Dag +64: Hur tänker jag nu?

Jag har sovit ca 10 timmar i natt och ta i trä, jag mår lite bättre igen. Har ännu inte tagit någon Omeprazol, vill inte äta mediciner i onödan, så jag tänker vänta lite till och se om  illamåendet är på bättringsvägen eller inte. Har ändå läkarbesök på måndag igen så det känns tryggt.

Min mamma som kan mig utan och innan vet att jag hade ett enormt tufft år 2012 av olika anledningar. Jag blev tvungen att tackla mer än vad man normalt orkar hantera under så kort tid och det var inte utan konsekvenser. Jag hade lovat mig själv en nystart 2013 då jag skulle göra året till det allra bästa. Cancern satte stopp för det kan man lugnt säga… Vem vill ha en ”nystart” med en vidrig sjukdom i hela blodsystemet? Givetvis kan jag ändå göra det bästa av det här året, men det kommer inte nå upp till den nivå som jag siktade på. Jag hoppas innerligt att jag har nått botten av olyckor nu, åtminstone för en tid framöver.

Häromdagen så frågade mamma mig hur jag tänker nu. ”Vad menar du?” undrade jag. ”Jo, du skriver en massa fakta i din blogg om cancern och hur du mår rent fysiskt. Du har även berört psyket och hur mycket stryk det har tagit. Det jag undrar över är; hur tänker du nu? Har ditt tankesätt förändrats sedan du fick återfall? På vilket sätt?”. Ju mer jag tänkte på det efteråt, desto mer insåg jag att det var sant, jag har nog inte skrivit om hur sjukdomen har påverkat min personlighet. Det kan gå åt två olika håll som jag ser det. Jag gick åt vänster första gången när jag blev sjuk men jag har valt vägen till höger den här gången. Jag och mamma pratar i telefon, nästan varje dag, så hon har full koll på hur jag mår och filosoferar, men jag tänkte dela med mig även här. Så det här är till dig mamma:

Jag var som tonåringar är mest. Cynisk, odödlig, med hela livet framför mig och med sprittande hormoner som gjorde att humöret for upp och ner i en konstant berg-och-dal-bana. Jag var rätt tillbakadragen och ville helst inte sticka ut i skolan. Det viktigaste i mitt liv var mina vänner. Naturligtvis älskade jag min familj men jag visade det inte särskilt ofta, dom fanns ju liksom alltid där när man kom hem. Dessutom var jag väldigt utseendefixerad, vilken tonåring är inte det? Jag försökte att hitta min klädstil, mitt sätt att vara och mina åsikter. Jag hade så stora planer för hur mitt liv och min framtid skulle se ut! Helt plötsligt blev jag allvarligt sjuk och min idé om livet rasade som ett korthus. Jag insåg plötsligt att jag kanske skulle dö redan vid 15 års ålder, jag var inte odödlig och det var inte självklart att jag skulle få bli gammal och gå i pension… Som jag redan skrivit i tidigare inlägg så ”stängde jag av” allt just där och då. Jag ville inte finnas eller känna. Eftersom jag var en person som helst inte ville synas eller dra till mig uppmärksamhet så försökte jag intala mig själv att jag inte var sjuk när jag kunde och jag ville ha så lite besökare som möjligt. Jag stängde ute både familj och vänner rent känslomässigt och jag förberedde mig på att ta farväl. Ju längre in i cellgiftsbehandlingen jag kom, desto mer energi fick jag och desto mer kunde jag låtsas att inget av det hemska hade hänt. Jag försökte att lämna cancern bakom mig, men det höll bara i något år innan jag fick söka psykologhjälp. Man kan inte stänga dörrarna när man har en elefant i kylskåpet. Så är det bara. När jag väl blev medicinfri igen så slog det slint i mig. Jag tyckte att jag hade blivit berövad 2,5 år av mitt liv och jag försökte ta igen det så gott det bara gick. Allt jag gjorde var till överdrift, allt var bara svart och vitt. Jag rusade på i vardagen snabbare än vad någon människa kan klara av och det blev början till panikångest- attacker. Jag var aldrig närvarande och jag hade kalendern väl fullbokad flera månader framåt för att vara säker på att hinna med. Jag uppskattade absolut att jag hade lyckats ta mig genom en hel cancerbehandling och jag var evigt tacksam personalen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, men samtidigt så hade jag fått se livets orättvisa på nära håll och det gjorde mig förbannad och bitter. Jag var väldigt oförsiktig och brydde mig inte särskilt mycket om mig själv. ”Spelar roll om jag korsar E4- an till fots, antingen blir jag påkörd av en lastbil eller så får jag cancer igen”. Ungefär så resonerade jag om allt.

