Tusan vad man ska behöva genomlida innan man kastar in handduken och kliver över till andra sidan. Det här har jag aldrig varit med om förr. Antar att jag lägger det i säcken märkt ”obehagliga erfarenheter” längst bak i huvudet. Nu är det ytterligare ett mysterium som antagligen alltid kommer att vara just det – en olöst gåta.
Måndagen blev värre än någonsin. Jag befann mig på ett fik bara 20 meter från huset där jag bor. Jag och min kusin satt och åt på varsin god matig sallad när det mitt under måltiden smög på lite lite yrsel. Jag fick aningen svårt att fästa blicken men Elsa sa att mina ögon inte for åt olika håll som det gör vid Kristallsjukan. Ändå märkte hon det på något vis. Vi fortsatte äta eftersom jag inte tyckte att det kändes så pass jobbigt just då, men ju svårare jag fick att fokusera desto mer ont i huvudet fick jag. Efter några minuter till följde ett illamående och jag tappade totalt aptiten. Det gjorde iofs inte så mycket näringsmässigt eftersom jag ändå hade fått i mig nästan allt och skulle klara mig gott på det. Jag började ragla när jag tog mig ut men sa till Elsa att jag klarade mig. Hon hade ändå en stor rullväska att hålla kolla på och jag stöttade mig mot stolsryggarna och sedan fanns det en ledstång ner från stentrappan utanför. Världen började svänga kraftigt när jag gick nerför och så snart jag hade släppt ledstången och kommit ner på marken så visste jag inte längre vad som var upp och vad som var ner. Jag föll handlöst baklänges.
Som tur är landade jag på rumpan och slog i ryggen mot trappsteget bakom, annars hade jag mycket väl kunnat slå bakhuvudet i trappan i stället. Lite ovärdigt slut på livet efter att ha besegrat cancer två gånger tycker jag nog.,.
Elsa hjälpte mig upp och tog ett fast tag om rullväskan i ena handen och mig i den andra. Hon ledde mig tillbaka hemåt och möjligheten att fästa blicken på någonting alls. Plötsligt reagerade jag på en sak som gjorde mig väldigt rädd. Jag pekade rakt ner på marken och frågade Elsa:
– Ligger det en eller två stenar här?
– Det ligger bara en sten…
Jag frågade samma sak om en fläck jag såg strax bredvid. Samma svar. Det som skrämde mig rejält var att avståndet mellan de två stenar jag såg var mellan 4-5 cm. Så pass kraftigt var dubbelseendet…
Vi satt hemma hos mig en stund och efter ett tag drog det sig långsamt tillbaka. Jag ringde och rådfrågade min mor och hon i sin tur hänvisade mig till rådgivande sjuksköterska på akuten. Kvinnan jag fick prata med tyckte väl inte att det var något speciellt att åka in för eftersom yrsel och medföljande illamående är vanligt vid lågt blodtryck hos unga kvinnor. Men när jag sedan berättade att det var så illa idag att jag fallit baklänges och dessutom haft rejält dubbelseende så sa hon
– Åk in omedelbart. Dubbelseende kan vara tecken på att något inte stämmer i hjärnan.
När vi kom in så blev jag omhändertagen nästan direkt. Jag misstänker att man alltid tittar i journalen när man kommer in och med min bakgrund så tas allt väldigt allvarligt. Jag blev hänvisad till neurologakuten där det togs samma kontroller och blodprover som senast. Ingenting av de direkta värdena visade på något konstigt men det kunde jag nästan gissat mig till eftersom alla symptom hade avtagit vid det här laget. Jag fick ett eget litet rum dit mamma sedan kom för att hålla mig sällskap i väntan på vidare besked. Hon kilade i väg till Pressbyrån och kom tillbaka med lite smått och gott att äta. Så där satt vi i ett sterilt litet rum med bara en säng, en stol, en pall och en maskin med massa sladdar som jag var kopplad till. Måste sett lustigt ut.
En sköterska tittade in mitt i den så kallade middagen och berättade att tid för datortomografi var beställd om 20 minuter. En tanke som snurrat obehaglig och jobbig som en geting i huvudet sedan jag kom in var ”snälla, låt det inte vara en hjärntumör…”. Hon kontrollerade att min kanyl fungerade som den skulle genom att spruta in koksalt men det gjorde ont vilket det inte bör göra. Hon sa att alternativet var att sticka på nytt och eftersom det ändå hade gjort så ont att få in den där i handryggen så ville jag helst inte göra om det. Hon sa att vi lika gärna kunde chansa på att röntgenavdelningen godtog den och att dom annars kunde sätta en ny där.
