Dag +43: Försöker sluta fred med en fiende efter många år av avsky

Idag har jag varit jätteseg och inte orkat någonting, trots att det har varit så underbart väder ute. Jag hade tänkt att jogga lite men det blev en kort styrketräning på 5 minuter och stretch (usch vad jag har ont i lederna) och sen lite städning hemma. Vissa dagar (som igår) så är jag otroligt pigg och igång. Då känns det puckat att jag inte ska få jobba och när läkaren igår pratade om extrem trötthet efter transplantation så tänkte jag bara ”äsch, det där gäller inte mig”. Men andra dagar…  usch… då förstår jag precis vad han menar. Skulle någon säga åt mig att gå och jobba idag, eller bara att åka någonstans överhuvudtaget, så skulle jag nog börja gråta av utmattning. Var tog gårdagens energi vägen?! Jag gillar den Hanna bättre. Men ibland har man segare dagar, även utan en transplantation och det är bara att acceptera, ta det så lugnt som vardagen tillåter och samla energi igen 🙂 I morgon satsar jag på att orka göra lite mer. Jag tror att det är viktigt att lyssna på kroppen men att inte fastna i tänket att ”jag bör vara trött eftersom jag har genomgått en så stor händelse”. Skulle jag tänka så hela tiden så skulle jag aldrig göra annat än att ligga på soffan. Faktum är att jag nog inte riktigt förstår vad jag har gått genom senaste månaderna. När jag läser tillbaka i bloggen så känns det som att jag läser om någon annan. Har jag verkligen strålat sönder min kropp? Har jag haft sådana hemska smärtor att jag inte kunnat sova? Det är så skönt att hjärnan har en förmåga att förtränga sådant som är obehagligt. Kanske inte sudda ut det helt, men ändå ”blurra” till det så att det inte känns lika hemskt längre.

Jag tänkte på en sak som doktor Hans sa igår. ”Varje dag bildas 100 miljarder vita blodkroppar. Det är egentligen märkligt att vi inte är mer sjuka än vad vi är. Tänk er själva en maskin som producerar 100 miljarder produkter varje dag men aldrig gör något produktfel”. Ja det är otroligt imponerande, kroppen är fantastisk. Jag blir mer och mer intresserad av hur den fungerar och hänger ihop och det är också ett sätt för mig att bli vän med min kropp igen. Jag har under många år ansett att den har svikit mig upprepat genom att först utveckla cancer och sedan skratta åt min naiva tro att jag hade vunnit genom att ge mig ett återfall. Min kropp och jag har varit fiender sedan jag var 15 år. Den straffade mig, jag straffade den. Det har inte ens spelat någon roll hur många gånger mamma än påmint mig om att jag har drabbats av en sjukdom som ingen kan förklara var den kommer ifrån och ingen är skyldig. Jag behövde lägga skulden och bli förbannad på någon eller något och då blev det min kropp.

Men ju mer jag läser på och förstår, desto mer tycker jag synd om min kropp. Det är som ett barn som föds med ett handikapp, man avskyr det ju inte på grund av det! Min kropp har en medfödd defekt som gör att den okontrollerat bildar cancerceller och det är inget den kan styra över. Ovanpå det har den blivit hatad av mig… Hm. Dags att sluta fred nu känner jag. Två är ju bättre än en, speciellt när man ska slåss mot något så elakt och kraftigt.