Min strävan efter att ”hinna i kapp” mitt liv igen resulterade i en rad tråkiga händelser och det var inte länge sen som jag fick upp ögonen för vad jag höll på med. Den här gången, efter återfall, så har jag lyckats få ut den enda positiva delen av att vara allvarligt sjuk. Jag har saktat in. Ingenting är värt att stressa över. Det viktigaste jag har är min kropp, förlåt för att jag har misshandlat dig tidigare, jag lovar bättring. Jag vet att jag inte är odödlig, ingen är. Jag kanske kommer dö i cancer och någon annan kanske dör av ett hjärtfel, eller en drunkningsolycka. Det finns en anledning till att vi inte vet hur och när vi ska dö, det är för att vi lever här och nu och det är bara det vi bör fokusera på. Döden kommer att hända, förr eller senare, så vad är meningen med att gå och vara bitter över det? Det hjälper knappast. Man har ju bara ett liv, idag kommer inte att komma tillbaka, så varför inte göra det bästa av den? Man har ett begränsat antal dagar, månader och år, bara du kan bestämma vad du ska fylla dom med. Den enda som ansvarar för den egna lyckan är en själv. Man kan faktiskt hitta guldkorn även i de mörkaste av stunder. Jag älskar min systers citat: ”Antingen finner man en väg eller så skapar man en”. Kloka ord. Jag väljer att skapa min för den jag fann var inte särskilt tillfredsställande.

Jag avgudar de människor jag har i mitt liv. Familj, släkt, vänner och bekanta. Alla tillför något, stort som smått. Jag tar inte längre någon för given, speciellt inte min familj. Det finns alltid bra tillfällen att berätta hur mycket en person betyder för dig, varför vänta till det kanske är försent? Det kan hända mig något, eller min familj. Jag vill inte ha något osagt eller ångra att jag inte gjorde det jag ville.

Kommunikation har blivit väldigt viktig för mig. Jag är inte alls särskilt tillbakadragen och har lärt mig att prata om saker, även om dom som är jobbiga. Dessutom har jag hittat vem jag är. Jag vet vad jag vill, vilka åsikter jag har, vad som är viktigt och inte. Jag har liksom blivit tvungen att fundera ut det, för varje dag jag vaknar så har jag ytterligare en bit till av livet och jag kan inte veta hur morgondagen ser ut. Om jag nu måste läggas in på sjukhus igen i morgon, hur önskar jag att jag hade spenderat dagen? När jag var 18 år så var jag helt säker på att vid 28 års ålder så skulle jag ha en stigande karriär, stor lägenhet mitt i stan, vara gift och med barn på väg. Det är mindre än ett år dit?! Jag har fått tänka om. Vem vet om jag ens lever så länge? Det är alltid bra med mål, men jag tänker mer på vad jag vill här och nu. Idag, nästa vecka och nästa månad. Max. Kanske tar det mig till ett långsiktigt mål, kanske inte.

Givetvis är min ålder ett naturligt bidrag till att jag tacklar cancern på ett annat sätt än när jag var 15 år. Jag har inte en massa rusande tonårshormoner i kroppen som förvirrar mig, jag värdesätter andra saker och jag är (förhoppningsvis) klokare. Men jag tror också att jag blev påmind på nytt om hur rackarns skört livet är och den insikten vill jag inte tappa bort igen.

Så sammanfattat:  Allt det här är så självklart för många, för vissa kanske det bara låter smörigt och larvigt insiktsfullt. Men där jag är nu så är det något helt nytt för mig och jag skriver inte saker som folk vill läsa utan det jag känner i hjärtat. Jag är ingen konstant glad person, vem orkar vara det? Men grundtanken är ändå densamma även när jag vissa dagar svär över livets orättvisor. När jag hamnar snett rent tankemässigt så kämpar jag intensivt med att påminna mig själv om dessa värderingar.

Det, älskade mamma, är hur jag tänker nu 🙂