E.T. och Mr. Burns

Jag gillar liknelser, det har jag alltid gjort. Dels för att jag har en väldigt livlig fantasi! Många av dom bilder jag får i huvudet dagligen skulle jag aldrig våga dela med mig av, dom kan vara ganska rubbade. Men också för att det brukar vara ett bra sätt att få andra att förstå hur och vad man menar.
Mina första 24 timmar hemma har varit underbara! Jag drog nog Sveriges nöjdaste suck i går när jag kröp ner under egna sängkläder och släckte lampan. Vaknade av en magisk soluppgång ovanför Globen och det var precis om att den sa ”välkommen hem”. Unnade mig en lugn och skön morgon med näringsrik frukost innan jag tog färdtjänsten till Kista för att möta min mor. Blev pigg av att komma ut och få lite kvalitetstid med henne medan hon åt lunch. Sedan tog jag mig till Liljeholmens centrum för att uträtta några ärenden och det var när jag kom hem därifrån vid 14-tiden som jag kände hur enormt den lilla utflykten hade tagit på krafterna… Vet inte hur länge jag satt i soffan och försökte hämta mig. Tror till och med att jag blev andfådd av att åka hissen upp till min våning. Inser hur mycket den här pärsen har tagit på mig.
Det leder mig osökt till ämnet. När jag befann mig i New York så beskrev jag ju min mage. Jag hade som en liten gravidkula på magen som samtidigt var knölig. Som om jag hade stenar i tarmarna. Tog aldrig någon bild på detta, både för att jag till viss del skämdes och för att jag var rädd för vad mitt utseende skulle betyda rent medicinskt. Men magen, i kombination med att jag redan börjat tappa muskler på grund av kortisonet, gjorde att jag i mitt huvud och i spegeln såg… 
E.T.! Och det är inget påhitt. Med den magen, de långa smala armarna, den skrynkliga huden (min är ju fortfarande GVHd- drabbad, kunde knappt prova kläder idag för att den svider så) men ändå med de pigga stora ögonen, så var jag som en kopia av honom då! Rätt glad fortfarande också eftersom jag befann mig på en så fantastisk plats i världen, och det visar han ju på den här rättvisa bilden 🙂
Dessutom kan tilläggas att när jag kom hem från min härliga resa och blev tvungen att åka direkt in på sjukhuset morgonen efter för att läggas in, så var mina första tankar den kvällen ”Hanna phone home”. Saknade min mors röst enormt. Så det gjorde jag.
Nu har jag som bekant landat på hemmaplan igen (E.T. is home). Den svullna magen har lagt sig till min stora lättnad, och ”stenarna” är borta. Antagligen är det Valcyte som har gjort snabba underverk, åtminstone med just den delen. Nu har jag emellertid tappat i vikt och än mer muskelmassa har runnit av min kropp snabbare än vatten från en oljad vägg. Det känns surt och hånfullt eftersom jag har kämpat hårt för att komma i form igen sedan all cancerbehandling. Jag tyckte att jag hade kommit långt! Jag behöver kanske inte börja från ruta 1 igen, jag har ju en bra grund och en envishet som tar mig långt. Men likväl från ruta 2 och det känns tarvligt nog. Särskilt när det kommer till löpningen som jag älskar mer än allt annat och som jag ansåg mig ha kommit en bra bit på vägen med!
Den jag såg i spegeln när jag vaknade i morse var ingen mindre än elakingen från Simpsons… 

Mr. Montgomery Burns! (Min morgonfrisyr var snyggare dock). Jag hade faktiskt de där elaka ögonen också när det gick upp för mig hur förbannad jag är på all cancer, GVHd och CMV… För att inte tala om hämndlysten! Det här tänker jag inte acceptera.

Jag är väldigt mån om min kropp och min hälsa. Det har jag alltid varit. Sen kan jag ju inte riktigt skryta med att jag har turen med mig när det gäller hälsan. Någon måste ha förlagt den genen när dom satte ihop mig.

Jag har jobbat både på gym och som hälsokostrådgivare, gått olika kurser inom träning och hälsa samt varit fysiskt aktiv så länge jag kan minnas. Mina föräldrar kan bekräfta att en normal gång inte fanns i mitt rörelsemönster, snabbast fram till allt var det som gällde. Just därför smärtar det att behöva visa bilder på hur jag ser ut nu, för det är inget jag varken är stolt över eller tycker om att se själv. Men som jag har skrivit tidigare så är det nödvändigt att visa alla baksidor och allt jobbigt om det här ska vara en bra informationsblogg… Så nu även hur medtagen jag är efter en aktivering av CMV.

Dessvärre har jag inte några bra helkroppsbilder på hur jag såg ut precis när allt satte igång i oktober, men för att ni ska få ett hum om det så har jag två bilder tagna från den 7 september. Tänk er något kilo till på den kroppen och ungefär en månad av styrketräning och löpning senare. Något större och mer muskulös med andra ord.

De bilder som jag tog i morse var inte alls lika roliga och smickrande… Här finns en del jobb att göra kan man säga.

Men jag ser det här som en ny utmaning. Det är hårt att slås ner gång på gång, men jag ger inte upp. Jag är anmäld till Stockholm Marathon 2014 och jag vill starta. Kanske kan jag lyckas peppa andra till att våga sätta upp egna mål och kämpa vid sidan om mig?

Bye bye E.T. och Mr. Burns.

Annonser

En tanke på “E.T. och Mr. Burns”

  1. Underbart att du fick en så härlig hemkomst! Jag njuter i fulla drag bara av att läsa om det.
    Och så klart vilken besvikelse när du kommit så långt med träningen att behöva ta flera steg tillbaka. Men det finns nog bara ett sätt att hantera det, och det är precis det du gör: Bryt ihop ett litet tag, och kom sedan igen med din ohejdbara envishet! Du KOMMER att springa Stockholm Maraton i vår, och det KOMMER att kännas som en helt fantastisk seger! Det är bara en stor utmaning att ta sig dit, men än finns det tid, och du KOMMER att klara det!
    Stora kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s