Usch vad det var tungt att komma upp i morse. Jag drömmer så mycket mardrömmar nu så att det är sanslöst. Bland mycket annat så drömde jag i natt att jag skar djupa sår i mig själv med en glasbit så att varet rann. Lät det vara öppet till en vän tejpade igen de gapande såren… undrar hur Freud skulle uttala sig om det.
Tempen är fortsatt förhöjd och pulsen likaså. Diskuterade med mamma i taxin på väg till sjukhuset om i fall det kan bero på vätskebrist, för även om jag samlar på mig vätska i muskler och vävnader så hålls det kanske inte kvar i blodet som det borde? Och hjärtat har vi redan uteslutit att det inte är något knas med. Så jag ska testa Resorb och se om pulsen går ner något. Det skulle kunna förklara varför jag fryser så hela tiden också.
Nåväl, när jag kom till Ögonkliniken på Huddinge så var det samma glada lilla sköterska som tog emot mig igen och vi gjorde exakt samma procedur som de senaste två gångerna och det gav inte oväntat ungefär samma resultat. Jag tror att jag kan ta över hennes jobb nu för jag börjar kunna det här.
Efter att ha fått de svidande pupillvidgande dropparna så noterade jag en kvinna i väntrummet som precis då fick samma behandling. Jag påpekade lite försiktigt att hon hade en exakt likadan väska som mig vilket är lustigt, för hittills har jag inte sett någon annan med den! Hon var inte sen med att haka på i konversationen och för första gången någonsin så gick de där vanligtvis långa 20 minuterna av väntan – då man med suddig syn inte ens kan titta på bilderna i tidningarna – alldeles för fort. Hon var väldigt rar & vänlig. Precis som jag så var hon också väldigt rak på sak och öppen. Hon vågade fråga om min cancerbehandling, om oddsen för att jag ska överleva och biverkningar, samtidigt som hon delade med sig av sin livssituation som diabetiker och vilka svårigheter den sjukdomen har utsatt henne för. Det var inte länge sen som hon själv såg döden i vitögat då hon råkade ut för en resistent lungbakterie som läkarna inte alls visste hur dom skulle behandla, och hon trodde att hon skulle tvingas lämna efter sig en man och tre söner. Alla har vi prövats på något sätt. Det var i alla fall väldigt givande att få dela erfarenheter med henne och vi pratade om en hel del trevliga saker också – bland annat om hur värdefullt livet är. Jag blev inkallad till dr. Shutterman på mycket gladare humör och varmare om hjärtat än jag hade kommit dit med. Tänk vad ett möte med en främling kan göra.
För första gången fick jag se fotona på mina ögonbottnar. Vilka häftiga bilder! Ungefär så här såg fotona ut, men just det här ögat är hämtat från Google så det är inte mitt:
På mina bilder så kunder man urskilja en liten fläck på ett av blodkärlen nära pupillen. Det är den lilla lilla fläcken som man oroat sig för tydligen. Själv hade jag aldrig kunnat urskilja den om doktorn inte pekat… Hur som helst så är den mindre nu, riktigt skönt att höra! Eftersom vi ser en förbättring så ansåg han att det räcker om jag kommer tillbaka om drygt 4 veckor nu i stället för 2, men han vill vara säker på att den är borta innan han släpper mig helt.
Angående torrheten i ögonen så är det också bättre, men inte bra än. Speciellt höger hornhinna är mer torr och sliten än den vänstra och det märktes ganska tydligt på synundersökningen då jag såg sämre med det torrare ögat. Ordinationen blev alltså igen att fortsätta med dom geléaktiga dropparna varje timma.
Jag såg ganska rejält obehaglig ut när jag tackade för mig och stegade i väg till provtagningsenheten. Ryggade tillbaka lite när jag såg mig själv i spegeln i hissen på väg upp till sjunde våningen. Ögonvitorna var inte vita längre utan alldeles gula och pupillerna var så stora att mina vanligtvis gröna ögon var svarta. Påminde lite om kattögon, ungefär som det här till vänster, men med större ”hög som ett hus”- pupiller. Dessutom var ögonen så irriterade av alla droppar och ljusundersökningar att dom var blodsprängda. Jag hade faktiskt tänkt fota men innan min egen fascination blandad med fasa hade stillat sig och jag fått upp mobilkameran så öppnades hissdörrarna och jag vill inte vara någon som fotar sig själv bland folk. 
Har fortfarande ont i ögonen och mycket sveda nu, klockan 21:40 på kvällen, men ser åtminstone ut som mig själv igen även om jag inte riktigt kan öppna upp ögonen ordentligt (är i och för sig fasligt trött också).Efter lång väntan på att få lämna fyra rör med blod så var jag trött och matt. Lyckades posta iväg diverse blanketter och handlingar också som jag länge dragit på; intyg till Försäkringskassan om att jag plötsligt blivit heltidssjukskriven igen (så fånigt, sen måste dom ha in en ny blankett när jag vill börja jobba 25% igen, läkarintygen räcker tydligen inte) samt en hög med olika bekräftelser och kvitton till både TryggHansa och IF för att få tillbaka pengar för min avbokade resa till Portugal. Får se om det godkänns. Höll mig ändå vaken hela eftermiddagen med att städa till syster hörde av sig och var redo för ett besök hos mormor.
Vi möttes upp utanför hemmet där hon bor och spenderade cirka 2 timmar med denna underbara kvinna. Vi bekräftade stolta att hon definitivt är den ödmjukaste och mest lättsamma människan där och förundrades över hennes konstanta glädje, tacksamhet och värme. Min mormor blir glad över allt. Hon ler hela tiden och tackar generat när man ger komplimanger.
Kvinnan som sitter mitt emot oss skränar ut ett ”Ge mig en kaka!” åt vårdaren i rummet bredvid. När hon får ett fat framför sig som hon ombeds att dela med sig av så ropar min älskade mormor ett glatt ”Nämen, vad snällt! Tack!” när hon får en av kakorna. Hon är helt enkelt underbar.
Jag och Emelie gav henne en bok, ”Meningen med livet” av Bradley Trevor Greive (kan köpas här). Det är en söt liten bilderbok med små enkla meningar som hon kan träna tal- och läsförmågan med och samtidigt roas åt söta fotografier på djur. Hon utbrast lycklig ”meningen med livet, den vet jag minsann!”. Jag kunde inte låta bli att le stort för jag vet att hon har helt rätt.
Både jag och syster gick därifrån mindre stressade över vardagens alla måsten och med mer lugn än på länge. Tack mormor! ❤
Kriget i min kropp 