Det viktiga järnet som jag saknar

Nu har jag fått ha det lugnt några dagar. Inga plötsliga yrsel- attacker, inga turer till akuten, inga nya ovanliga diagnoser.. Man får vara glad för det lilla!

Det är ”bara” allt det vanliga (åtminstone för mig vanliga) som t.ex. GVHd- symptom och medicinbiverkningar. Speciellt påtagligt har det varit med ont i magen och illamående. Skulle kanske fått förhoppning om en eventuell oplanerad graviditet eftersom kännetecknen finns där och längtan efter barn fortfarande är så stor. Men så blir jag påmind om att äggstockarna har strålats sönder och att mina möjligheter till barn på naturlig väg har uteslutits av läkare till min stora förtvivlan… Så med ganska stor säkerhet skyller jag det här på allt järn jag nu måste trycka i mig på grund av anemins. Jag tar en hutt Blutsaft/dag och Niferex morgon och kväll, när jag kommer ihåg. Rackar’n ska tas på fastande mage, en timme före eller två timmar efter måltid. Alla andra mediciner tar jag i samband med mat så dom här glöms lätt bort! Jag bad professor Ljungman att slippa tabletterna eftersom dom har en dålig inverkan på magen och frågade om alternativ. Han sökte runt lite och hittade att man kommit ut med Niferex- droppar! Dom bör ju vara snällare mot magen eftersom dom inte behöver smältas ner i magsäcken tänker jag. Värt ett försök  Men dom ska blandas ut med vatten och drickas med sugrör för att inte missfärga tänderna och det smakar ungefär som att dricka utspätt blod. Kan vara bra att veta om man överväger droppar istället för tabletter.

Men järn överhuvudtaget är knepigt för kroppen har extremt svårt att ta upp det. Bara 5-10% av det järn som finns i kosten tas upp av kroppen! Dessutom hämmas upptaget av kaffe, te, choklad, vin, mjölk, soja… och en hel del andra livsmedel. Ännu en anledning till att ta järntillskott på fastande mage för allt det där håller man ju inte koll på. Att järn däremot tas upp lättare tillsammans med C-vitamin är ingen myt, så man kan mer än gärna dricka lite juice eller äta en apelsin samtidigt. Fick lära mig mycket sånt här när jag jobbade som hälsokostrådgivare. Hört den där om att man kan suga på en rostig spik för att få i sig järn? Jag hoppas att du förstår att just sådana ”råd” är bluff, båg och rent skoj!
Som nämnt ger järn dessutom ofta magont. Så om jag nu ska spekulera, vilket egentligen är onödigt eftersom jag aldrig får veta, så är min bråkiga mage och mitt störande illamående antagligen effekt av
1. Järn som jag nu försöker få i mig i ganska stora mängder.
2. Lite magkatarr orsakad av alla de mediciner jag fortfarande stoppar i mig.
3. Den stress jag nämnde i tidigare inlägg och som jag även tror orsakade yrsel, dubbelseende och två besök på akuten… 
Kanske är det alla alternativen hopblandade i en härlig problem- kompott?

Hehe, nu blev det här visst en liten Fe- skola såg jag (Fe är beteckningen för järn som alla säkert känner igen). Inte meningen men det kan ju alltid vara bra att kunna, anemi eller inte. Fundera över hur du äter så slipper du kanske framtida problem. Speciellt kvinnor bör göra det, det är vi som drabbas mest.
Hittades en liten näringstabell när jag försökte se över min egen kost och vad jag bör ändra på:

Näringstabell: exempel på livsmedel med hög procent av RDI

Som avslutning på det här ämnet så tänker jag skryta med ett Hb- värde som efter månader ÄNTLIGEN har stigit! Jag kände det nog allt. Från 86 som jag hade för två veckor sen så har jag nu 104! Vet ju förvisso inte om jag kan ta mig äran eller om det är tack vare de två påsar blod jag fick då. Det märker vi vid nästa provtagning om jag bibehåller det värdet (eller till och med höjer det?..) eller om det börjar sjunka igen. Då måste det göras vidare utredning. Något specifikt järn- värde hade inte tagits, men det tar ändå så pass lång tid från det att man adderar järn till att det syns förändring i kroppen. så det är ganska oviktigt just nu.

Mina andra siffror i kroppen verkade inte vara så anmärkningsvärda. Syster  Kerstin hann inte riktigt kika på om det fanns några stjärnor vid dom (dvs symbolen för att man ligger utanför normalt intervall) men hon påpekade att en läkare redan tittat på proverna och i och med att ingen hört av sig så är det inget som är oroande. Inte dumt för att vara jag. Inte dumt alls.

Så nu tänker jag ta semester. Semester från allt vad sjukhus heter! Medicinerna ska ju med såklart, även om jag gärna skulle ”råka” glömma dom hemma. Men inga behandlingar eller så. Blogga lär jag göra ändå, det är en del av min cancer- & transplantationsbehandling som jag faktiskt tycker om.
På måndag tuffar tåget upp till underbara Örnsköldsvik och när det 13 dagar senare tuffar tillbaka till huvudstaden så är min förhoppning att den stress jag känner över allt i livet just nu ska ha smält och runnit av mig i skön varm sommarsol, blivit trampad på och begravts i de norrländska skogarna där den ska ruttna bort utan att någon kommer sakna den.
Det finns så mycket vettigare i livet än att tillåta kortslutning i hjärnan över obetydliga saker. Inte sant?