Dag +44: Dålig dag med ett bra slut

Dagen fortsatte tyvärr som igår. Jag orkade knappt lyfta ett finger trots att jag hade sovit i 8 timmar. Spenderade hela förmiddag med att läsa en bok (Niceville) på balkongen och försöka hitta energi. Men så fort jag reste mig för att göra något så strejkade hela kroppen. Till slut gav jag upp och gick och la mig. Trots strålande sol och +25 grader ute så sov jag bort 1,5 timme mitt på dagen. Kände mig nere när jag vaknade, både för att jag fortfarande var trött och för att jag inte visste vad jag skulle göra härnäst, ville bara att dagen skulle gå! Dessutom är mamma på min mosters landställe, Emelie är med Alex på hans föräldrars landställe och några av de vänner som jag kontaktade var upptagna med annat. Såklart, vem vill sitta inne och häcka en dag som den här?! Well, inte jag i alla fall. Till slut tog ”gamla Hanna” över, den envisa som sparkar mig i baken till något händer. Jag tog en kopp kaffe (min andra sedan cancerbeskedet 7 mars) och snörde på mig löparskorna, behövde komma ut härifrån!

Jag tog samma runda som jag har gjort de två senaste gångerna, 2 kilometer. Första gången så sprang jag den på 15 minuter, andra på 13:45 och idag på 12:45. Tror att mina promenader börjar ge resultat nu och det är så himla häftigt! Blir så glad av de tydliga framstegen och att min kamp ger resultat. Jag minns fortfarande känslan av att inte kunna stå eller gå överhuvudtaget… Jag fick starka cellgiftskurer under mars och april, innan beslutet om en transplantation var tagen. Under den perioden spenderade jag många långa dagar och veckor i sängen. På grund av det, att jag mådde för illa för att äta och de nedbrytande cellgifterna så gick jag ner till 45 kilo (är 172 cm lång) och tappade varenda muskel i hela kroppen. Jag såg ut som en mygga! När jag skulle duscha fick jag stöttas in och sitta på en stol, sen fick mamma hjälpa till att tvätta mig. När jag skulle ta mig till köket 30 meter bort så fick jag använda rullator som stöd eller min pappas arm. Trots att det här är andra gången som jag är med om att musklerna förtvinar så har jag svårt att beskriva med ord hur det känns att inte orka hålla uppe sig själv. Föreställ dig att alla naturliga rörelser som man tar för givet blir ett träningspass. Att resa sig upp, att lyfta ett glas vatten, att borsta tänderna… Mjölksyra av allt! Jag testade att gör ett litet jämfota- hopp men det gick inte, jag lyfte inte en millimeter. Det kändes som att gravitationskraften hade ökat 10 ggr. Om jag la mig på mage så kunde jag inte lyfta upp mig själv med armarna, väldigt obehagligt! Det var som att vara vuxen i en nyfödd bebis kropp.

Jag hade förträngt den här känslan från när jag var 15 år, men nu är det ju bara 2 månader sen som det hände igen så det är tillräckligt nära inpå för att minnas. Därför är varje steg jag tar nu en sådan njutning och jag kan inte låta bli att skryta och le stort av stolthet! Jag är extremt envis och det är min bästa tillgång, har jag bestämt mig för något så ger jag mig inte förrän jag är där. Läkarna har om och om igen poängterat hur viktigt det är med motion för att stamcellerna ska jobba och kroppen orka kämpa. Därför är jag extremt tacksam för att jag har det i blodet. Jag är uppvuxen med träning och jag tycker väldigt mycket om det. Älskar lyckoruset som det ger! Avslutade joggingturen med enkel styrketräning, lyckades göra några armhävningar på knä till och med 🙂

Tycker att det här var ett fint exempel på att jag och min kropp har samarbetat idag efter gårdagens fredstal! Nu försöker jag bara komma på varför jag har ont i magen… Bieffekter av att ha plockat bort Omeprazol eller början på tarm- GVH?… Ska höra med sköterskorna på återbesöket på måndag.