#1 Kraftig yrsel och besök på vårdcentral & akuten

Wow. Jag förstår inte vad jag har gjort för fel. Något måste det bara vara nu för inget blir som jag vill eller planerar. Jag har ungefär 10 blogginlägg som jag antingen bara påbörjat eller skrivit halvklart men inte publicerat av olika anledningar som jag snart kommer till. Det är frustrerande för det räcker med att det går två tre dagar och sedan blir det inaktuellt. Inte bara tempusform som måste ändras utan även alla händelser. För just nu går det undan… Så gott som varje dag händer något nytt. Tröttsamt. Och de få dagar då jag inte behöver göra något som är kopplat till transplantation eller cancer så är jag så trött… Enormt trött. Inte ”jag-vill-sova”- trött. Det är mer ”nu-är-jag-skitless”-  trött. Så jag försöker klämma in sådana aktiviteter som ger mig lite energi. Är nästan inte hemma nu för tiden. Eller hemma med sällskap.

Hur som helst, plötsligt dyker det upp tankar och känslor. Funderingar och rädslor. Sådant som jag vill dela med mig av trots att det känns jobbigt. Dom kan dyka upp när jag vattnar mina blommor, är ute och går, står i duschen eller till och med direkt när jag slår upp ögonen på morgonen. Jag skriver ner en del och sedan kommer något emellan.

Jag får publicera dom i efterhand helt enkelt. Vem har sagt att kronologisk ordning är bäst.

Här var det som kom emellan igår. Mitt senaste äventyr så att säga.

Jag satt hemma i soffan. Hade precis avslutat min lunch och reste mig. Plötsligt började rummet att snurra. Jag trodde att jag rest mig upp för fort bara och försökte andas djupt. ”Det går över snart”. Men det gjorde det inte. Och till skillnad från tidigare gånger så blev det bara värre. Jag såg mig själv i spegeln och ena ögat hade börjat hänga lite. Trots det så behövde jag verkligen gå och handla eftersom kylskåpet var tomt. När jag skulle måla på mascaran så skakade höger hand okontrollerat…

Då blev jag riktigt orolig och bestämde mig för att ändå ta mig till Liljeholmen, men istället för att handla på Ica Kvantum så skulle jag ge vårdcentralen ett besök. Det var med nöd och näppe som jag kunde gå dit. Jag hade tappat förmågan att fästa blicken. Ögonen for runt och jag mådde illa. Trottoaren under mig gungade likt en hängmatta i vind. De människor jag mötte höll jag på att krocka med. 

På akuten bad jag om hjälp och sa att jag trodde att jag höll på att svimma. Jag frågade också om ett snabbt blodvärde och ett blodtryck eftersom det har varit svajigt senaste tiden. Men det svar jag fick var ”vi har stängt och öppnar om en halvtimme så gå till mottagningen mitt emot eller vänta”. Att vänta var inte ett alternativ för mig som du nog förstår. Jag raglade in på vårdcentralens mottagning och förklarade direkt att jag höll på att tuppa av och att rummet snurrade. Receptionisten bad mig sitta ner och tillkallade en sköterska. När hon såg hur jag satt och gungade så sa hon åt mig att lägga mig ner med benen högt. En sköterska kom strax, ledde mig till ett rum och jag fick förklara allt. Jag berättade om leukemin med efterföljande transplantation, jag förklarade GVHd, jag berättade att jag varit väldigt yr senaste tiden och mått illa. Jag berättade även om sådant som jag trodde kunde vara orsaken till den svåra yrseln.

Jag har ett medfött lågt blodtryck, men kanske hade det sjunkit ännu mer nu?

Eller en bieffekt av någon av mina 26 mediciner?

Eller att jag slarvat lite med att dricka vatten?

Jag berättade till och med att jag sedan väldigt långt tillbaka, efter mitt första leukemibesked, har lidit av svåra panikångest- attacker. Det var verkligen många månader sedan jag hade en senast, men nu hade jag haft två stycken inom loppet av en vecka. Kroppen och det mentala orkar helt enkelt inte med att ha en fot i vardagen och en fot på sjukhuset.

Precis det som jag har skrivit om i så många inlägg. En av de svåraste sakerna att hantera efter en cancerbehandling, och med all säkerhet även andra sjukdomar, är att släppa rädslan och återgå till livet som det skulle ha varit innan. Vi har till och med en psykoterapeut på hematologen som är specialist på området med biverkningar och cancer. Hennes jobb på mottagningen är att erbjuda oss transplanterade hjälp med att våga se en framtid och släppa det som har varit. Hon hjälper även till med praktiska saker så som alla blanketter som försäkringskassan kräver.

Hur som helst. Jag la fram den teorin att det kanske var panikångest- attackerna som påverkat min kropp. Jag har ju hört om andra som blir yra då. Hon svarade inte direkt på det eftersom det är en läkare som måste göra bedömningen. Hon sa att det syntes hur jag mådde och när jag kom in så hade deras första antagande varit att jag var påverkad av något. En hel del tester togs, bland annat ett EKG för att kontrollera hjärtat. Sedan fick jag efter en stund träffa en läkare. Det som var avvikande var mycket riktigt mitt Hb- värde som hade sjunkit från