augusti 2013 – Sida 3 – Kriget i min kropp

Dag +69: Annorlunda semester i år

Jag hade så många planer för 2013, bland annat en del resor. Jag älskar att se nya platser! Nu fick jag naturligtvis ställa in och skjuta upp mina planer eftersom jag än så länge inte får lämna Sverige. Jag och en kär vän hade bestämt oss för att ta en gemensam semester 8-11 augusti och resa i väg en weekend. Vår plan B var att hålla oss inom landets gränser och åka någonstans i Sverige för hon har ju ändå hunnit ta semesterdagar för att vi ska umgås. Men med tanke på hur jag mår och vad man får i sjukpenning av försäkringskassan så bestämde vi oss till slut för att hålla oss i huvudstaden.

Vi satte oss ner i måndagskväll och brainstormade fram aktiviteter som vi ville göra, som vi kunde ta oss till, som vi trodde att jag skulle klara av och som inte var så dyra. Det är som sagt en skitsumma som jag får av Försäkringskassan varje månad och förutom avslaget på 5.000:- från ”Cancerhjälpen” så har jag nu även fått ett brev från ”Sveriges cancersjukas riksförbund” om att dom har ansökningsstopp sedan i juni för att det är så många sökanden… Typiskt. Men vi har bestämt oss för att göra det mesta av våra semesterdagar ändå!

Naturligtvis ringde jag först till CAST för att få höra om de saker jag ville göra var okej. Sköterskan Linnéa konsulterade med en läkare och lite mer än hälften av våra aktiviteter godkändes. Det som inte är okej att jag gör är att åka på 24-timmars kryssning (kanske inte jättekonstigt, men jag ville ändå kontrollera) och åka SkyView (upp på Globen). Andra förslag som vi har till helgen är biobesök (dagtid och en film som inte är så populär just nu, alltså lite folk i salongen), en hotellnatt i stan, åka sightseeing båt, hitta någon lämplig uteservering med inte alltför mycket folk, ha en övernattning hemma hos mig, åka på ”Mälarkväll” (äta middag på en båt som under 3 timmar tar oss längs med Mälaren) och ha picknick på Fåfängan. Får se hur mycket jag orkar med tanke på tröttheten och jag hoppas innerligt att proverna ska se bra ut i morgon så att jag är redo. Som sagt, det blir en väldigt annorlunda semester i år…

Får se hur mycket jag kommer skriva de här dagarna, ska försöka koppla bort cancern så gott det går, även om det är svårt. Dödsångesten och den posttraumatiska stressen är värre nu och jag har väldigt svårt för att vara ensam. Nästa vecka är första psykologsamtalet. Kanske kan hon ge mig något tips på hur jag ska lära mig att leva med rädslan för återfall och känslan av att ha blivit berövad först 2 år och nu ½ år av mitt liv (hittills).

Dag +68: Att prata med barn om cancer

I förra veckan så orkade jag, trots Fatigue, att åka till min kusin och hennes underbara familj på middag. Jag har inte kunnat träffa dom sedan jag blev sjuk av olika anledningar, men främst för att mina söta kusinbarn är så pass små att dom kan gå med olika smittor utan att vi vet om det. Nu hade dom dock haft semester ett tag och borta från dagis så är inte risken lika stor. Dessutom är mina blodvärden bättre än vad dom varit. Det var så underbart att få träffa dom igen, att prata om allt och bara få umgås. Lilla Ebba vågade ställa några frågor om cancern vilket gjorde mig glad och det märktes att hennes mamma och pappa hade pratat en del med barnen om min sjukdom. Ebba jämförde cancern med det enda som hon kom på och det var när hon hade halsfluss. Hon frågade om jag har legat länge på sjukhuset och om jag fick äta mycket mediciner, så det tydde på att hon ändå förstod att jag är ganska så omfattande sjuk. Det kan vara så svårt att prata med barn om cancer. Jag kan relatera till när jag var 15 år, trots att vi var i tonåren så trodde några av mina kamrater att jag smittade. Kunskapen behöver verkligen spridas.

