På onsdag gäller det. Vid lunchtid lyfter planet som ska föra mig och min älskade syster, tillika donator, över Atlanten. Innan dess måste vi säkerställa att mitt maskineri fungerar som det ska. Inte så mycket av oro för att jag ska falla ner död när jag sätter foten på JFK Airport. USA är ledande vad gäller cancerrelaterad sjukvård så där är varken jag eller min doktor orolig för att jag inte ska kunna få hjälp. Däremot skulle inte ens hela min familjs gemensamma ekonomi kunna täcka dom kostnaderna som amerikansk läkarvård kräver och jag erkänner att jag är en person som de svenska försäkringsbolagen helst inte vill veta av alls. Ingen av de försäkringar jag sitter på kommer att täcka upp om något händer när jag är borta. Jag är överflödingen som kostar samhället pengar, en belastning för företag. Om man vet att man kommer att få cancer så ska man teckna alla försäkringar som man kan redan innan, att försöka få ens den minsta lilla försäkring i efterhand är lönlöst. Risken är till och med att man får en fnysning från andra änden av luren.
Så i dag, om en timme, ska jag in i kontrollrummet för att påbörja besiktningen. Först ut är Aurorakliniken i Tureberg. Som ung kvinna så är det en hel del som behöver kontrolleras efter den typen av giftig behandling som jag har fått och som jag nämnt tidigare så har Kvinnokliniken i Huddinge inte varit tillfredsställande alls… Bara nu i veckan så har jag fått tre olika brev från dom. Ett där de står att dom minsann försökt kontakta mig två (?) gånger för uppföljningen men att jag inte svarat, så nu ger dom upp. Jaså, nu passar det minsann. I flera veckor kontaktade jag dom flertalet gånger utan resultat eller respons.
Sedan var det ytterligare två brev från den förvirrade gynekologen som påstår att han har skrivit ut hormoner till mig som jag ska ta, breven innehåller olika namn på läkemedel och olika doseringar. Ungefär som om han hade svårt att bestämma sig och för att slippa ansvar så skickar han två likadana brev men med olika behandlingar. Jag fick förhöjt blodtryck, rev breven i småbitar och slängde dom direkt. Tack och hej.
På Aurorakliniken jobbar i min meningen en av Sveriges bästa gynekologer och ett besök hos henne kommer att ge mig dom svar och den trygghet jag behöver för att kunna koppla av och känna att min livmoder är under professionell uppsikt.
Två timmar senare ska jag befinna mig på Huddinges hematologavdelning för statusuppföljning hos Per Ljungman angående GVHd och annat som kan tänkas ha dykt upp. Direkt efteråt ska det lämnas några rör med blod och förhoppningsvis kan vaccineringen genomföras som det var tänkt för två veckor sedan.
På tisdag morgon blir det ett besök hos Käkkirurgin på Huddinge för att kontrollera eventuella skador eller risker i munnen orsakade av GVHd. Som jag nämnt så ömmar mitt tandkött enormt och torrheten i munnen gör mig lite orolig för karies och svamp. Ska bli skönt att få det kontrollerat och avvärja eventuella hål och andra problem i tid. Sist ut i besiktningen är den delen av mig som jag oroar mig absolut minst över just nu, och det är min mentala hälsa. På psykologimottagningen ska jag på eftermiddagen röja lite av de tankar jag har i huvudet där och då. Misstänker att hon under en timme mest kommer att få lyssna på en exalterad Hanna, på väg att göra en resa som hon drömt i många månader om.
Kriget i min kropp 