Jag vågade knappt tro det. När jag ringde till Hematologavdelningen i onsdags morse för att prata med syster Kerstin och som vanligt bli uppdaterad om siffrorna i mitt blodsystem så var jag tvungen att fråga en gång till, dubbelkolla. Hade jag hört rätt? Kunde det stämma? När jag tittade på siffrorna som jag hade knappat in på datorn och samtidigt hörde hennes avslappnade och glada röst så spratt det till i magen. För första gången sedan jag fick mitt cancerbesked i mars, kanske till och med en bra tid innan det, så är alla mina blodvärdena normala.
Normala.
Vilket härligt ord! Varenda del av mitt blodsystem ligger äntligen inom intervallerna. Ett bevis på det som jag känner händer inom mig. Jag växer, blir starkare, jag återhämtar mig sakta men säkert efter att ha blivit söndertrasad och nedslängd på botten.
Till och med levervärdena har sjunkit och vi kunde konstatera att kortisonet har lugnat ner GVHd:n. Den är fortfarande kvar och stökar runt, men det är ju det vi vill. Det knottriga och rödflammiga i huden har spridit sig till armar och upp mot halsen, men jag håller klådan i styr med kortisonsalvan. Munnen är öm och torr, Xerodent är ingenting som fungerar för mig och ögonen är torra och gör att jag inte riktigt kan urskilja undertexterna på tv:n. Magen stökar fortfarande och i går drabbades jag av ett fruktansvärt illamående som hänger kvar även nu på morgonkvisten. Men vad gör väl det. Jag har normala blodvärden!
När jag skulle försöka förklara GVHd på sms för en undrande så fick jag en bild i huvudet. Ett hönshus. Ett rött, med högt stålnät runt. Mina hönor spatserar innanför stängslet, pickar frön, värper ägg och gör det som hönor ska göra. Dessvärre har det hänt något i mitt hönshus. Det har drabbats av sjukdom och några hönor har hamnat i slagsmål och skadat varandra. För att åtgärda detta har vi nu släppt in en räv. Den ska rensa ut de sjuka och skadade, precis som det var tänkt enligt Darwin. De starka ska överleva. Och lite svinn får man räkna med. Så länge räven inte gör för stor skada så låter vi den hållas, men när han börjar bli girig och ger sig på de hönor som är friska och starka, ja då är det dags att plocka fram geväret.
Jag vet inte hur pass väl någon annan kan applicera detta på GVHd. Men det var i alla fall min bild av det i morse.
Det väckte en tanke hos mig som har grott länge. Ja, i många år faktiskt. En förbjuden en. En som man inte ska prata om riktigt.
Jag funderar över varför människor skulle vara mer värda? Hur kommer det sig att vi avlivar djuren när dom är skadade och sjuka, men människor försöker vi in i det sista att hålla vid liv, även när det är uttalat omöjligt? Vi lever längre och längre i dagens samhälle. Medelåldern blir högre. Vi har botemedel till mycket, för att inte säga det mesta. Är cancer naturens sätt att ”rensa”? Är det räven? Vad gör jag då här?
En förfader till mig dog i blindtarmsinflammation. Jag drabbades av brusten och inflammerad blindtarm när jag var 10 år gammal. Jag gick i trean. Jag skulle ha varit död om det i stället för 1996 hade varit år 1946. Sedan kom cancern. Sedan Pneumocystis Carinii, allergichock, diabetes och ytterligare canceråterfall… Vad gör det mig till? En ”överflöding”?
Misstolka mig inte, jag är ingenting annat än tacksam för varje morgon jag vaknar, för varje möjlighet jag har varje dag. Jag njuter av livet mer intensivt än vad jag någonsin har gjort och jag känner en enorm tacksamhet till dagens läkarvård. Mina tankar om döden är inget som gör mig deppig, det är bara en nyfikenhet.
Jag är en tacksam överflöding.
Kriget i min kropp 