Det finns ett jättebra Snobben- avsnitt som handlar om leukemi och som jag såg när jag var liten. Det heter ”Why Charlie Brown, why?”, avsnitt 18.

http://www.youtube.com/watch?v=nFriCwRZ0bw

Tyvärr har jag bara hittat det på engelska, men jag tror att det kan finnas på biblioteken att låna. Jag lärde mig väldigt mycket trots att jag var så liten när jag såg det. Bara det faktum att jag fortfarande minns det säger en del.

Man måste prata med barn på olika sätt beroende på i vilken ålder dom är. När jag låg på Astrid Lindgrens Barnsjukhus så såg jag små 3-4 åringar som sprang omkring med tumörer hängandes ut från huvudet och droppställningar. Dom lekte som om det inte fanns någon ondska eller orättvisa i världen, så gott dom orkade. Jag frågade en läkare hur man pratar med så små barn och han sa att dom till viss del känner att något inte är helt okej, och man berättar för dom ATT dom är sjuka men inte hur pass allvarligt det är. Beroende på hur stora dom är så kan man försöka förklara vad det är som har hänt i kroppen, men hos små barn så existerar inte döden än och det är ingen meningen med att skrämma upp dom med den informationen ändå. Händer det så händer det och dom kommer att få lära sig om det tids nog. Om dom trots allt frågar så ska man vara ärlig, men det är extremt viktigt att inte låta barnet gå och undra eller fundera utan att prata med dom öppet och på deras nivå.

Jag tänkte på kloka Ebba, hon har säkert en del funderingar. Till hennes föräldrar och många andra så vill jag tipsa om den här länken: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Att-prata-med-barnen-om-cancer/Att-prata-med-barn-pa-deras-niva/ och dessa boktips: http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Nar-nagon-nara-dig-har-cancer/boktips-for-barn/

Jag fick en hel hög med ljuvliga teckningar från barnen. Tack Ebba, Lisa & Max, ni är underbara! Ebba är den äldsta som skriver bäst och jag fastnade för hennes önskan på den här bilden:

Jag vill också att cancern ska gå bort. Eva & John, hälsa era barn att jag kämpar och att deras teckningar ger mig energi ❤

Dag +67: CMV-virus aktiverat

Blev sen till provtagningen i dag, trots att mamma körde mig så fort hon fick. Försökte att få det till att det var mammas fel att vi kom iväg för sent men insåg sen att som vuxen med eget ansvar måste jag nog erkänna att det var jag som var seg i morse. Typiskt när man helt plötsligt inte kan skylla på föräldrar längre.

Det blev hastiga provtagningar men sköterskorna var väldigt effektiva. Vikten står stadigt, blodtrycket är nere på 90/55 så det är inte konstigt att det fortfarande svartnar framför ögonen när jag reser mig upp. Hade tack och lov ingen feber idag, så det måste ha varit något tillfälligt igår bara. Jag tyckte att det låg väl många provrör framför mig, så insatt som jag har blivit nu påminde jag om att vi inte skulle ta immunkoncentrationen längre. Det hade ändå inte blivit bra eftersom jag hade tagit Prograf i morse precis enligt doktor Pers ordination. Så det blev bara 6 rör med blod istället för 7.

När jag och mamma kom ner till Hematologimottagningen så behövde vi inte vänta länge. Som vanligt hade Per Ljungman en snabb och konkret genomgång av status. Han började med att konstatera att förra veckans urinodling inte hade visat på några bakterier vilket kändes väldigt skönt. Så här såg värdena ut:

Värde	29 juli	1 augusti	5 augusti	Ref. värde
Hb	101	100	107	117-153
Leukocyter	2,8	2,3	3	3,5-8,8
Neutrofila	1,3	1,1	1,5	1,6-7,5
Trombocyter	81	90	99	165-387
Lymfocyter	0,9	0,9	1	1,0-4,0
Magnesium	0,63		0,71	0,7-0,95

