#2 Påfylld med två påsar blod nu men ingen förklaring

Vidare från det förra inlägget om mina två senaste jobbiga dagar…
Jag fick skjuts in och slapp deras transport. Världen fortsatte att gunga men det kändes aningen bättre när jag satt ner. Jag fick komma in på den medicinska akuten som tydligen hade mottagit en remiss och journalen där läkaren i Liljeholmen förklarade det han hade fått reda på. Samma kontroller och blodprover togs igen. Vi reagerade på att blodtrycket hade sjunkit från 120/78 till 106/59 på bara resan dit. Det tyckte sköterskan var lite oroväckande med tanke på min historik. Hon sa att hon hade läst om vad jag varit med om och sa att hon var imponerad över hur stark jag verkade, sedan sa hon åt mig att fortsätta kämpa. Jag ska. In i det sista. Väntan på en läkare blev ganska lång. Under tiden kom ännu en sköterska och satte kanyl på mig ute i korridoren. Tanken var att den skulle sitta kvar till jag skulle åka hem, men nålen hamnade konstigt. Det gick bra att få ut blod, men inte att pumpa in något. Det enda kärl som fungerar nu är nämligen fullt med brosk som gör att det både gör ont och att jag blir svårstucken. När ytterligare prover hade tagits, glukos och virusodling till exempel, så drogs kanylen ut och det blev ytterligare väntan. Tillslut ledsnade jag. Jag spenderar så mycket tid på sjukhus ändå, ska jag verkligen behöva sitta här i flera timmar (det var det som gällde då det hade kommit in några akutfall). Jag fick prata med ännu en läkare och jag sa att yrseln var mycket bättre och att jag skulle ringa till den mottagning som jag tillhör direkt morgonen efter. Dom kan ju ändå mig. Blev det värre igen under kvällen så jag lovade jag att jag naturligtvis skulle komma in igen. Detta verkade hon nöja sig med och jag kunde få åka hem för kvällen.
Igår morse ringde jag alltså till hematologen. Jag förklarade kort vad som hade hänt och den rara sköterskan som jag ofta har kontakt med sa direkt att jag borde ha fått blod redan igår kväll. I och med att jag inte fick det så blev jag nu beordrad att komma in så snart jag kunde. Jag kastade mig iväg och var där relativt snabbt ändå. Det togs genast nya prover (oj vad jag är sönderstucken nu, igår gjorde det ganska rejält ont i kärlet och jag ser verkligen ut som en narkoman). Det var inte lika snabba prover så det skulle ta lite tid att få svar. Sedan skulle blod beställas och när det anlände till avdelningen så skulle det in i min sargade kropp med dropp.
Det tog nästan två timmar då jag under tiden hann gå till Pressbyrån med min kanyl i armen och äta lunch. Jag mådde illa av blodbristen och yrseln så aptiten var minimal. Men jag fick ändå i mig en hel del till en sköterska från en annan mottagning tittade in och slängde två påsar med blod framför min mat. Där försvann det sista av den lilla matlust som jag hade kvar.
Det tog cirka 45 minuter för varje påse att droppa in så jag roade mig med ett sällskap och datorn.  Tyvärr slog yrseln till igen men tack och lov försvann den relativt snabbt.
