Hej igen,
Morgonen började inget vidare. En rar sköterska kom in och skulle ta blodprover vid 05:30. Eller var hon 07:30? Vet inte när dom hade ställt om klockorna här riktigt… Men strunt samma. Jag bad henne att försöka med den PVK som satt i armvecket redan eftersom min hur är så hård på grund av GVHd och kärlen är så sköra som följd av kortison. Hon gjorde några tappra obehagliga försök men röret hade glidit ur en bit och hur mycket hon än försökte trycka in det och ”gräva” i kärlet (ursäkta att jag inte hittade ett finare sätt att skriva det på) så var det utan resultat. Vi blev till och med tvungna att dra ut den som trots allt fungerat i 2 dygn. Hon försökte med ett annat kärl i samma arm och fick in nålen, men när hon skulle försöka få ut blod så sprack kärlet… (åter igen, finns inget särskilt bra sätt att säga det på utan att man får obehagliga bilder i huvudet). Hon beklagade verkligen och sa att hon inte ville plåga mig mer och skulle hämta en sköterska som var bättre på det här.
 |
| Här är en s.k. PVK Butterfly som jag nu har på handryggen. Man kan förstå varför dom kallas ”Butterfly”! |
Efter en stund kom hon in. Jag sa att jag helst inte ville ha en PVK i handryggen för det är inte skönt alls, men att hon absolut inte fick sätta den i handledsbenet för där gör det riktigt ont, både att sticka in nål och ha PVK. Dessutom berättade jag att GVHn är värre i höger arm så vänster är att föredra. Jag vet inte var någonstans i dom meningarna hon missförstod men helt plötsligt brände det till ordentligt. I höger arm. På handledsbenet. Man har inte mycket tålamod när man blir väckt så här och det blev en något otrevlig stämning mellan oss. Men hon ryckte ut den nålen och stack en annan i vänster handled. Jag var extremt grinig men orkade inte tjafsa så jag var tyst när hon tappade alla rören med blod och lindade om kanylen.
Jag prövade äta lite enkel frukost. Långsamt långsamt åt jag två skorpor, lite blåbärsyoghurt och ett ägg. Sedan mådde jag illa och det fick vara nog. Det gick i alla fall bra med magen då. Läkaren Mats från CAST kom in och började med att berätta att mina blodvärden är fina, exakt hur dom ser ut vet jag dock inte, har inte bett att få se dom än. Det han ville betona var det glädjande att vi till slut har fått upp vätskenivåerna till normalt igen, efter otal påsar vätskedropp. Så njurarna är äntligen glada! Han sa också att jag skulle vara glad över att kopiorna av viruset i blodet inte är så många (än), för det här viruset kan bli väldigt allvarligt för mig som är immunsvag. Man kan hämma viruset med kortison men eftersom vi har minskat den immunhämmande medicinen så kommer kortisonet att dra igång GVHd:n ännu mer. Pest eller kolera? Han hade kommit ner och varit beredd på att ge mig det ändå eftersom jag hade så ont igår, men då det var bättre idag så avvaktar vi.
Men någon stund senare började det långsamt krampa. Sedan blev det värre för varje timme och jag blev hungrig igen. Ju hungrigare jag blev, och tom i magen, desto ondare gjorde det. Jag fick morfin men det hjälpte inte…
Läkaren och en sköterska kom in efter någon timme igen bara för att se så att jag mådde lite bättre och inte låg i sängen alldeles förtvivlad. Men just då var det fortfarande lugnt inom mig, både huvud och mage. Däremot var jag fortfarande så matt efter all anspänning så jag har inte haft någon som helst ork att läsa eller se på TV. Tragiskt nog har jag bara slumrat in då och då och däremellan legat och stirrat ut på regnet och betongväggen mitt emot. Inte så upplyftande direkt men vila är det viktigaste för mig nu. Tack och lov är det också lugnare här på avdelningen idag eftersom det är söndag, så jag har fått vara en del i fred.
Det var ett nytt vätskedropp som sattes in och sedan ett näringsdropp på 750 kcal eftersom jag har haft så svårt att få i mig riktig mat på några dagar nu. Dessvärre svider det en hel del och ska gå in under 10 långa timmar, så vi har fått pausa några gånger för att inte reta kärlen alltför mycket. Men jag fick tänka på annat när min moster och kusin kom förbi en liten stund och pratade om annat. Det blir som en liten rast från allt det jobbiga.
Tydligen blir jag kanske tvungen att byta avdelningen igen för att dom får in en massa opererade patienter redan ikväll och eftersom jag har ett virus som smittar sjuka och svaga människor så kan jag inte vara kvar på en avdelning jag inte ens tillhör. Känns riktigt jobbigt mitt i allt, men vet inte när eller var det blir än så jag försöker att inte tänka på det.
Ska försöka ta mig en tidigare kväll ikväll så att jag har mer energi inför morgondagen oavsett vad den för med sig. Önskar dig en fortsatt skön söndagskväll och snart kan du välkomna en ny vecka med nya möjligheter (hur retsamt det än kan låta i mångas öron).
Kriget i min kropp 