I torsdags hade alla värden gått ner en del men det kommenterade Per med att det är som det brukar. Han sa att jag har ett CMV- virus, antagligen sen dagistiden, som alltid ligger vilande i kroppen men som nu har vaknat till liv igen vilket är ganska vanligt efter en transplantation. Allt blod i min kropp är nytt och jag har inga vaccinationer kvar och eftersom jag äter immunhämmande mediciner så har kroppen inget försvar mot annars vilande virus och bakterier. När man är liten så märker man knappt av det här viruset men det värsta som kan bli nu är en allvarlig lunginflammation. Jag frågade om det är något som jag borde känna av men han sa att dom har koll på det här hela tiden så om det stiger mer så kommer jag att få behandling innan jag hinner märka av det, tack och lov. Det här CMV- viruset kan vara orsak till att värdena sjönk i torsdags.

Annars sa han att det går varken sämre eller bättre för mig och han valde att plocka bort ytterligare en Prograf- tablett, så nu äter jag 2+2. Jag sa att det kändes lite läskigt, men han påminde mig om att målet är att alla ska vara borta om 23 dagar (dag +90) så han vill gärna ta bort en tablett i veckan. ”Dessutom är det ju det här vi vill, vi vill släppa din systers celler fria i din kropp”.

Jag såg genast den här bilden framför mig:

Det känns som att vi har de små cellerna i en hage, med vallhundar runt omkring. Men nu ska vi släppa ut de små raringarna en och en ut i blodomloppet.

Jag sa att min Fatigue blivit värre igen och frågade om det är okej att äta koffeintabletter för att orka ta sig ur sängen, och det tyckte han var okej. Han sa att han inte var förvånad över tröttheten alls. Han sa också att om jag nu skulle råka glömma att ta tabletterna igen så är det bättre att hoppa över den dosen än att ta tre samma dag, för det blir lite knasigt med mängden i kroppen. Good to know. Fast målet är såklart att inte glömma medicinerna!

När jag kom hem så ringde jag till CAST och frågade om dagens blodvärden hade kommit och det hade dom. Som synes i tabellen ovan så har värdena stigit den här veckan! Både Lymfocyterna (en typ av vita blodkroppar) och magnesium är inom intervallet! Jag är mest glad över det sistnämnda eftersom jag har kämpat så länge med att få upp just magnesium. Nu när vi tar bort immunhämmande steg för steg så kommer det bli lättare att hålla det värdet också för det är dom tabletterna som trycker ner det.

Ett allmänt stabilt läkarbesök med andra ord!

Tycker mina blodkroppar ser ganska glada ut

Dag +66: Missade mediciner och hård Fatigue

Jag trodde nog att min Fatigue hade börjat lägga sig lite, jag tyckte att jag var piggare under några dagar, men inte. Det här är verkligen en jättebra sida som beskriver vad det är:

http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/for-patienter/Vardagen-forandras/Trotthet-vid-cancer/

Snälla ni som umgås med mig, läs detta. Det känns lite lätt fånigt när folk frågar hur jag mår och jag svarar ”bra, men jag är så enormt trött”. Vem är inte det emellanåt liksom? Dessutom när man har heltidsjobb och barn, jag är ju ensam och hemma hela dagarna. Hur problematiskt kan det vara? Men det är verkligen ett helvete. Jag kan inte ens förklara vad för typ av trötthet det är… Det är ingenting som jag har upplevt förut, kan inte ens minnas att jag tampades med det efter förra cancerbehandlingen. Jag orkar knappt äta, gå på toa, borsta tänderna eller klä på mig. I går natt så sov jag över 9 timmar. Sedan somnade jag vid två tillfällen under dagen hemma hos mamma och vid 21- tiden var jag så trött att jag knappt kunde köra hem. Jag somnade klockan 22:20 och missade helt att ta mina kvällsmediciner…

