mig själv. Så jag måste hålla mig nära sjukhuset utifall jag måste in igen under påsk.

Ordinationen löd:

  1. Ät snäll mat, helst mest flytande. Och ät långsamt.
  2. Drick så pass som jag klarar av utan att det gör ont.
  3. Vila.
  4. Börja rör på mig långsamt. Sitt upp, promenera i korridoren etc. Det är inte bra för lungor och rygg att bara ligga ner.

Det sista har jag känt av så jag lydde honom. Jag bad om lov, sedan kilade jag ut från avdelningen med ett armband som berättade var jag tillhörde utifall jag skulle tuppa av. Med hjälp av två pauser i korridoren och en rar kvinna som frågade hur jag mådde och såg till att jag satte mig och pratade en stund, så tog jag mig tillslut utanför dörrarna i solen. Satt in länge för att det blåste och den lilla svängen hade gjort mig matt. Har sovit nu på eftermiddagen och tror inte att det blir mycket mer promenad idag. Att ha blivit så förtvinad på så kort tid känns märkligt. Speciellt eftersom jag var ute på långpass så sent som i januari… Ännu en gång, för jag vet inte vilken i ordningen, så måste jag börja om från början. Som start måste jag hitta min motivation igen. Och visst är det svårast?

Kram

Rakt utanför entrén njöt jag av frisk luft och lite sol

Annonser