Cancer. Om hur det är att vara mamma. Del 4.

Min roll som mamma, närmare avslutning:

Egentligen skulle jag kunna skriva många inlägg kring hur det är att vara mamma till ett cancersjukt barn där det också finns syskon med. Men med respekt för att Hanna vill avsluta bloggen och att det förmodligen, till slut, skulle bli tröttsamt att läsa om det hela, ska jag snart sammanfatta.

När ens barn får cancer innebär det inte enbart att man från och med nu ska vara med om en tuff cancerbehandling, det är så mycket annat som följer med. Dock inte enbart negativa saker, utan även saker som jag inte skulle vilja vara utan.  Men den insikten kom många år efteråt.

Först får man ett besked som gör att man hamnar i chock precis som jag har nämnt tidigare. Efter det kommer sorgen och smärtan över att ha drabbats. Men när man har drabbats av något som kommer att pågå under en lång tid så tar överlevnadsinstinkten över, stark och målmedveten. Helt fantastiskt. Trots den sorg och smärta jag kände så blev jag, när det hela hade lugnat ner sig, mycket rationell. Jag försökte mellan arbete, blodprover och behandlingar att hitta en vardag. Allt för att skapa ett lugn mitt i kaoset. Men det jag inte visste då var att jag under resans gång omedvetet fyllde på min sorgesäck, bit för bit.

Sorgen låg nog latent inom mig, trots att jag stundvis kunde le och skratta i livet. Men jag skrattade inte från själen, det gick inte, jag blödde invärtes, det kändes som om jag hade ett stort sår…

Nästan varje gång som vi åkte in på en behandling, då jag visste att familjen åter igen skulle splittras under några dagar, då Emelie bara skulle få ha halva familjen hemma och då Hanna skulle ryckas bort ifrån vardagen med kompisgänget för att i stället ligga i en sjukhussäng illamående, trött och sliten – då kom sorgen över mig.
Ibland kände jag mig till och med arg och bitter. Det svåra för mig var nog att jag kastades mellan dessa känslor och känslan av att jag borde vara glad och tacksam då allt ändå rullade på som det skulle. Jag hade olika referenser som var svåra att ta ställning till. Hur skulle jag tänka?

Vid ett tillfälle fick Hanna en svår lungsjukdom. Det började en kväll när jag var på teater med min svägerska. Teatern var bra och vi hade det riktigt trevligt. Livet kändes normalt på något vis. Jag var ute och roade mig, vilket inte hade hänt på mycket länge. Men som vanligt ringde jag hem i pausen för att kolla läget. Då hade Hanna fått en otäck torrhosta och feber. Vi kom överens om att när jag kom hem senare den kvällen skulle jag åka in på akuten med Hanna för att kolla vad som var på gång. Man hittade inget då utan vi fick åka hem senare. Men tyvärr blev det inte bättre utan efter ytterligare ett par dagar bad läkaren oss att komma in till sjukhuset för en röntgen av lungorna. Vad var på gång nu? Hade lungorna drabbats av cancer också?

Under de timmar som vi var på sjukhuset den dagen försämrades Hannas tillstånd snabbt och brutalt.  Läkaren blev allvarlig och förklarade ”krig” igen. Hon hade drabbats av en mycket farlig och dödlig lungsjukdom. En biverkning av behandlingarna. Nu blev det full mobilisering och läkaren berättade bekymmersamt att om inte man satte in stora mängder med antibiotika intravenöst omedelbart så skulle hon helt enkelt inte klara det. Återigen föll jag handlöst ner i det mörka hålet och för en kort stund ifrågasatte jag, och tvivlade, på min ork. Men liksom tidigare infann sig överlevnadsinstinkten igen och det fanns inget annat än att kämpa. Det skulle jag även göra denna gång.

En av dagarna på sjukhuset sa en sköterska att vi kunde gå ut och ta en promenad. Hanna var orkeslös så jag fick köra henne i rullstol. Det var sen lördagseftermiddag och det var höst minns jag för det var kyligt i luften och svag skymning. Då, när jag gick där och drog rullstolen med Hanna som hade en filt runt sig, tänkte jag på hennes kompisar som förmodligen träffades, hade kul och gjorde det man normalt gör en lördagskväll i tonåren.  Jag tänkte även på deras föräldrar som kanske satt hemma vid middagsbordet med tända ljus, ett glas rödvin och pratade om ditt & datt och som jag såg det, befann sig i en helt annan värld än jag. Så ont dom tankarna gjorde.
Jag kände en klump i magen och blev ledsen. Men som mamma och vårdare visar man inte sin förtvivlan öppet, man lugnar och pratar om annat, fast man helst skulle vilja skrika ut sin förtvivlan. Tänkt så duktig man ska vara. Och jag måste säga att jag blev lite av ett proffs på just det. Att inte visa. Vilken björntjänst jag gjorde mig själv.
När vi kom tillbaka till avdelningen visade det sig att Hanna blivit sämre så det slutade med att hon fick syrgas för att orka andas. Där tog min styrka slut tillfälligt och jag gick ut från rummet, ringde till Hannas pappa och grät.

När jag tänker på alla dessa sorger som jag bar med mig under tiden, på själva behandlingarna som Hanna utsattes för, på Emelie som stod vid sidan av och inte visste hur hon skulle förhålla sig och på oron för hur allt skulle gå, förstår jag hur starka vi människor är när det väl gäller. Hade någon berättat för mig innan om vad det var vi skulle gå igenom den närmaste tiden hade jag med all säkerhet sagt ”aldrig i livet, det kommer jag inte att klara av”!
Och så gör man det.
Och så många insikter man får med sig, insikter man aldrig skulle ha kommit till om inte allt detta hade hänt. 

3 reaktioner till “Cancer. Om hur det är att vara mamma. Del 4.”

  1. Hej syster, så himla bra skrivet och nu åkte jag snabbt tillbaka till årskiftet 2001/2002 och kände mig återigen ledsen för vad familjen fick gå igenom. Tänk att man påverkas så mycket fast man inte tror det (jag trodde inte det) men jag kom ihåg att när jag blev ledsen och förtvivlad så var det p g a att ni måste gå igenom detta allihopa!!! Kram syster

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s