Det jag tar nu på kvällarna är Ursofalk (skydd för levern), Emgesan (magnesium), Aciclovir (skydd mot herpesvirus), Prograf (immunhämmande) och Bactrim på måndagar, onsdagar och fredagar (skydd mot infektion). Det enda som är riktigt viktigt att jag tar i tid är Prograf och jag blev lite kallsvettig när jag vaknade i morse, efter 10 timmars sömn ska tilläggas, och märkte att jag hade missat det igår. Jag har glömt att ta dom en gång tidigare men när jag ringde CAST då så fick jag rådet att ta dom på en gång, sen vänta några timmar innan jag tar nästa dos. Så jag gjorde samma sak idag, tog kvällstabletterna vid 10:00, morgontabletterna vid 15:00 och kvällstabletterna vid 22:00 igen. Hoppas att det inte ställer till problem med immunförsvaret, men det lär jag få veta i morgon vid läkarbesöket.

Hur som, när jag hade ätit frukost och tagit gårdagens tabletter så somnade jag igen, efter att ha varit vaken bara någon timme (!?). Jag kunde inte hålla ögonen öppna, huvudet dunkade och kroppen var tung. Sov ytterligare 2,5 timme och vaknade 12:30. Hade nog kunnat sova längre men jag tvingade mig upp för att ta en temp då jag kände mig varm. 37,7 grader. Inte så bra alls. Min vanliga temperatur är 36,8. Vi får se var det bär av. Över 38 så måste jag ringa sjukhuset. Kan ju vara tröttheten i kombination med värmen ute också, hoppas det. En infektion är det sista jag vill åka på nu.

Det värsta med Fatigue är att jag vill göra så mycket, men jag har ju absolut ingen ork. Och när jag tappar all energi så blir jag väldigt nere och deppig. Dödsångesten och de jobbiga tankarna blir mer påträngande när jag ligger ensam och trött på soffan. Jag måste ställa in planer, både de jag har själv och med vänner. Jag försöker att förklara hur det ligger till men ”jag är för trött” känns som en på tok för lam ursäkt för att ställa in gång på gång. Jag hoppas att de i min närhet förstår, om inte annat så tycker jag att den där länken förklarar bra. Vissa dagar vill jag bara stänga in mig helt och försvinna för att jag är så konstant trött. Jag önskar innerligt att det här inte ska bli långdraget för jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig tillbaka till vardagen igen i så fall. Jag gör det jag kan med motion och balans med sömnen med det är minsann inte lätt alls. Det krävs mycket viljestyrka sådana dagar för att ens ta sig ur sängen. Åh, ge mig energi…!

Dag +65: Cancerhjälpen del 2

Igår mailade jag till Cancerhjälpen och bad om ett svar på varför de har de rutiner som dom har. Jag beskrev hur märkligt jag tycker att det är att man ska skicka in förra årets deklaration som givetvis visar en högre inkomst än i år då jag blev sjuk och jag ifrågasatte även en hel del citat som jag hittade på deras hemsida, ex ”För dig som är cancersjuk eller förälder till ett cancersjukt barn vill jag säga att vi finns till för att på något sätt kunna hjälpa dig i den livssituation som du nu befinner dig i.” det vill säga inte om ett år. Till sist så bad jag dom vänligt att tänka om.

