Tur ändå att det inte är i fötterna som jag har ont


Igår kring lunchtid tog jag mig ut och runt en vända. De senaste dagarna har jag haft en envis huvudvärk och ett obehagligt illamående. Det enda jag kan koppla det till är järndropparna som jag försöker komma ihåg att ta mellan måltiderna. Hur som helst så var det behagliga 17 grader ute, svalkande frisk norrländsk luft och växlande molnighet. Första sträckan ville jag bara vända om och gå tillbaka hem. Men något inom mig kände ändå att det här var bättre för mig än att lägga mig på soffan. Efter en stund släppte äntligen dagens huvudvärk.

Ömsom joggandes, ömsom promenerandes tog jag mig framåt. Det är väldigt kuperat och bra träning med vacker utsikt över Bäckfjärden och bergen.
I våras var jag snabb att anmäla mig till ett lopp som går i september. Istället för alternativet på 5 kilometer så tänkte jag då att jag gott och väl skulle hinna få upp både sträcka och fart i benen innan dess. Då visste jag ju såklart inte att jag skulle bli sjuk igen. Och igen. Och igen. Så nu börjar jag om från noll på nytt, efter enormt övervägande av ”är det värt det fortfarande?” och ”orkar jag fortsätta försöka?”. Men det är klart man gör. Min vilja är det sista som dör.
Så kilometer för kilometer jobbar jag mig sakta upp igen. Det får ta så lång tid som behövs. Jag vill bara ta mig i mål i september, tid kvittar. Hade det varit för 3 år sedan så hade jag känt enorm press.  Endast från mig själv. Kraven jag ställde var höga. För ofta var dom högre än vad jag någonsin kunde leva upp till. Springa 2 mil varje kväll. Pressa mig neråt i minuter varje gång.
”Jag kan ju inte småjogga in i mål, eller springa milen på mer än 50 minuter – vad ska folk tro?”. ”Jag måste ha ett bra löpsteg och vara snabb nog, andra kommer ju att titta och heja” . Den sortens tankar gjorde mig inte det minsta gott. Och inte blev löpningen särskilt kul när jag satte en piska bakom ryggen på mig själv. Personbästa efter personbästa gjorde mig inte heller lyckligare, för man kan alltid bli bättre.
Nu är det annorlunda. Tack och lov! Jag är glad om jag tar mig runt kvarteret en dålig dag. Får jag stå på startlinjen i september och dessutom ta mig i mål så lovar jag att vara tacksam.
Vi måste sluta vara så hårda mot oss själva. Och som jag har nämnt så många gånger tidigare – ta inget för givet. Allt kan vara förändrat imorgon. Från att den ena dagen pressa mig själv flera mil och ändå inte vara nöjd när jag kom hem, till att ligga på Karolinska sjukhuset i Solna med en dödlig sjukdom. Jag tycker såklart inte att man ska gå och vara rädd och orolig varje dag! Det är inte jag heller, trots två cancerbesked. Men jag kommer inte längre räkna med att saker blir som jag har tänkt mig, och jag kommer aldrig mer att lura mig själv till att tro att jag har kontroll och styr över mitt eget liv.
Jag vet att jag har tjatat om det här flera gånger. Men det är så viktigt!
Att ta sig ut i naturen och jogga har dessutom en viss smärtlindrande effekt tack vare alla endorfiner och allt adrenalin som kickas igång. Det behöver jag för just nu har jag väldigt ont. Jag hade plockat ur både Alvedon och Ibuprofen ur dosetten och dessutom sänkt min dagliga morfindos för ett tag sedan. Det gick fint till en början och jag hann till och med tro att GVHd:n på riktigt har avstannat. Men nu har det satt fart igen. Förra veckan kände jag ändå att jag hellre stod ut med lite mer krämpor för att slippa öka på kortison och värktabletter igen, men nu orkar jag snart inte längre. Höger handrygg gör så ont, den krampar och jag går med konstant molande värk, och det blir allt svårare att sträcka ut armen, räta ut fingrarna och vinkla handleden. Jag kan inte längre greppa ordentligt och tappar hela tiden saker i golvet. Jag kan inte ha det så här. Uppenbarligen har inte Mesenkymal- behandlingen gjort den verkan som jag så innerligt önskar, åtminstone inte än. Så nu har jag backat ett snäpp med att dosera in Ibuprofen morgon och kväll, och antagligen kommer jag snart backa till ursprunglig morfindos också. Men jag är ändå lite tacksam över att det är i händerna och inte i fötter och ben som jag har så ont och sådana svårigheter med rörelse. Tänk om jag inte skulle kunna varken jogga eller gå. Nej, jag vill inte ens tänka på det.
Händerna fungerade i alla fall tillräckligt väl för att plocka lite blåbär och smultron som jag hittade längs med vägkanten! Yes! Det är en av många uppskattade saker här, att bara kunna kliva ut från stugan och plocka bär som jag annars betalar ockerpriser för i Stockholm. Smakar sommar och barndom.
Trotsa sommarens skitväder och hitta andra saker att njuta av, jag kämpar med att göra samma sak! Vädret går inte att styra över, men hur du väljer att spendera dagen och ta emot intryck bestämmer du över. 
Må gott och ha en fin helg!
 
 /benen tar mig framåt men just nu går det så sakta/

/viljan är min enda odödliga del, ställ mig i graven jag kommer inte ligga ner/

/det finns ingen genväg, bara en väg, spring tills det känns i din benväv/

/spring, för inget som lever står still, spring, jag vet att du vet vad du vill/

/målet är mitt, jag ska vinna det över mig själv/
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s