Jag tycker att det är magiskt med en solnedgång. Men än mer uppskattar jag en soluppgång eftersom det innebär en ny dag, pånyttfödelse. Även om jag tillhör en av de mer morgonpigga personerna så har solen oftast gått upp när jag vaknar, det vill säga kring 07:15.
I förra veckan uppfyllde jag en liten dröm. Jag har länge velat se en soluppgång från någon hög punkt och det slog mig, som så ofta nu för tiden, att ”varför vänta”? Det finns ingen bättre stund än nu. Så jag ställde klockan på 05:30 och sedan cyklade jag i väg till Västerbron. Där uppe stod jag i ungefär en timme och såg dagen födas över Stockholms siluett. Så otroligt vackert. Jag tänkte på alla de som inte lever längre, som min saknade farbror, eller som är för sjuka för att kunna göra en sådan sak som jag tog mig för och jag kände mig om än mer tacksam för att jag är där jag är.
Hela helgen har spenderats med familj och släkt. Det känns härligt att kunna umgås med dom och att dessutom vara ganska pigg! Jag njöt varje minut. Kan nog konstatera att min fatigue har släppt sitt grepp och att den trötthet jag känner vissa dagar är helt normal och beroende på hur aktiv jag varit senaste tiden.
Kriget i min kropp 