Vad är det frågan om?!

Hur kan man ha så mycket otur? Är det sant det dom säger; att en olycka sällan kommer ensam? Jag liksom överöses med motgångar. Nu har jag tacksamt fått några dagar med glädje. Men jag tycker ändå att med tanke på hur länge som jag har varit sjuk nu, och graden av det, så bör jag ju få åtminstone några veckors frid. Men det är verkligen någon elak sate som inte vill lämna mig i fred… Jag återkommer till detta, vad jag dragit på mig nu. Men jag vill börja med det roliga som omväxling, så kan du sluta läsa sedan om du är trött på mitt gnäll!

Som sagt, jag har haft några dagar med glädje och jag har verkligen njutit av varje sekund! Förutom den lilla träning som jag trots allt åstadkom i tisdags & onsdags, och förutom några dagar på min arbetsplats som jag trivs så bra på (så härligt med socialt umgänge igen!), så har jag njutit av mycket annat.
  • Det har varit så otroligt fint väder! Jag älskar vår och sommar. Trivs som allra bäst i värme och solsken.
  • GVHn har blivit lite bättre sedan jag fick antibiotika. Slemhinnorna är fortfarande lika bråkiga som tidigare, men jag tycker nog att groparna i huden är lite mindre synliga (och om dom inte är det så är det ändå skönt att känna så) och det  känns som att jag är mer rörlig från höfterna och ner än tidigare. Jag kan åtminstone ta på mig strumpor utan att det ska vara en kamp och jag har kunnat sätta mig på huk kortare stunder. Det är möjligt att stretch- passet på SATS har varit behjälpligt också. Det tackar jag för.
  • Trots att jag inte kunnat sova mer än 2 timmar i sträck och max 4 timmar på en natt så har jag varit pigg, alert och glad. Har fått höra att det syns från flera personer under veckan, det gör mig glad!
  • I torsdags gick jag ut på en after work med en väninna som jag inte har träffat på alldeles för länge. Vi hamnade på Vampire Lounge där dom har Stockholms bästa drinkar. Åtminstone topp 5. Vi hade så mycket att prata om och kvällen gick på tok för fort.
  • I går fick jag äntligen chansen att spendera en helkväll med lillasyster, bara hon och jag. Det är sällan man lyckas få till det i vardagens jäkt. Vi åt finmiddag på restaurang direkt efter jobbet, sedan gick vi på premiären av den vackra Disneyfilmen ”Berättelsen om Askungen”. Den har gjorts i en vuxnare version och om du, liksom jag och syster, såg den om och om igen som liten så kan jag varmt rekommendera den. Visste du att den producerades för så länge sedan som 1950?Efter det gick vi till irländska Galway’s och pratade. Och pratade. Och pratade.

    Vi gick genom mycket, bland annat de tunga delarna av våra liv, hur mycket vår familj behövt genomlida. All ångest, rädsla och sorg som vi till stor del fortfarande bär på. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara som anhörig till en cancersjuk, men Emelie gav mig en lite inblick i det…
    Skräcken i att se en syster förtvina, sorgen i att börja planera för hennes begravning när det ser som mörkast ut, att behålla mod och styrka uppe för att kunna hantera jobb och familj på sidan om alla sjukhusbesök. Jag blev djupt berörd. Min syster är en riktig fighter.
    Vi hade ändå inte fått nog efter det. Hon tog med mig till roliga Marion’s Gastro, en härlig 50-tals inspirerad restaurang och bar med kombinerad bowling.
    Först strax efter midnatt klev jag innanför dörren hemma, otroligt nöjd med kvällen.

Dåså, här kan du sluta läsa om du nöjer dig med det positiva den här gången!

Det var mitt i allt detta roliga som något hände. Efter en kväll på Vampire Lounge så blev jag hes. Jag kände mig aningen småhängig och något varm. Men jag hade ingen feber. Dagen efter märkte jag att halsen började kännas märklig och rösten lät lite… rökig. Efter lunch började jag kraxa, men hade fortfarande inte ont i halsen. Däremot sved det en del i ögonen och jag blev allt hängigare. På Marion’s gick rökmaskinerna varma vilket var lite oturligt för min lungor och ögon. Men stämningsfullt måste jag säga! Ljudnivån på musiken blev högre och högre, så även mina meningar. Så vaknade jag i morse… Utan röst! Den är borta, hux flux. Tack och hej.
37 grader vid 9-tiden.
37.4 vid lunch.
37.6 på eftermiddagen.
Detta trots fyra Alvedon. Vad är det som försiggår? Snälla rara säg inte att det är en ny influensa eller förkylning! Bortsett från att jag bara inte orkar mer, jag har ju inte hunnit återhämta mig än, och att jag har en massa roliga planer i veckan som jag absolut inte vill missa, så riskerar även behandlingen att bli inställd! Jag måste vara frisk för att kunna påbörja den. Även om den bara skjuts upp för ett kort tag så gör det mig förtvivlad… Den har redan fördröjts så länge och om fem veckor så ska jag åka till Malta. Jag vill inte se ut som jag gör på ben och armar när jag ska gå i kjol och linne 😦 Dessutom riskerar den ju att bli värre igen vid en ny infektion… Känner mig väldigt nedstämd just nu men försöker påminna mig om vilken fin vecka jag har haft. Önskar nu innerligt att jag ska hinna bli återställd under morgondagen.
Hoppas att du har en skön lördagskväll. Jag vill påminna dig om att njuta av och leva på de små sakerna. Familj. Vänner, Kärlek. Våren. God mat. Eller vad helst som än får dina endorfiner att sprudla. Inget varar för evigt och det säger jag i uppmärksammande mening;
Var tacksam och ta ingenting för givet!

En solnedgång är ett löfte om något nytt och ett vackert avslut på något som är till ända på samma gång.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s