Det dröjde bara någon timme så blev jag uppringd av ordförande Ywonne Jacobsson. Hon började med att beklaga att jag har kommit i kläm och hon bad om ursäkt för den telefonist som hade sagt ”skicka en ansökan igen nästa år när du har 2013 års deklaration, det är ju alltid trevligt med lite extra pengar i fickan”. Hon förtydliga att det absolut inte är några fickpengar som dom delar ut och hon sa att han är väldigt ny på plats, vilket jag misstänkte. Sedan förklarade hon att det för några år sedan var så pass många människor som dessvärre utnyttjade systemet. De hade kanske en lättare form av cancer som gjorde att dom ändå kunde jobba, eller till och med gå tillbaka till jobbet efter bara 2-3 månader med full inkomst, men ändå ville dom ha 5.000:- i fondpengar. Enda sättet att få stopp på detta var att kräva in deklarationen. Även om jag har skickat in både läkarutlåtande och intyg från försäkringskassan så vet dom ju ändå inte om jag har något extra jobb på sidan om. Jag frågade om dom inte kan dela ut pengar och sedan kräva in nästa års deklaration och ha ett liknande system som CSN med återbetalningskrav, men hon sa att de flesta på Cancerhjälpen jobbar ideellt och det finns knappt resurser till den stora mängd ansökningar som dom får in idag, än mindre till att följa upp gamla ärenden. Jag sa då att det hade varit skönt att få veta detta innan eftersom det har varit tidskrävande för mig att samla in alla nödvändiga intyg, blanketter och papper för att sedan se till att dom hamnade på lådan, bara för att få ett avslag. Hon förstod det mycket väl och sa att dom försöker att informera alla kuratorer, men så fort det börjar någon ny så glöms reglerna bort.

Vi pratade på ganska länge. Jag förstår deras kniviga situation och hon beklagade verkligen att det straffar mig och alla andra som insjuknar i början på året. Men hon la till att om jag fortfarande behöver hjälp med pengar nästa år så hjälper dom gladeligen till.

Jag antar att jag får nöja mig med det svaret. Jag tyckte att det var väldigt professionellt bemött att faktiskt ringa upp mig och förklara och det var skönt att få säga vad jag tycker.

Dag +64: Hur tänker jag nu?

Jag har sovit ca 10 timmar i natt och ta i trä, jag mår lite bättre igen. Har ännu inte tagit någon Omeprazol, vill inte äta mediciner i onödan, så jag tänker vänta lite till och se om illamåendet är på bättringsvägen eller inte. Har ändå läkarbesök på måndag igen så det känns tryggt.

Min mamma som kan mig utan och innan vet att jag hade ett enormt tufft år 2012 av olika anledningar. Jag blev tvungen att tackla mer än vad man normalt orkar hantera under så kort tid och det var inte utan konsekvenser. Jag hade lovat mig själv en nystart 2013 då jag skulle göra året till det allra bästa. Cancern satte stopp för det kan man lugnt säga… Vem vill ha en ”nystart” med en vidrig sjukdom i hela blodsystemet? Givetvis kan jag ändå göra det bästa av det här året, men det kommer inte nå upp till den nivå som jag siktade på. Jag hoppas innerligt att jag har nått botten av olyckor nu, åtminstone för en tid framöver.

Häromdagen så frågade mamma mig hur jag tänker nu. ”Vad menar du?” undrade jag. ”Jo, du skriver en massa fakta i din blogg om cancern och hur du mår rent fysiskt. Du har även berört psyket och hur mycket stryk det har tagit. Det jag undrar över är; hur tänker du nu? Har ditt tankesätt förändrats sedan du fick återfall? På vilket sätt?”. Ju mer jag tänkte på det efteråt, desto mer insåg jag att det var sant, jag har nog inte skrivit om hur sjukdomen har påverkat min personlighet. Det kan gå åt två olika håll som jag ser det. Jag gick åt vänster första gången när jag blev sjuk men jag har valt vägen till höger den här gången. Jag och mamma pratar i telefon, nästan varje dag, så hon har full koll på hur jag mår och filosoferar, men jag tänkte dela med mig även här. Så det här är till dig mamma:

