Home, sweetest home

Äntligen hemma! Efter 8 väldigt intensiva, energikrävande och nervpåfrestande dagar inlagd på Infektionsavdelningen så vred jag om nyckeln hemma i Midsommarkransen vid 16- tiden. Jag var så lycklig att jag bara stod innanför dörren en bra stund och tog några djupa andetag. Det är som dom säger, man måste nästan vara frisk för att klara av att ligga på sjukhus… Jag kan fortfarande känna mig så tacksam över att jag kom i väg till New York innan allt det här hände. Hur hade jag annars orkat?

Det blev en hel del stick i mina armar i morse också. Blodkärlen ville inte alls samarbeta. Dom brast bara. Jag är inte spruträdd längre och är väldigt smärttålig. Men jag har svårt för att bli stucken om och om igen, på nästan samma ställe och av en sköterska som tvingas ”vicka” nålen fram och tillbaka, gräva med den under huden och dra den ut och in. Vidrigt. När vi äntligen fick blod i alla sju rören (två var till forskning) så visade det sig ändå kring lunch att provsvaren blev ofullständiga. Nya nålar.

Fick akuttid på Ögonkliniken innan lunch, dr. Jonas Mattsson tog min oro för ögonen på allvar i går tydligen. Det jag vill utesluta är att jag drabbats av CMV på näthinnan, s.k. Retinit. Det är ovanligt, men statistik biter inte på mig och jag behövde ha svart på vitt för att koppla av. Fick gå genom en massa kontroller med olika vätskor i ögonen, men man kunde inte hitta någon infektion. Jag är så lättad! Det man såg var att vänster öga är mer ansträngt än höger, att jag har lite halvsvårt att återfukta ögonen på egen hand (som jag ju redan visste) och att näthinnan fortfarande är extremt torr med små skavsår. Så jag fick en tillrättavisning om att jag ska använda ögondropparna 4-5 gånger per dag, inte bara två som jag hittills bemödat mig med.

Doktor Ksenia från CAST kom ner till mig idag, men det enda hon hade att säga efter att ha frågat hur jag mådde var att jag kunde åka hem. Hon hade även med sig ett nytt sjukintyg… Tanken var att jag skulle få börja jobba 25% från och med måndag (18/11) men det kan jag glömma. Hoppades på början av december i stället men doktor Mattsson sa att jag ”kan stryka ett sträck över den här sidan av året”. Känns väldigt trist när jag äntligen såg ljuset i tunneln… Är besviken. Men nu är det som det är, jag måste vara beredd på kraftiga vändningar närmsta tiden och vara redo att åka in till sjukan när som helst.

Personalen var väldigt stressad på avdelningen idag så jag fick roa mig med en gammal härlig Stephen King- film i väntan på att bli kanylfri. Sedan var det ett besök på Apoteket för att hämta ut den nya medicinen Valcyte (ursäkta ordval, men herre jävlar vad många ”väldigt vanliga” och ”vanliga” bieffekter man får av den enligt bipacksedeln!) och sedan en märklig sjukresa hem med en vårdslös taxichaufför som jag nu har anmält. Jag var inte på lekhumör idag.
Kvällen har varit så underbar. Jag har pysslat här hemma, handlat, ätit en härlig middag och ordnat med alla veckans piller, så nu är jag redo för egenvård! 
Jag är trött, öm, punkterad och sliten men känner mig piggare bara av att sitta i min egen soffa. 
Snart ska jag duscha i min egen dusch, med min egen tvål och sedan krypa ner i min egen säng utan oväntade besökare mitt i natten och nålar tidigt i morgon bitti. Kan ni förstå hur skönt det känns? 

Jag måste vara vaksam på kroppen och beredd på allt, men annars tänker jag försöka att ha en normal vardag nu och göra så mycket som jag orkar.

Fighten fortsätter på hemmaplan!