När det var dags gick jag och mamma till röntgen. Även där blev jag inkallad så gott som på en gång. Men förberedelserna tog nog längre tid än själva röntgen! Tydligen skulle man ha informerat mig redan på neurologen att jag skulle plocka av mig alla smycken ovanför halsen och hårnålar innan jag kom dit. Hårnålarna plockade jag snabbt bort. Sedan kom det till smyckena… Med ett antal örhängen och piercingar så kunde jag räkna det till 11 små tingestar att pilla med. Det var inte lätt. En har jag inte plockat bort på så länge att den satt stenhårt. Fick skruva länge innan ploppen släppte! Dessutom tar jag överlag ur dom så sällan att jag glömde tre som sköterskorna fick påminna om! Hoppsan. Den absolut sista blev det problem med. Inte nog med att den knappt skulle gå att plocka ur alls, den skulle aldrig gå att få in igen. Hur jag fick dit den överhuvudtaget är en helt annan historia som inte hör hit.
Sköterskorna fick rådfråga kvinnan som hade hand om röntgenkameran (vet inte vad hennes roll heter) och hon i sin tur fick rådfråga röntgenläkaren. Dom kom ut en gång till och sa att jag skulle göra ett försök och att dom annars kanske skulle klippa av den. Jag bad dom att höra en gång till med läkaren och motvilligt gick hon med på det.
Kanylen verkade fungera som den skulle men jag blev varnad för att kontrasten skulle pumpas in med sådan hastighet att det ”antagligen kommer kännas en hel del”. Läkarspråk för ”det här kommer göra ont”. När det var dags så brände det mycket riktigt i handen där kanylen satt och därefter följde en obehaglig men ändå en för mig välbekant känsla. Det började hetta i hela kroppen. Det blev varmare och varmare och tillslut kändes det som att jag höll på att brinna upp. Värst var hugget i armen som följde och jag skrek högt. Antagligen hade kanylen krånglat för så ska det inte vara. Tack och lov var det klart då och sköterskorna såg till att jag kom ut med alla mina smycken i en liten burk. Mamma och jag nämnde orden ”choklad”, ”kanelbulle” och ”godis” med några minuters mellanrum och det slutade inte helt oväntat med att mamma gick tillbaka till pressbyrån innan dom stängde. Medan hon var borta så tittade en läkare in. Hon gjorde diverse övningar med mig, exempelvis:
- Blunda och föra först höger och sedan vänster finger till näsan.
- Stå på ena benet, sedan på det andra.
- Grimasera på samma sätt som hon gjorde (den här delen måste ha sett RIKTIGT rolig ut för utomstående. Tur att inte mamma var där, hon hade skrattat till hon kiknade).
- Sträcka ut händer åt olika håll, sedan långsamt föra pekfingrarna samman framför ansiktet.
- Titta åt olika håll.
Känner du igen detta? Jag beklagar, då har du antagligen varit misstänkt för rattfylla. Det var så jag kände. Jag antar att hon gjorde en kontroll huruvida jag hade fått en liten stroke och för att utesluta Kristallsjukan helt. Jag fick förklara var huvudvärken satt och sedan sa hon att jag hade klarat testerna, det fanns inga tecken på att något var fel. Även det hade jag kunnat gissa eftersom jag inte känt mig minsta yr på över två timmar vid det laget.
Hon tyckte ändå att vi skulle ta det säkra före det osäkra och lägga in mig för observation utifall anfallet skulle komma igen under natten. Jag slog bakut bara jag hörde meningen ”läggas in”.,.
Inte en gång till. Inte redan. Inte nu.
Jag ville lägga mig ner och vägra som ett litet barn men höll det inne och försökte tänka sakligt för hälsans skull. Hon noterade ändå min reaktion och sa att hon mycket väl förstod min ångest över det med tanke på allt jag varit med om. Jag förklarade att förutom det obehaget så ansåg jag dessutom att det var helt onödigt. Om jag för en sekund hade trott att återfallet skulle komma under natten så hade jag kunnat stanna kvar bara för den sakens skull, för att hinna fånga det ”in action” och få reda på var det kommer från. Men ingen av attackerna har dykt upp under nätterna. Inte under mornarna heller. Märkligt nog har det alltid börjat mellan 14-16 där någonstans. Om jag mot all förmodan blev sämre skulle jag naturligtvis hoppa in i en taxi och åka in. Och om det krävdes så erbjöd jag mig att komma in vid lunchtid dagen efter för observation under eftermiddagen. Som en sista motivering så tyckte jag det kändes dumt att avvara en sängplats för en tillsynes frisk kvinna som kanske kanske skulle bli yr under natten, medan det låg mycket sjukare människor utanför i korridoren. Bara att jag hade fått eget rum var lite märkligt, men jag antar att dom i mina journaler sett att jag får immunhämmande och att akuten därför inte är bästa stället att vistas på.
