Idag tog jag två stora och svåra kliv

Målmedveten.
Envis.
Rädd.
Exalterad.
Nervös.
Spänd.
Taggad.
Stark.
Skräckslagen.
Stolt.

Det där är bara några av alla känslor jag har haft idag. Ett smärre virrvarr kan man konstatera. En berg-och-dalbana. En gryta blandad av endorfin, dopamin, adrenalin, kortisol och seretonin. Så det är kanske inte jättekonstigt att jag är helt slut nu (klockan är bara 18:30), både mentalt och fysiskt.

De som känner mig vet att jag brinner för löpning. Innan canceråterfallet så var jag i mitt essä. Jag satte personbästa efter personbästa och jag visste att 2013 kunde blir ett riktigt bra löpar- år för mig. Nu ville det sig ju inte riktigt så. Tvärtom så bröts alla mina muskler ner och jag fick börja träna på att stå och gå igen under april och maj. Den 6 juli, 5 veckor efter transplantationen, så tog jag mina första stapplande löpsteg. Huvva vad det var tungt och ostabilt… Jag trodde på allvar att jag skulle rasa ihop för tyngdkraften var helt emot mig. Men jag tog mig stolt och lycklig runt mina första 2000 meter på 15 minuter.

Så började det och jag har fortsatt min löpning sedan dess eftersom det ger mig en sådan energi och självsäkerhet. Nyfikenheten inom mig väcktes ganska snart.
”Är det möjligt att ta sig runt ett maraton, året efter tunga cancerbehandlingar?”
Jag har genomfört tre stycken maraton tidigare, så att jag personligen klarar det vet jag redan. Men har jag en chans att klara det på årsdagen för min transplantation? Det vill säga 31 maj 2014. Jag la lite generad fram mitt drömmål för min läkare. Han log med hela ansiktet, sa att det inte är en önskan som hör till vanligheterna men att han verkligen tycker att jag ska göra ett försök. Och hur ska jag veta om jag inte prövar? Så jag anmälde mig.
Som hjälp på traven så anmälde jag mig även till min gamla löpargrupp; Team Stockholm Marathon.

Idag var det Run Off. Den grupp jag deltog i skulle först sitta på föreläsning i 1,5 timme, sedan jogga 7,5 kilometer och till sist öva lite rörlighet och styrketräna. Behöver jag skriva att jag var nervös? Skulle kroppen hålla? Speciellt magen var jag orolig för, GVHd:n stökar som bara den och jag vet inte alls var jag har mina tarmar någonstans… Och skulle de tidigare bekanta känna igen mig?

Som svar på min första fundering så: JA! Kroppen höll! Magen gjorde förbaskat ont i omgångar men jag tror att endorfinerna jag utsöndrade agerade smärtlindrande. Det var underbart och kändes så otroligt bra, mina första steg mot målet. Jag känner mig äntligen stark och jag märker att jag orkar mer för var steg jag tar.
Som svar på min andra fundering så: Nej…, de allra flesta kände inte igen mig. Det förvånar mig inte alls. Jag har förändrats väldigt mycket på några månader. Men det gjorde mig lite frustrerad.

Jag inser själv hur mycket som har hänt sedan i mars. Inte enbart utseendemässigt utan även personlighetsmässigt. Den bild jag har av mig själv i huvudet och som ligger kvar på alla hemsidor, communitys och profiler stämmer inte alls överens med varken min spegelbild eller den jag är nu. Jag har inte velat ändra den hittills, först för att jag inte ville visa upp cancern som jag tyckte hade intagit hela mitt yttre och senare för att jag inte själv ville acceptera att sjukdomen hade förändrat mig. Jag ville inte ge den den bekräftelsen. Trots att jag själv för några veckor sedan bestämde mig för att försöka ta kontroll genom att slänga ner peruken i lådan för gott och sedan tona mina blonda hårtestar i brunt så kunde jag ändå inte acceptera den jag såg.

Det slog mig först idag, plötsligt, som en självklar blixt, att det är dags. Jag har varit på min första träning inför Stockholm Marathon 2014, jag ska förhoppningsvis göra en första längre resa i veckan, jag har som mål att återgå långsamt till jobbet inom en månad. Kort sagt, jag hackar mig långsamt ut ur mitt ”ingenmansland”, bubblan som uppstod mellan ”intensivt sjuk” och ”ännu inte frisk” där jag så länge format en vardag. Jag närmar mig med stadiga kliv något nytt och jag känner intensivt att jag måste ta av mig min kliiga cancerkappa, acceptera vad jag har gått genom och vad det har format mig till och därmed även göra det officiellt. Allt för att kunna gå vidare.

Det var jobbigt, speciellt när jag började gå genom bilderna hur jag såg ut innan, under tiden och nu efteråt. Det är så stort, så fruktansvärt läskigt det jag har gått genom. Men jag är stolt över mig själv.

Nu har det hänt några gånger för många… Bekanta och vänner hälsar på mig som att jag är en främling. Jag förstår det. Vissa dagar känner jag inte igen mig själv i spegeln heller.
Cancern har berövat mig på hänsynslöst mycket, däribland mitt utseende. 

Jag har återhämtat mig väl, men att tappa mitt långa blonda hår var något som var förbannat jobbigt av flera anledningar. Jag har envist bråkat med peruk i månader eftersom mitt cancer- kala huvud var något jag skämdes över. Det är slut med det nu.
Det är dags för mig att acceptera att jag ser annorlunda ut. Jag gjorde inte det valet men bestämde mig för att ta kontroll över situationen, så jag har tillfälligt tonat över mina blonda hårtestar och går nu ut med kort och mörkt hår.

Så här ser jag ut nu för tiden, så förvänta dig inte den blonda långhåriga tjejen som du kände till innan cancern. Och hälsa gärna på mig när vi ses! 

#UngCancer #FuckCancer


Annonser

2 reaktioner till “Idag tog jag två stora och svåra kliv”

  1. Du går från klarhet till klarhet! Jag kan inte tänka mig ett klokare sätt att hantera din situation! Först låter du dig våndas låter ångesten ta plats, jobbar igenom den, ger dig själv tid, använder peruken när du behöver den och har respekt för dig själv.
    Sen när det är dags sätter du ner foten, färgar om håret och ger dig själv ett nytt utseende som du kan leva med nu. Fortfarande med stor respekt för dig själv och var du är i din utveckling.
    Så är det dags för utmanamde mål som du tar tag i med liv och lust. Resa och Marathon! Jag har skrivit in 31/5 i min kalender, och ser fram emot att stå och heja fram dig längs vägen. Är helt säker på att du fixar det.
    Och så det här steget att tydligt gå ut med ditt nya utseende och ta steget fullt ut. Nu är det dags för det, och då gör du det.
    Jag är inte säker på att du fattar hur rätt och klokt och följsamt det här är. Att verkligen ge dig tid och ta saker när dom har mognat fram, men hela tiden med en målbild och rörelse åt rätt håll även om det ibland går lite framåt och lite bakåt. Jag är så himla imponerad och stolt! Du är en riktigt stor förebild för mig och alla dina följare och övriga omgivning!
    Stora kramar kära vän!!!!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s