Home, sweetest home

Fick mig en riktigt god natts sömn, återigen med hjälp av Imovane. Försökte att somna utan men när jag låg klarvaken 23:00 igen så gav jag upp. Tack och lov ska vi börja trappa ner på kortisonet nu så snart kan jag sova på egen hand igen.

Morgonens kontroller var åter tillfredsställande. Syresättning studsar lite upp och ner mellan 97-100% och det är tillräckligt för att vi ska vara nöjda.

Den kvinnliga läkaren som för mig var ny heter Hanne. Hon dök upp ganska så tidigt idag och sa att allt såg tillräckligt fint ut för att jag ska kunna skrivas ut. Hon berättade också att hon har skickat en remiss till Immunbristenheten då man anser att det krävs en utredning på mitt immunförsvar. Eftersom jag hade så dåligt med immunglobulin när jag kom in och man misstänker att det var orsaken till den senaste veckans tumult så vill man utesluta att det är något som är kroniskt efter transplantationen. Som jag förstod på henne så finns det risk för att min kropp inte längre kan hålla nivån uppe av sig själv och att jag kanske kräver regelbunden behandling resten av livet. Detta kan tydligen i så fall lösas på flera olika sätt och är något som jag ska kunna ta hand om själv, så som någon med diabetes gör. Men hon poängterade att hon inte ville rusa händelserna i förväg, det här kan också ha varit något tillfälligt. Det ska hur som helst bli skönt att få det ordentligt utrett så att jag inte behöver gå och oroa mig för plötsliga blodförgiftningar resten av livet… Tre gånger har varit nog, tro mig.

Fick en ganska lugn förmiddag framför serien True Blood och How I met your mother. Någon gång kom sköterskorna in och frågade om jag behövde något och jag fick också ett snabbt besök från en Psykiatriker. Mest för att han ville kolla hur jag mår efter allt och höra sig för om mina mediciner. Efter lunch så kom läkaren Hanne in igen med mitt sjukintyg och lite andra papper så som ny medicinlista. Bland annat så ska jag från och med nu och ”tills vidare” knapra antibiotikan Tikacillin (samma som Kåvepenin) två gånger om dagen som extra skydd.
Jag ska lämna nya blodprover nästa vecka och då kommer man även att kontrollera nivån på Immunoglobulin igen för att se om det krävs påfyllning. Sedan är det ett nytt läkarbesök den 25 april samt eventuellt den tredje och sista vaccineringen mot lunginflammation (så ironiskt…). Men det blir upp till mina blodvärden och professor Per Ljungman att avgöra.

När allt pappersarbete var ordnat och allt det praktiska utrett så var det bara en sak kvar… Dra ut slangen ur halsen. Inte dagens höjdare direkt. Men jag måste erkänna att det som gjorde ondast var att först dra bort den ordentligt fastsatta plasttejpen som satt ovanpå och sedan dra bort dom 4 stygnen! Det brände och sved som tusan, vet inte om dom hade vuxit fast eller vad det berodde på, jag såg ju inte direkt. Bet mig i läppen men när det sedan var dags att sprita såren så kunde jag inte hålla tyst längre! När den värsta brännande känslan hade lagt sig så fick jag ta djupa andetag, sköterskan räknade till tre och sedan drog hon ut slangen. Det blödde ingenting men nu har jag ett hål rakt in, stort som om någon kört in en blyertspenna, så vi täckte över det med en plasttejp för att det inte ska bli infekterat innan det dragit ihop sig igen. Det känns att något har suttit där men åh vad det känns skönt att vara slangfri igen!!

När jag kom hem till Midsommarkransen och klev in i lägenheten igen så vällde sorgen åter upp.
Sorg över att åter ha behövt pausa livet.
Sorg över att åter ha fått känna döden flåsa i nacken.
Sorg över att inte ha kommit i väg på min resa.
Sorg över att åter vara sjukskriven när jag precis hade kommit tillbaka.
Sorg över att ha tappat muskler och dessutom inte ha tillåtelse att jogga.

Jag behövde komma ut, lugna mig och få lite uppiggande sol i ansiktet så jag följde sjukgymnastens råd och tog en lugn och lång promenad runt Hägerstensåsen. När jag kom hem kände jag mig äntligen lugnare och kunde börja packa upp väskorna, slänga in sjukhuskläderna i tvätten, ändra om i piller- dosetten och gå genom posten.

Nu väntar natten och en förhoppningsvis djup sömn. Men framförallt: MIN EGEN SÄNG ❤