Hur livet blir vackert trots smärtor

I taxin satt jag och tittade ut över ett grått och blött Stockholm. Jag såg hur människor raskt rusade förbi utanför fönstret med paraply i högsta hugg och surmulna miner. Mina första tankar var vilken förbannad skitdag det här var, men jag stoppade mig snart. Tanken på Malin fick mig att känna uppskattning över att vara här, att kunna känna regnet mot min hud, kunna andas in den fräscha luft som följer. Vara på väg någonstans. Livet kan ta slut så otroligt fort, som det gjorde för henne. Jag vill inte vänta på ”en bra dag” för att njuta. Jag vill göra det alla dagar. Och framförallt så ska fasen inte vädret avgöra! Smärtorna kan jag däremot inte riktigt låta bli att låta mig påverkas negativt av. Men jag lever.

I taxin läste jag också ett sms som jag hade fått lite tidigare. Det var från en riktigt nära och underbar vän. ”Glöm aldrig att du är älskad”. Tänk vad mycket några ord kan göra. Jag kände mig varm i hela kroppen och dagen blev plötsligt ytterligare lite finare.

När jag kom hem till Kransen igen så väntade ett blombud utanför dörren. Jag älskar att få blommor!!
Det var en av de vackraste orkidéer som jag sett, tillsammans med ett gäng praliner. När jag insjuknade som 15- åring så fick jag en orkidé. Den växte och frodades. Blommade om och om igen, år efter år. Det blev en symbol för min tillfrisknad. Jag undrar om den inte till och med står kvar hemma hos mamma och lever än? Hur som helst så blev den här stora vackra orkidén en ny symbol. Jag kommer tillbaka.

Den var från Malins omtänksamma och kärleksfulla familj och den kommer alltid påminna mig om hur värdefullt livet är och att man inte ska ta det för givet. Jag blev rörd till tårar – bokstavligen. Den här ska jag vårda ömt.

Förutom blomman så låg tre kuvert innanför dörren. En faktura från Landstinget för ”Vårddagar på Cast”, en kallelse till nästa läkarbesök från Hematologen och… ett stort kuvert med med mitt namn, uppenbarligen skrivet av ett barn. Jag slängde de två första kuverten oöppnade åt sidan och rev upp den med de glada bokstäverna. Det visade sig vara från Sonja, en av de barn som jag hämtar och passar emellanåt. I kuvertet fann jag en teckning med hennes favoritdjur: hästar. Det låg och ett litet minibrev med, skrivet av henne själv. Åh vad jag blev överraskad och lycklig! Flera andra personer hade redan lyst upp min dag men det här blev grädden på hela moset. Nu hänger den kärleksfulla hälsningen på kylskåpet och jag längtar till jag är pigg nog att hämta barnen från skola och dagis igen, samt att få pyssla, leka, cykla och prata om livet stora och små frågor med dom ❤

Efter en helkväll med en av mina bästa vänner, förgylld med trerätters middag och en fin med ganska tung film om andra världskriget (The Book Thief) som pausades med jämna mellanrum för att vi alltid har så mycket att prata om!, så spelar inte magsmärtorna längre så stor roll. Livet är vackert ändå och jag tror att jag kommer sova gott i natt.

Imorgon är en ny dag, får se vad den för med sig. Löpning eller inte? Det är frågan.