Cancer tar inte semester

Jag har varit väldigt inaktiv senaste veckan. Och då handlar det inte bara om bloggen eller skrivandet i stort. Det gäller allt! Jag har haft en semestervecka i vackra Örnsköldsvik hos min käre far. Om det nu kallas semester när man är heltidssjukskriven?… Men jag ser det i alla fall så, för under åtta dagar så har jag sluppit sjukhusbesök och behandlingar. Det har varit åtta avkopplande dagar när jag inte har gjort särskilt mycket alls. Varit ute i solen en hel del. Umgåtts med pappa, syster och hennes fästman. Träffat några vänner. Så skönt.

Jag har ändå emellanåt tänkt skriva, och till och med påbörjat, men sedan har tröttheten sagt ”nej du, glöm det”. Du vet, den där tunga sorten som slår till direkt när man går på ledighet och som blir än mer påtaglig när man plötsligt befinner sig någonstans där det inte finns gatlyktor, där närmaste väg ligger så pass långt bort att man inte hör bilarna och där luften är avgasfri.

Men jag har som sagt ändå haft meningarna i fingrarna. För faktumet att jag inte är helt okej har jag ju inte kunnat rymma från. Speciellt påmind blir jag ju när jag tar fram dosetten tre gånger om dagen. Sedan är det såklart alla andra små bieffekter av både tabletter och GVHd, men dom har jag inte alls tänkt på lika mycket som själva medicineringen och den stressande vetskapen om att jag har olika sorters behandlingar direkt vid hemkomst; idag, imorgon, måndag, tisdag och torsdag…

Jag fick ett mail från Ung Cancer i veckan. Ett nyhetsbrev. I det stod det ”Cancer tar inte semester”. Så träffande. Precis när jag kände exakt det. Jag kan åka till andra sidan jorden, eller försöka sysselsätta mig varenda minut för att inte behöva tänka, men likväl måste dosetten fram och pillren ner tre gånger om dagen.

Som tur är har det varit bättre nu i några dagar än på länge! Febern har varit så gott som obefintlig för det mesta, jag har kunnat röra benen mycket mer (armarna är tyvärr fortfarande i lås och kan varken sträckas ut eller upp, samma med fingrarna) och framförallt har jag lättare att andas och flåsar inte alls lika mycket när jag har försökt motionera nu som jag hade förut. Jag tror att det kanske är Blutsaften som har kickat in ordentligt och det ska bli spännande att se hur mina blodvärden ser ut. Kanske är det bara en massa endorfiner och den norrländska luften som gjort mig gott? Men oavsett så stimuleras benmärgen av träning så endorfiner eller inte så kommer jag återhämta mig mycket snabbare om jag kan röra på mig. Så underbart!

Något som har varit riktigt uppmuntrande är att jag för några dagar sedan tog min första joggingtur på många veckor. Eller ja, joggingtur vet jag inte. Jag joggade med ett tempo på cirka 7:30 min/km (något snabbare än en power walk) i någon kilometer, sedan gick jag, sedan joggade jag, sedan gick jag… och så höll jag på i 6 km. Solen sken och fåglarna kvittrade. På vänster sida såg jag Bäckfjärden genom gles skog och jag var helt ensam med lugnet. Det var precis så sagolikt som det låter och jag njöt av varje steg, så känslan av utmattning och tankar som ”nu vill jag bara komma hem” infann sig aldrig.

Domsjö, där pappa bor, är väldigt kuperat. Faktum är att det knappt finns någon raksträcka alls på den turen som jag brukar ta. Jag saknar de 14 km som jag brukade kunna springa och känslan av att mästra ”mördarbacken” som är 800 meter lång utan att stanna. Nu kom jag inte ens halvvägs dit men fick nog med backar ändå. Jogga nerför och gå uppför. Men den känslan efteråt… Jag stannade när jag kom ner till hamnen vid stugan. Jag kände mig genuint lycklig.

Nu är jag hemma igen, tillbaka i verkligheten. Men det är så många fler där ute som inte kan åka i väg, som kanske ligger isolerade på grund av infektionskänslighet och liknande. Jag har ju själv varit där. Tacksamheten över att kunna ta en paus ibland är stor, innan förstod jag inte riktigt vikten av att kunna åka i väg för några dagar. Framförallt tänkte jag inte på att cancer aldrig tar semester.