Styrkan i att erkänna sig svag är svår

Som rak motsats till min mer vanliga insomnia så sover jag nu hela tiden. HELA TIDEN. På ett dygn nu så har jag haft fler timmar sovandes än i vaket tillstånd. Jag somnar helt slut och vaknar lika trött igen. Tror det är en kombination av att kroppen är så fruktansvärt sliten av senaste tidens sjukdomar och medicinerna. För jag har märkt att nu när jag varit sjuk, och dessutom med dåliga njurvärden som resulterar i att kroppen inte transporterar bort alla gifter som den ska, är mer känslig och mottaglig för medicinerna. Jag har trappat ner på smärtstillande och insomningstabletter senaste dagarna och klarat mig lika bra ändå. Blir ändå så sömnig.

Sköterskan Kerstin ringde mig i fredags för att kolla hur det var. När hon hörde hur illa jag hostade fortfarande så sökte hon upp läkaren Sigrid som jag fick byta några ord med mellan attackerna. Hon sa att vi inte kunde vänta oss någon radikal förändring närmsta dygnet och att det bara var en rejäl dos med tålamod som gällde. Under tiden är det okej att fortsätta med hostmedicinen Cocillana-Etyfin. Även den har jag fått vara mer försiktig med nu. I början kunde jag med lätthet ta den fulla rekommenderade dosen på 10 ml, 3 ggr/dag. Men nu blir jag helt galet trött av den mängden morfin, trots att jag även plockat bort lite av den dagliga morfindosen som jag tar mot GVH- smärtorna. När jag tar 10 ml hostmedicin nu så somnar jag inom 30 minuter. Skönt på kvällen, irriterande på dagen. I allmänhet så är det jobbigt att vara så himla trött, även om jag förstår att vila är bästa medicinen just nu.

Hon berättade även att man kunnat se ett första resultat på odlingarna. Det som vuxit fram nästan omedelbart från hals- och näsprovet var vanliga Stafylokocker. Var och varannan människa har dom men dom orsakar sällan besvär. När man har nedsatt immunförsvar kan dom däremot ställa till problem och i mitt fall blev det ont i halsen. Man kan även se vad vi redan visste; att jag har en del virus i kroppen. Jag är också influensapositiv, vilket låter som något trevligt. Positiv vill man ju gärna vara! Men i det här fallet betyder det att jag blev frisk från den första influensan för en vecka sedan men har insjuknat i ny influensa på grund av lunginflammationen. ”Kaka på kaka på kaka” som läkaren sa. Jag är en vandrade bakteriesvamp. Ett vandrarhem för virus. Välkomna välkomna, här finns alla förnödenheter för att ni ska trivas.

Så utan att egentligen behöva förklara närmare så kommer min kropp behöva lååång tid för återhämtningen när jag väl är av med allt som plågar min kropp nu.

Helgen blev därför skittråkig. Jag har mest legat på soffan eller på sängen, för hängig för att läsa, för hängig för att se på film, för hängig för att äta. Men jag tycker att jag har varit ganska duktig på att dricka vatten! Jag kände mig piggare i går kväll däremot och vaknade i morse med stor förhoppning om dagen. Den grusades ganska så omgående när febern plötsligt steg något och hela jag gick i från att känna mig stark nog att bestiga en trappa till att gnällig falla ihop på soffan som en hög med kokt spagetti. Hostan som lät mig vara i går kväll kom tillbaka som en oinbjuden gäst. Det var den dagen det.
Sons of Anarchy har rullat på automatik från morgon till kväll och jag har sömndrucken mer lyssnat än tittat på vad som händer i den lilla staden Charming. Sms:ade min kollega och berättade att det krävs åtminstone en dag till hemma från jobbet. Är så ruskigt besviken. Trodde i min enfald att helgen skulle göra underverk. Dom säger ju att man ska ha en dag feberfri hemma innan man återvänder till jobbet, dels för att inte riskera att smitta och dels för att man inte ska bli sjuk igen direkt. Även jag tjatar om detta när det gäller andra. Men så kan inte jag leva eftersom jag har feber lite hit och dit som en annan byter strumpor. Jag får det av allt numer. Tänker däremot att jag kanske ska ha en dag utan frossa och kanske utan svåra hostattacker.