Jag var som tonåringar är mest. Cynisk, odödlig, med hela livet framför mig och med sprittande hormoner som gjorde att humöret for upp och ner i en konstant berg-och-dal-bana. Jag var rätt tillbakadragen och ville helst inte sticka ut i skolan. Det viktigaste i mitt liv var mina vänner. Naturligtvis älskade jag min familj men jag visade det inte särskilt ofta, dom fanns ju liksom alltid där när man kom hem. Dessutom var jag väldigt utseendefixerad, vilken tonåring är inte det? Jag försökte att hitta min klädstil, mitt sätt att vara och mina åsikter. Jag hade så stora planer för hur mitt liv och min framtid skulle se ut! Helt plötsligt blev jag allvarligt sjuk och min idé om livet rasade som ett korthus. Jag insåg plötsligt att jag kanske skulle dö redan vid 15 års ålder, jag var inte odödlig och det var inte självklart att jag skulle få bli gammal och gå i pension… Som jag redan skrivit i tidigare inlägg så ”stängde jag av” allt just där och då. Jag ville inte finnas eller känna. Eftersom jag var en person som helst inte ville synas eller dra till mig uppmärksamhet så försökte jag intala mig själv att jag inte var sjuk när jag kunde och jag ville ha så lite besökare som möjligt. Jag stängde ute både familj och vänner rent känslomässigt och jag förberedde mig på att ta farväl. Ju längre in i cellgiftsbehandlingen jag kom, desto mer energi fick jag och desto mer kunde jag låtsas att inget av det hemska hade hänt. Jag försökte att lämna cancern bakom mig, men det höll bara i något år innan jag fick söka psykologhjälp. Man kan inte stänga dörrarna när man har en elefant i kylskåpet. Så är det bara. När jag väl blev medicinfri igen så slog det slint i mig. Jag tyckte att jag hade blivit berövad 2,5 år av mitt liv och jag försökte ta igen det så gott det bara gick. Allt jag gjorde var till överdrift, allt var bara svart och vitt. Jag rusade på i vardagen snabbare än vad någon människa kan klara av och det blev början till panikångest- attacker. Jag var aldrig närvarande och jag hade kalendern väl fullbokad flera månader framåt för att vara säker på att hinna med. Jag uppskattade absolut att jag hade lyckats ta mig genom en hel cancerbehandling och jag var evigt tacksam personalen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, men samtidigt så hade jag fått se livets orättvisa på nära håll och det gjorde mig förbannad och bitter. Jag var väldigt oförsiktig och brydde mig inte särskilt mycket om mig själv. ”Spelar roll om jag korsar E4- an till fots, antingen blir jag påkörd av en lastbil eller så får jag cancer igen”. Ungefär så resonerade jag om allt.

Min strävan efter att ”hinna i kapp” mitt liv igen resulterade i en rad tråkiga händelser och det var inte länge sen som jag fick upp ögonen för vad jag höll på med. Den här gången, efter återfall, så har jag lyckats få ut den enda positiva delen av att vara allvarligt sjuk. Jag har saktat in. Ingenting är värt att stressa över. Det viktigaste jag har är min kropp, förlåt för att jag har misshandlat dig tidigare, jag lovar bättring. Jag vet att jag inte är odödlig, ingen är. Jag kanske kommer dö i cancer och någon annan kanske dör av ett hjärtfel, eller en drunkningsolycka. Det finns en anledning till att vi inte vet hur och när vi ska dö, det är för att vi lever här och nu och det är bara det vi bör fokusera på. Döden kommer att hända, förr eller senare, så vad är meningen med att gå och vara bitter över det? Det hjälper knappast. Man har ju bara ett liv, idag kommer inte att komma tillbaka, så varför inte göra det bästa av den? Man har ett begränsat antal dagar, månader och år, bara du kan bestämma vad du ska fylla dom med. Den enda som ansvarar för den egna lyckan är en själv. Man kan faktiskt hitta guldkorn även i de mörkaste av stunder. Jag älskar min systers citat: ”Antingen finner man en väg eller så skapar man en”. Kloka ord. Jag väljer att skapa min för den jag fann var inte särskilt tillfredsställande.

Jag avgudar de människor jag har i mitt liv. Familj, släkt, vänner och bekanta. Alla tillför något, stort som smått. Jag tar inte längre någon för given, speciellt inte min familj. Det finns alltid bra tillfällen att berätta hur mycket en person betyder för dig, varför vänta till det kanske är försent? Det kan hända mig något, eller min familj. Jag vill inte ha något osagt eller ångra att jag inte gjorde det jag ville.