Jag ser det så här med att få blod, för- & nackdelar;
😦  Jag blir illamående av det. Tydligen är det en relativt normal reaktion.
😦  Jag blir obehagligt varm, ungefär som om jag fick en snabb feber.
😦  Jag tycker det känns lite… motbjudande att få någon annans blod. Eller, det kanske är fel ordval. Mer obehagligt. Jag har inget emot blod och tittar gärna när jag lämnar blodprover. Jag har inga som helst problem med andras blod heller. Det är vackert, och de röda små cellerna ser jag som renhet och liv. Men det är känslan av att något som befunnit sig i någon annan okänd persons kropp nu ska in i min…
🙂 Man blir nästan omgående piggare och läpparna återfår sin röda färg från den bleka rosa. Det är inte för inte som man använder blodtransfusion för att dopa sig.
🙂 Huvudvärken, trycket över bröstet, illamåendet och andningssvårigheterna försvinner också snabbt såvida dom inte uppkommit av annat.
🙂  Möjligheten till det här gör att man inte kan känna annat än tacksamhet till alla blodgivare! Jag har ingen svår blodbrist men då jag har haft det så länge så lider jag av det och är glad att det går att göra något åt tack vare en annan okänd och omtänksam människa. Jag tänker också på de som exempelvis är med om en bilolycka och snabbt töms på blod. Får man inget omgående där på platsen så skulle det vara otroligt många fler människor som omkom. Så återigen: TACK!
(Gör skillnad du med och anmäl dig som blodgivare (klicka på ordet så kommer du till en av sidorna för att ge blod). Alla får inte bli det men bara att anmäla sig som det, eller som donator i Tobiasregistret, gör dig till en vardagshjälte.)
Föreställ dig dom här i öronen!
När jag var påfylld så kunde jag få åka hem. Blodvärdena hade ännu inte kommit och de extra prover som tog igår kväll måste vi vänta till måndag på. Sköterskan Kerstin frågade lite om vad dom hade gjort på akuten igår och tyckte att dom borde gjort en röntgen över huvudet samt en ögon/öra/näsa- undersökning. Hennes fundering var om det eventuellt kunde vara kristallsjukan som jag åkt på. Det orsakar ju svår yrsel. Jag hade inte ens tänkt tanken men det skulle vara en rätt enkel orsak. Detta måste en läkare fastställa genom att man gör olika rörelsetester så jag får avvakta till nästa vecka helt enkelt. Förhoppningsvis kan vi snart utesluta de allvarligare åkommorna och konstatera att det här kommer sig av mineralbrist eller någon medicinpåverkan.
Så det var min torsdag och fredag. Två dagar då jag inte skulle behövt tänka på sjukhus och då jag dessutom hade en del planer och saker som jag ville få gjort. Livet känns verkligen besvärligt emellanåt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sitter här och är bitter. När ska jag få lite lugn och ro? Mitt liv är spännande och passar mig, men emellanåt behöver man få ladda batterierna. Där befinner jag mig nu. Antar att fortsättning följer…