Jag är så svag just nu. Kan inte minnas att jag varit så här trasig på flera månader. Jag hade jobbat upp min fysik riktigt bra och hade stora förhoppningar för 2015. Har anmält mig till  några lopp under våren, startat upp abonnemang på SATS och lagt upp en träningsplan. Som ett korthus rasade alltihop. Jag kommer såklart kunna börja utnyttja SATS- medlemskapet för att bygga upp mig igen, även om det känns surt att senaste månadens pengar for rakt i sjön. Men löpningen är helt lagd på is nu. Jag mailade coach Szalkai förra veckan och meddelade att jag tvingas hoppa av. In i det sista trodde jag nog att jag skulle fixa det, men jag förstår nu att det är ruskigt naivt. När jag väl är frisk igen så kommer jag ha så dålig kondition och muskelstyrka så det kommer ta månader att bygga upp igen. I vanliga fall är man tillbaka igen en vecka eller två efter något sådant här. Men det man måste ta med i beräkningen när det gäller mig är att jag äter starka mediciner, inklusive rävgiftet kortison. När jag tränade så höll jag mig på en stabil nivå. Utan att ha kunnat röra mig alls ett tag nu så har kroppen förtvinat snabbt.

En av de svårare besluten att ta när man uppfattas som ”stark”, ”en kämpe” och vissa fall ”en förebild”, som jag många gånger fått höra, är när det är dags att kliva tillbaka. Jag är känd för min viljestyrka och min förmåga att aldrig ge upp, oavsett vad. Men i vissa lägen är man starkare när man erkänner att ”jag fixar inte det här” än när man fortsätter kämpa på fast man inte borde. Det är nämligen mycket svårare att erkänna sig slagen. Egot skriker ”nej din dumma åsna, du kan ju inte låta folk veta att du är svag” men kroppen tackar en å det varmaste. Jag erkänner att jag inte orkar med nu. Jag ställer åter igen in saker gång på gång. Jag har bokat  in mig på olika träningspass senaste två veckorna, men har tillåtit mig att inte gå på ett enda utan faktiskt stanna hemma och vila, fastän det tagit emot. För några år sedan, innan canceråterfallet, så skulle jag aldrig stannat hemma från jobbet trots att jag precis haft en svår lunginflammation. Nu inser jag hur korkat det har varit och framförallt taskigt. Både mot min kropp och mot andra som jag eventuellt smittat när jag dumdristigt skulle vara så ”duktig” i andras ögon. Så jag tar en dag i taget. Jag hoppas att jag kommer kunna gå till jobbet igen i övermorgon och jag hoppas att jag så smått kan börja träna lite igen närmare helgen. Men går det inte så får det vänta och jag lovar att inte visa mig på stan bara för att verka duktig.

Nu ska jag snart sova. Måste vänta på att klockan ska slå 23 så jag kan ta sista kuren antibiotika för idag (sedan upp 7 i morgon för dagens första) och 23:20 tvingas jag gå upp och äta för att inte magen ska kajka ihop. SEN ska jag sova!

God natt

Annonser

En tanke på “Styrkan i att erkänna sig svag är svår”

  1. Inte konstigt att du är trött med allt som din stackars kropp går igenom! Även om det första man tänkter på med sådan trötthet är fatigue, så tror jag inte det är huvudorsaken i det här fallet. Din kropp är bara väldigt sliten! Det glädjer mig verkligen att du är förnuftig och tar det lugnt. Jag tror din kropp behöver jättemycket vila nu. Vila, vätska och värme! Fortsätt med det, och börja med lugna pass när du väl börjar träna.
    Snart är det dags för dundersyra och sen får du sova. Det ska jag också göra!
    Natti natti!
    Anna-Karin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s