Underbart är kort… men kommer åter tack och lov

Timmarna hemma var verkligen guld värda. Men som med allt härligt så går det alldeles för fort. Jag tyckte att jag befann mig tillbaka på sjukhusrummet snabbare än jag hann blinka.

Igår tog vi en lugn morgon. Jag, mamma & Rickard. Vi åt frukost framför en film, sedan kom Emelie & Alex förbi. Jag, mamma och Em tog en kort promenad i vårsolen, vi fikade framför TV:n med Rickard & Alex och sedan bjöd mamma mig på en härlig hemlagad middag. Det kändes verkligen riktigt jobbigt att behöva hoppa in i taxin och återvända till mitt lilla rum på avdelningen. Tack och lov är jag ändå på CAST nu, det är där jag känner mig som allra mest hemma. Försökte sprida ut tankarna på annat håll genom att titta på True Blood, läsa tidningar och tröstäta ur mitt enorma påskägg.

Trots 15 mg Oxascand så konstaterade jag vid 23-tiden att jag var på tok för pigg för att ens tänka mig att sova. Ringde på en sköterska som genast kom in med en Imovane. Har aldrig testat just dessa sömntabletter förut men av tidigare erfarenheter så är jag inte mycket för den typen av tabletter överhuvudtaget. Tycker aldrig att det har fungerat på mig. Jag lyckas ändå inte somna men blir rejält dåsig dagen efter i stället. Tog trots det den 7,5 mg tablett som det bjöds på och la mig för att läsa. Det dröjde inte mer än en kvart så tappade jag boken. Mina ögon hade omedvetet sjunkit i hop och jag hade nickat till. Jag fortsatte envist att försöka läsa men ögonlocken kändes som bly. Jag släckte lampan och sov en hel natt, djupt och stört. Ljuvligt!

Efter frukosten i morse så kom en för mig ny läkare in. Hon presenterade sig och berättade att de senaste värden man tog på mig såg bra ut, sänkan har sjunkit än mer – ända ner till 17 faktiskt – , men att man skulle ta nya värden under dagen. Under min blodförgiftning hade man upptäckt att jag led av brist på immunglobulin. Det är en antikropp som ingår i immunförsvaret och identifierar virus och bakterier. Bristen på det kan ha resulterat i att jag åkte på Pneumokockerna. Vi tog ett nytt sådant prov idag och eventuellt kan det komma att behövas en del påfyllningar av det.
Här kan du läsa mer om Immunglobulin (wikipedia)
Vi gick genom lite andra små saker angående medicineringen och hon berättade att man redan nu ska testa att sänka mitt kortison lite. Känns skönt.

Mamma dök upp strax efter det så vi umgicks en stund, tittade på recept inför påskbuffé, slöade framför Desperate Housewives och åt lunch tillsammans. Under tiden kom sjukgymnasten på besök en sista gång. Hon konstaterade att jag kan lägga lungvidgaren åt sidan nu eftersom jag inte ligger ner lika mycket utan faktiskt sitter upp och till och med tar promenader.
Även läkaren tittade in en gång till. Mamma passade på att fråga hur länge som jag anses löpa en större risk att råka ut för samma elände igen, att andningen går ner eller att jag drabbas av blodförgiftning igen. Läkaren förklarade att i och med att jag nu ska få påfyllning av Immunoglobin och att dom ska ha lite koll på det framöver så är risken inte stor alls. Jag frågade då varför jag måste vara sjukskriven så länge och svaret på det var sammanfattat: ”för återhämtningens skull”. Även hon poängterade att det jag var med om nu i helgen var riktigt allvarligt så både kropp och själ har fått sig en rejäl smäll. ”Du kommer att vara trött. Vila. Ge dig tid att återhämta dig. Men om det är så att du plötsligt känner dig mycket piggare och redo så behöver du kanske inte vara sjukskriven så länge ändå”. Tålamod med andra ord. Vänta. Vila. Avvakta.

Solen sken och efter lunch kände jag att jag behövde frisk luft. Jag tog en lång promenad medan jag lyssnade på dokumentärer på P1. Behövde annat att tänka på en stund och det var riktigt skönt ute. Jag njöt mer än på länge av fåglarna, solen, alla olika blommor och himlen. När jag kom tillbaka till sjukhuset så var jag inte riktigt redo att gå in än men kände att jag var väldigt törstig. Tog hissen upp till CAST, hämtade min bok och passade på att fråga i köket om jag kunde få med mig en Loka ut. Förutom det så hade dom underbara sköterskorna gjort i ordning en liten skål med fruktsallad och ställt undan åt mig, så den fick jag också med mig ut! På en parkbänk precis utanför B- ingången satt jag sedan i solen med min Loka, fruktsallad och en bra bok. Jag vågar säga att livet kändes ganska så bra just då faktiskt. Tänk vad mycket väldigt lite kan göra.

Immunoglobulin- dropp