Hon lyssnade och sa tillslut att vi skulle invänta svaret från röntgenläkaren, sedan kunde vi ”diskutera saken”. Helt övertygad var hon alltså in.
Sedan tittade mamma in med en hel påse smått och gott. Vi fortsatte sysselsätta oss med att äta godis och diverse annat (bara att pilla i varenda jäkla örhänge tog ju upp mestadels av tiden), Läkaren kom in när hon hade fått svaren från röntgen och till vår enorma lättnad så hade man inte kunnat hitta någonting på plåtarna alls. Inte heller blodproverna eller mitt EKG avvek på annat sätt än vad de hade gjort tidigare och både puls och blodtryck som dom mätt med jämna mellanrum sedan jag kom in var bra. Så där satt vi, tre fundersamma kvinnor i ett litet sterilt rum på neurologakuten på Huddinge sjukhus.
Nu då?
Kort innan hade mamma sagt att hon höll med mig angående att läggas in. Så jag fick bekräftat att jag ändå kunnat bortse enbart från mina otäcka minnen och kunnat tänka rationellt. Läkaren var väl lite tveksam först men sedan gav hon med sig också eftersom man inte hade något att gå på direkt. Men det var med löftet om att jag skulle åka in om jag på något sätt blev sämre för då var det andra utredningar som måste göras. bland annat att gå in i ryggraden.
Trots hela eftermiddagen och kvällens oroligheter och otillfredsställande händelser så kände jag lugn och till och med glädje när jag fick skjuts hem av mamma. Emellanåt glömmer jag bort hur hemskt jag mår av att ligga på sjukhus och jag glömmer bort lyckan över att få vara hemma i tryggheten och få sova i egen säng. Man ska aldrig ta det för givet. Jag var tacksam över att mamma hade hållit mig sällskap, hon lyckades även få mig att skratta högt två gånger! Inte med flit utan bara för att min kära mor, precis som jag, emellanåt talar först och tänker sen.
Dagen därpå, tisdag, blev jag yr igen. Åter under eftermiddagen. Men i och med att jag precis lyckats slita bort en slang som gick mellan pumpen och mitt akvarium när jag skulle byta filter, och därmed lyckats få över 10 liter vatten över hela golvet, så tänkte jag att yrseln lika gärna kunde bero på stress och högt blodtryck. Jag avvaktade medan jag på alla fyra försökte torka halva vardagsrumsgolvet på fiskluktande vatten.
Det höll i sig under cirka 2 timmar men blev aldrig så pass att jag tvingades sätta mig ner eller fick dubbelseende. Illamående, men vem blir inte det när man blir yr? Oavsett vad det beror på. Jag vågade tro på ett tillbakadragande och hoppet steg. Men då jag aldrig tar ut något i förskott så ville jag avvakta en dag till innan jag ropade hej.
Igår, på min 29- års dag, fanns inget spår av en yrsel. Jag var absolut illamående, men det berodde på kakor, godis, bullar och tårta (bland annat…) så det var inget som krävde läkarvård. Det var en fin födelsedagspresent.
Min stora förhoppning nu är att jag i 30-års present ska få vara frisk, åtminstone så pass som man bör vara 3 år efter en stamcellstransplantation.
Jag vill vara av med så gott som alla mediciner.
Jag vill att GVHd:n ska ha återgått till en hanterbar åkomma.
Jag vill vara tillbaka i arbetslivet 100%.
Jag vill slippa behöva ställa in fester, after work, fika med vänner och annat skoj på grund av oförklarliga saker som inte har något med normala förkylningar att göra.
Till dess vill jag visa upp en kille som jag har flyttat ihop med. Han är mysig, nyfiken, får mig att skratta högt, tycker om att gosa, har stora öron och är jättehårig! Fast man kan nog mer kalla det fluff. Han är också väldigt liten. Född lite för liten till och med och man trodde inte att han skulle överleva… Men han är en liten fighter, som jag. Envis.
Det var min 29- års present av familj och släkt, en mycket uppskattad sådan.
Lakrits heter han och han är en teddydvärgvädur som lyser upp min vardag ❤
Händerna fungerade i alla fall tillräckligt väl för att plocka lite blåbär och smultron som jag hittade längs med vägkanten! Yes! Det är en av många uppskattade saker här, att bara kunna kliva ut från stugan och plocka bär som jag annars betalar ockerpriser för i Stockholm. Smakar sommar och barndom. 
Kriget i min kropp 