Orsakade jag det här omedvetet och okontrollerat?…

Peppar peppar, ta i trä. De senaste två dagarna har förflutit utan spår av yrsel! Det känns så märkligt att ha varit så himla dålig och helt plötsligt må bra igen utan att förstå vad som hände. Som att det blåste en kraftig storm genom hela mig som rörde om allt inombords, sedan försvann den lika snabbt och oväntat som den kom. Jag ville ha svar men inser och måste acceptera att vissa frågor förblir olösta och det är bara att gå vidare.
Men spekulera kan man och jag har en teori som jag tror ganska hårt på nu när inga prover visat svar på annat. Helt enkelt STRESS. Inte det att jag springer från punkt A till punkt B för att hinna vidare till punkt C, Eller jo, ibland är det såklart så också. Men det jag tror small till nu var en reaktion på mental stress under lång tid. I flera inlägg har jag nämnt nu att jag känner mig orolig och jäktad inombords. Kortfattat handlar det om att få i hop vardag (komma tillbaka till jobbet, träna för att hålla mig frisk, träffa vänner etc) med det faktum att jag ännu inte är helt frisk (all kontakt fram och tillbaka med Försäkringskassan som hela tiden kräver nya blanketter, kollen på läkarintygen, medicinhantering så som att beställa och hämta ut i god tid, läkarbesök, behandlingar…) Om man vill gräva ännu djupare i säcken så bär jag även på en hel del händelser och trauman som visar sig i form av ångest och posttraumatisk stress. Inte konstigt att kroppen lägger av och hjärnan får kortslutning. Det var en propp som gick helt enkelt.
Tack och lov tror jag att det mer var en varningssignal än att jag faktiskt har smällt rakt in i den ökända väggen. Jag måste göra en förändring i tänk och beteende innan jag plötsligt en dag inte kan resa mig ur sängen. Jag har sett sånt hända. Tro mig, det är inte värt det!
Jag är väldigt rädd att bli sjuk igen av att stressa.
Det här är några av alla de saker som stress gör med kroppen:
  • Kortisolnivåerna höjs och ändrar ämnesomsättningen och stör sömnrytmen.
  • Man blir grinig, får minnessvårigheter, humörsvängningar och riskerar depression.
  • Förhöjt blodtryck
  • Sänkt immunförsvar
  • Brist på olika mineraler och vitaminer då kroppen får svårare att ta upp dom
Läkarna sa till mig i tidigt skede Du får VERKLIGEN INTE stressa. All typ av stress i din situation kan resultera i ett återfall om du har otur eftersom kroppens immunförsvar kraftigt reduceras”.
De orden ringer såklart fortfarande i mitt huvud.
Som sagt, förändring krävs. Men det är lättare sagt än gjort. Ett beteende slutar man inte bara med från en dag till en annan.

Jag fick en blodtransfusion för en vecka sedan, nämnde jag det? Jo det gjorde jag nog. Två påsar. Ännu vet jag inte vad Hb ligger på nu efteråt, först på tisdag ska jag lämna nya prover. Men jag kan säga att det har gett resultat! Förutom de rent synliga som att läpparna har skiftat färg från blekt rosa till en rödare nyans, så känner jag det i hela kroppen! Värdet är inte återställt, det krävs mer än två påsar och jag har dessutom fortfarande en kraftig järnbrist som ska åtgärdas med Blutsaft, järndroppar och att se över kosten. Men det är som att ha blivit dopad. Jag var ute i solen och joggade idag. För första gången på länge så känns det inte som att bröstkorgen ska sprängas när jag rör mig framåt! Jag höll en lugn fart och lyckades jogga hela vägen utan att stanna. Hurra! Stor lycka! Sträckan jag sprang, eller tiden jag sprang på, är helt oväsentliga att nämna. Det var känslan av att ha lyckats med något jag saknat så himla länge som jag vill förmedla. Man kan vara nöjd om man sänker alla krav. Jag har en lång lång bit kvar och känner jag min kropp rätt så kommer jag att tvingas resa mig från marken fler gånger inom en snar framtid. Men nu har jag tagit det första steget igen åtminstone.
Jag var på väg att lägga upp en svettig jogg- selfie, men det gör ju alla. Dessutom är dom aldrig särskild fördelaktiga och ganska skrytiga. Men jag tänkte mest för att visa att det fortfarande är jag som sitter här och skriver och inte någon ersättare. När det börjar gå bra så undrar till och med jag ibland om det här verkligen är mina ord. 
Men det var så sent som igår som jag visade att jag (och Lakrits) fortfarande existerar, så jag avslutar med en bild på känslan istället!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s