The Jinx?

Jag tror inte på någon Gud. Tvärtom tror jag väldigt starkt på att det inte finns någon Gud. Jag är en renodlad ateist. Det jag tror på är människan och styrkan som hon bär på. Jag tror på det sjätte sinnet, men inte som någon högre makt, utan som en förmåga som vi inte riktigt har utforskat. Jag kan inte heller påstå att jag är särskilt vidskeplig. Ändå är det något som har slagit mig, en liknelse som har varit lite väl slående.

Jag läser fortfarande avlidne Kristian Gidlunds blogg. Han skrev djupt och han vägde varje ord innan han omsorgsfullt valde ut dom för att måla sina bilder. Därför är det texter som jag inte vill hasta mig genom. Han ville säga något med varje mening och jag läser något enstaka inlägg om dagen och funderar. Däremot är det ju en saga som jag redan vet slutet på och i och med detta så har det vaknat en liten rädsla inom mig. Han ”friskförklarades” den 21 oktober 2011. Han avslutade då sin blogg med orden ”I och med detta lägger jag ned den här bloggen. […] så hoppas jag – från märgen av mitt väsen – att jag aldrig kommer behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen. […] Det har varit ett märkligt år. Nu väntar något annat.”
Alltför kort därefter, 10 månader för att vara exakt, så blir han varse sitt återfall och börjar blogga igen. Hans angripare är tillbaka för att avsluta det den påbörjade. I mars i år så gjorde han en drömresa till USA. Hans dödsångest och vånda blandas med en tacksamhet till livet och en livsnjutning i hans texter. Han ser saker som ingen annan ser. Känner känslor som ingen annan känner.
Den 17 september, för en månad sedan, så somnade han in för gott.

Här är mina kopplingar… Jag fick cancer den 21 december 2001. Jag tog de sista medicinerna i juni 2004 och firade det med en skål. ”Vi vågar inte friskförklara dig, men 10 år efter avslutad behandling så är du på samma risknivå som en som aldrig har varit sjuk”. Så jag började räkna ner… Jag firade varje år som passerade. Ju längre i från jag kom, desto tryggare blev jag. Och jag närmade mig de stora 10.

8 år och 9 månader senare så är min egen fiende tillbaka. För att avsluta det den påbörjade. Samma månad som Kristian gör sitt yttersta för att njuta av livet i USA och försöker finna mod inför det som sker inom honom så rasar hela min vardag och cancern slår återigen klorna i min kropp, starkare och elakare än innan.
Den 17 september, samma dag som hans hjärta slutar slå, så börjar jag om. Jag titulerar mitt blogginlägg ”Sluträknat” med syfte på att jag nu vill gå vidare. Helt ovetande just då om hans bortgång. Istället för att räkna uppåt från allt elände så börjar jag om, startar ett nytt liv. ”Dessutom vaknade jag i morse, slog upp ögonen och min första tanke var ”+1”. Efter beskedet igår så är det så det känns, jag har påbörjat mitt nya cancerfria liv idag. Idag är första dagen.” Jag skriver i samma veva att jag snart ska avsluta bloggen, jag vill ta avstånd från det som har hänt och fokusera på att leva. Av två anledningar så har det inte skett än.

1. Jag drabbades av GVHd och kände att jag ville ha med det. Jag vill inte avsluta det här förrän jag själv känner att stormen är helt utriden. Det ska helst vara vindstilla. För jag tänker att för någon som ska gå genom det jag har gjort, eller för den delen redan gör, så kan min blogg vara en källa till information och
kanske till och med någon form av trygghet och känsla av ”jag är inte ensam”.

2. Jag vågar inte… The Jinx.

Jag planerar en resa till USA. Nästa vecka. Jag var där för exakt ett år sedan. Utan cancer, lyckligt ovetandes om framtiden. Jag vill tillbaka nu, som en hälsning med en käftsmäll till sjukdomen.Jag vill stå på en hög höjd, göra segertecken och skrika ut ”Hah, se! Jag klarade det! Ett år senare så står jag här igen, cancerfri. Du trodde att du skulle förstöra mig, men jag är starkare än du!”. Det är för mig tänkt som en i raden av många kommande segrar och påminnelser om hur lyckligt lottad jag är. Det är en gåva från min mor, till mig och min syster, för det stora och ofattbara som vi har gått genom i år. Jag har redan fått godkännande från min läkare och jag gör nu mitt yttersta för att hålla mig frisk och stark för att kunna genomföra min segerresa.

Jag vill fortfarande avsluta min blogg och jag ska göra det. Innan dess vill jag dela med mig av något naket och avslöjande, kanske mer än orden jag hittills skrivit. Nämligen cancern i bilder. För det finns foton, massor av dom, men ändå på något sätt inte nog. För att våga visa dom så behöver jag tänka genom vilka otäcka delar av den här sjukdomen som jag kan tänka mig att föreviga i cyberrymden och dela med mig av, så det kräver en hel del eftertänksamhet innan.
Men trots mitt avståndstagande från vidskeplighet så kan jag inte låta bli att fundera på om jag drar på mig olycka. Jag vet ju mycket väl att allas öden är olika och att Kristians och min cancer var av två olika sorter. Men likheterna är tillräckliga för att jag ska fundera över om jag omedvetet går samma väg? Kommer jag att behöva ta upp skrivandet i bloggen igen, på grund av oförutsedd framtid? Det lite ironiska med alltihop är att jag, när jag blev sjuk och själv började publicera min historia och mina tankar, inte hade någon aning om att han existerade. Eller att han bloggade. Ändå känns det på något sätt som att vi gått hand i hand, men på avstånd.

Återigen, jag vill inte att det här inlägget ska misstolkas som en deprimerad och skräckslagen kvinnas dödsångest. Det här är fortfarande bara mina nyfikna tankar som jag vaknar med vissa mornar och som jag går och lägger mig med somliga nätter. Men jag låter dom inte styra och kontrollera mitt liv. Det är det äntligen jag som gör igen.