Tack alla omtänksamma som har hört av sig och varit oroliga då jag inte skrivit på länge, både för mig kända och okända. Ni är guld värda ❤

#1 Kraftig yrsel och besök på vårdcentral & akuten

Wow. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Något måste det bara vara nu för inget blir som jag vill eller planerar. Jag har ungefär 10 blogginlägg som jag antingen bara påbörjat eller skrivit halvklart men inte publicerat av olika anledningar som jag snart kommer till. Det är frustrerande för det räcker med att det går två tre dagar och sedan blir det inaktuellt. Inte bara tempusform som måste ändras utan även alla händelser. För just nu går det undan… Så gott som varje dag händer något nytt. Tröttsamt. Och de få dagar då jag inte behöver göra något som är kopplat till transplantation eller cancer så är jag så trött… Enormt trött. Inte ”jag-vill-sova”- trött. Det är mer ”nu-är-jag-skitless”-  trött. Så jag försöker klämma in sådana aktiviteter som ger mig lite energi. Är nästan inte hemma nu för tiden. Eller hemma med sällskap.
Hur som helst, plötsligt dyker det upp tankar och känslor. Funderingar och rädslor. Sådant som jag vill dela med mig av trots att det känns jobbigt. Dom kan dyka upp när jag vattnar mina blommor, är ute och går, står i duschen eller till och med direkt när jag slår upp ögonen på morgonen. Jag skriver ner en del och sedan kommer något emellan.
Jag får publicera dom i efterhand helt enkelt. Vem har sagt att kronologisk ordning är bäst.
Här var det som kom emellan igår. Mitt senaste äventyr så att säga.
Jag satt hemma i soffan. Hade precis avslutat min lunch och reste mig. Plötsligt började rummet att snurra. Jag trodde att jag rest mig upp för fort bara och försökte andas djupt. ”Det går över snart”. Men det gjorde det inte. Och till skillnad från tidigare gånger så blev det bara värre. Jag såg mig själv i spegeln och ena ögat hade börjat hänga lite. Trots det så behövde jag verkligen gå och handla eftersom kylskåpet var tomt. När jag skulle måla på mascaran så skakade höger hand okontrollerat…
Då blev jag riktigt orolig och bestämde mig för att ändå ta mig till Liljeholmen, men istället för att handla på Ica Kvantum så skulle jag ge vårdcentralen ett besök. Det var med nöd och näppe som jag kunde gå dit. Jag hade tappat förmågan att fästa blicken. Ögonen for runt och jag mådde illa. Trottoaren under mig gungade likt en hängmatta i vind. De människor jag mötte höll jag på att krocka med. 
Få foton beskriver känslan bättre än det här
På akuten bad jag om hjälp och sa att jag trodde att jag höll på att svimma. Jag frågade också om ett snabbt blodvärde och ett blodtryck eftersom det har varit svajigt senaste tiden. Men det svar jag fick var ”vi har stängt och öppnar om en halvtimme så gå till mottagningen mitt emot eller vänta”. Att vänta var inte ett alternativ för mig som du nog förstår. Jag raglade in på vårdcentralens mottagning och förklarade direkt att jag höll på att tuppa av och att rummet snurrade. Receptionisten bad mig sitta ner och tillkallade en sköterska. När hon såg hur jag satt och gungade så sa hon åt mig att lägga mig ner med benen högt. En sköterska kom strax, ledde mig till ett rum och jag fick förklara allt. Jag berättade om leukemin med efterföljande transplantation, jag förklarade GVHd, jag berättade att jag varit väldigt yr senaste tiden och mått illa. Jag berättade även om sådant som jag trodde kunde vara orsaken till den svåra yrseln.
Jag har ett medfött lågt blodtryck, men kanske hade det sjunkit ännu mer nu?
Eller en bieffekt av någon av mina 26 mediciner?
Eller att jag slarvat lite med att dricka vatten?
Jag berättade till och med att jag sedan väldigt långt tillbaka, efter mitt första leukemibesked, har lidit av svåra panikångest- attacker. Det var verkligen många månader sedan jag hade en senast, men nu hade jag haft två stycken inom loppet av en vecka. Kroppen och det mentala orkar helt enkelt inte med att ha en fot i vardagen och en fot på sjukhuset.
Precis det som jag har skrivit om i så många inlägg. En av de svåraste sakerna att hantera efter en cancerbehandling, och med all säkerhet även andra sjukdomar, är att släppa rädslan och återgå till livet som det skulle ha varit innan. Vi har till och med en psykoterapeut på hematologen som är specialist på området med biverkningar och cancer. Hennes jobb på mottagningen är att erbjuda oss transplanterade hjälp med att våga se en framtid och släppa det som har varit. Hon hjälper även till med praktiska saker så som alla blanketter som försäkringskassan kräver.

Hur som helst. Jag la fram den teorin att det kanske var panikångest- attackerna som påverkat min kropp. Jag har ju hört om andra som blir yra då. Hon svarade inte direkt på det eftersom det är en läkare som måste göra bedömningen. Hon sa att det syntes hur jag mådde och när jag kom in så hade deras första antagande varit att jag var påverkad av något. En hel del tester togs, bland annat ett EKG för att kontrollera hjärtat. Sedan fick jag efter en stund träffa en läkare. Det som var avvikande var mycket riktigt mitt Hb- värde som hade sjunkit från

89 till 86 på bara två dagar. Det känns inte riktigt okej. Sedan visade EKG på stress i hjärtats rytm. Men han sa att det egentligen inte var mycket att gå på eftersom han inte hade något att jämföra med och därför inte kunde se någon trend. Det han avslutade med var ”åk till Huddinge sjukhus direkt och ta dig till akuten, vi kan fixa med transport”. Det var ju inte utan att jag blev lite orolig, men faktiskt mest irriterad eftersom det var en av mina ”lediga” dagar och jag hade andra planer.

Fortsätter vidare i nästa inlägg då det blir för mycket på en gång.