Jag upptäckte plötsligt.. För en vecka sedan så var det exakt två år sedan. Två år sedan den fruktansvärda och minst sagt horribla torsdagen då mitt liv rasade på nytt.
äkaren kom in på mitt lilla sterila rum på Karolinska i Solna och meddelade med få ord ”din cancer är tillbaka”. Allt svartnade. Jag minns inte annat än att jag hann tänka ”nu är det kört, jag kommer att dö”. Enligt mamma så skrek jag rakt ut. Skrek och grät. Läkaren ville ge mig lugnande med min mamma sa bestämt nej. ”Låt henne få ur sig det här, hon har stängt in så mycket tidigare”. Familjen ringdes in. Vi alla satt tysta och tårarna rann. Hur skulle vi orka det här igen? Hur skulle det sluta? Jag kan bara tala för mig själv, man jag tror att vi alla började förbereda oss på en begravning.
Det känns märkligt. Både som att det var nyligen och väldigt länge sedan på samma gång. Jag minns så mycket, så många detaljer, och två år är ju ändå bara två år. Men det är som att kliva ur sin egen kropp när jag pratar om det. Jag pratar om någon annan. Jag har det kämpigt nu, och har haft det länge, men det är ingenting mot den enda dagen. Jag hatar den torsdagen.
Att se tillbaka är ett mörker men äntligen ser framtiden ljus ut! Då var det som att gå in i en vägg. Vet du hur man reagerar när man är säker på att man bara har någon månad kvar? Det kan jag berätta… Man blir rationell. I alla fall jag. Vem ska få ärva vad? Jag måste avsluta alla mina konton. Jag måste slänga saker som min familj inte ska behöva ta tag i efter min bortgång. Jag måste hinna ta farväl av alla och hur ska jag säga det? Kommer min familj att klara detta eller kommer det krossa dom för resten av livet?
Bilden här till vänster togs fem dagar innan beskedet. Jag var pigg, glad och hade ingen aning om vad jag bar på. En av de tusen tankar som for genom mitt huvud efter diagnosen, men en av de värsta, var att jag skulle komma att förlora mitt utseende igen. Tappa allt hår, svullen av kortison. Hålögd och tärd av sjukdomen. Och jag visste att det skulle gå fort, jag hade ju varit med om detta en gång förut. Det var en enorm förtvivlan som rasade inom mig, jag kan inte ens beskriva den… Och mycket riktigt så föll håret av inom kort. Vad jag inte var beredd på var att allt hår, inte bara det på huvudet, skulle falla av. Jag rasade i vikt och såg ut som ett benrangel. Senare skulle både mage och ansikte svälla upp av kortisonet. Jag mår fortfarande så dåligt av minnet att jag inte kan visa de fotona än.
Men bilden här till höger visar i alla fall på ett ungefär hur jag såg ut efteråt, när håret hade börjar växa igen. Det är min far som står bredvid. Just den här dagen var första gången som jag visade mig utomhus utan peruken. Med påmålade ögonbryn och lösögonfransar var jag så nervös att jag trodde att jag skulle svimma. Jag hade min naturliga hårfärg ett tag, men tyckte att det såg så tunt ut eftersom jag är så väldigt blond. Dessutom såg jag cancern i ansiktet varje gång jag såg mig i spegeln. Jag behövde ta kontroll över min yta igen. Så jag färgade håret mörkt och har inte ångrat det en enda sekund.
Det är mycket det som allt handlar om – att återfå kontrollen. Allt rasar ju och man tappar den totalt när man får ett cancerbesked. Man utlämnas helt i andras händer och tvingas genomgå saker vare sig man vill eller inte. För vissa går det ganska fort, dom hittar tillbaka till sig själva med hjälp av små medel. För andra kan detta ta månader. År. Man går in i dimman, tappar bort sig totalt. Inget blir någonsin sig likt igen. Det är därför jag har tjatat, genom hela bloggen, om vikten av att söka psykologisk hjälp. Man kan genomgå en cancerbehandling utan, men jag kan säga att det kommer jaga ikapp dig, var så säker. Så varför vänta?
Jag tycker nog att jag tagit mig genom de värsta bitarna från det förflutna, men jag behöver fortfarande hjälp med att se framåt och jag tror att det är just precis det som de flesta drabbade har svårt med. Man kan återfå sitt liv till stor del, men man blir aldrig sig själv igen. Det är omöjligt. Man får en annan syn på livet och människorna i det. Betydande saker innan blir meningslösa. Tidigare meningslösa saker blir värda allt. Men med hjälp så kan man bli en bättre människa och få en bättre tillvaro än innan.
live as if you’ll die tomorrow
Kriget i min kropp 