Kommunikation har blivit väldigt viktig för mig. Jag är inte alls särskilt tillbakadragen och har lärt mig att prata om saker, även om dom som är jobbiga. Dessutom har jag hittat vem jag är. Jag vet vad jag vill, vilka åsikter jag har, vad som är viktigt och inte. Jag har liksom blivit tvungen att fundera ut det, för varje dag jag vaknar så har jag ytterligare en bit till av livet och jag kan inte veta hur morgondagen ser ut. Om jag nu måste läggas in på sjukhus igen i morgon, hur önskar jag att jag hade spenderat dagen? När jag var 18 år så var jag helt säker på att vid 28 års ålder så skulle jag ha en stigande karriär, stor lägenhet mitt i stan, vara gift och med barn på väg. Det är mindre än ett år dit?! Jag har fått tänka om. Vem vet om jag ens lever så länge? Det är alltid bra med mål, men jag tänker mer på vad jag vill här och nu. Idag, nästa vecka och nästa månad. Max. Kanske tar det mig till ett långsiktigt mål, kanske inte.

Givetvis är min ålder ett naturligt bidrag till att jag tacklar cancern på ett annat sätt än när jag var 15 år. Jag har inte en massa rusande tonårshormoner i kroppen som förvirrar mig, jag värdesätter andra saker och jag är (förhoppningsvis) klokare. Men jag tror också att jag blev påmind på nytt om hur rackarns skört livet är och den insikten vill jag inte tappa bort igen.

Så sammanfattat: Allt det här är så självklart för många, för vissa kanske det bara låter smörigt och larvigt insiktsfullt. Men där jag är nu så är det något helt nytt för mig och jag skriver inte saker som folk vill läsa utan det jag känner i hjärtat. Jag är ingen konstant glad person, vem orkar vara det? Men grundtanken är ändå densamma även när jag vissa dagar svär över livets orättvisor. När jag hamnar snett rent tankemässigt så kämpar jag intensivt med att påminna mig själv om dessa värderingar.

Det, älskade mamma, är hur jag tänker nu 🙂

Dag +63: Illamåendet vill inte släppa taget

Idag mår jag lite sämre igen. Tog en Stesolid i går kväll igen så jag har sovit djupt, men vaknade ändå och mådde illa. Jag var inne på sjukhuset i morse för att lämna blod- och urinprov så jag passade på att nämna mitt illamående för sköterskan Kajsa. Hon ringde genast ner till Hematologavdelningen och försökte få tag i professor Per Ljungman, men han var på operation. Men en av sjuksköterskorna där nere sa att illamåendet kan komma av magkatarr, i och med att vi har plockat bort Omeprazol som ska skydda magen så är det inte omöjligt. Hon skulle i alla fall be Per att ringa mig under eftermiddagen för att se hur vi ska hantera det. När jag kom hem så var jag helt slut, jag kände mig dränerad på energi, trots att jag hade sovit över 8 timmar i natt. Jag somnade på soffan och sov i 2 timmar (!?). Vaknade av att det regnade ute men kände mig fortfarande för slut för att resa på mig. När jag väl klev upp så såg jag allt jag skulle behöva göra (ta hand om disken som står i hela köket till exempel) men jag kunde helt enkelt inte förmå mig…

Värde	29 juli	1 augusti	Normalt intervall
Hb	101	100	117-153
Neutrofila	1,3	1,1	1,6-7,5
Leukocyter	2,8	2,3	3,5-8,8
Trombocyter	81	90	165-387

Så här såg dagens värden ut kontra i måndags. Inte jättestor skillnad men både de Neutrofila och de totala vita blodkropparna (Leukocyter) verkar ha sjunkit. Dom är inte hysteriskt låg, men som synes heller inte inom intervallet. Njurproverna och blodsockerproverna som tog var i alla fall bra vilket känns skönt. Det har varit tryggt att man speciellt har haft koll på blodsockret i och med att jag fick kämpa mot diabetes vid förra cancerbehandlingen.