Jakten på Svaret är sedan länge slut, men nyfikenheten kvarstår

När man drabbas av något som jag har gjort så är ofta den första reaktionen och frågan som poppar upp i huvudet ”Varför jag?”. Den utvecklas sedan i rasande fart till flera sidofrågor.
”Har jag gjort något fel?”
”Vad kunde jag ha gjort annorlunda?”
”Hur kunde det här hända?”

I den många år fruktlösa jakten på mitt svar med stort S så har jag stött på massor av spekulationer och möjliga orsaker. Men det är ju bara gissningar och inget som leder någonstans.

”Varför fick jag cancer?”

Jag har slutat fråga. Varken läkare, professorer eller andra experter har Svaret. Bara idéer. En av de som jag stött på vid mer än ett tillfälle är kärnkraften. Jag är ett s.k. ”Tjernobylbarn”. Född i juli 1986, tre månader efter kärnkraftsolyckan. Det radioaktiva nedfallet i Sverige drabbade främst Norrland. Örnsköldsviksbo som min far är så spenderade vi mina första månader i våra två mysiga stugor längst ut vid kusten. Jag spenderade många timmar ute på tomten i barnvagnen under min första tid i livet.
För att kunna ge en säkrare statistik på hur pass omfattande vi i Sverige har drabbats av den här fruktansvärda tragedin så krävs datainsamling under ca 40 års tid, än så länge har det passerat 27. Men den lilla data man har pekar på att 300 personer i Sverige drabbades/kommer drabbas av cancer som en direkt följd av Tjernobylolyckan. Är jag en av dom?

Detta är något som flera läkare har pekat på som möjlig orsak. Med stark betoning på möjlig. För det är ju bara gissningar. Vi vet inte hur cancer uppstår, det kan finnas en orsak, eller flera hundra. Eftersom alla med cancer inte är ”Tjernobylbarn” så är det uppenbart inte den specifika händelsen som är boven, även om den kanske råkar vara det för just mig.
Jag har istället valt ett enkelt och lättsmält svar att stilla mig med; det är fel på mitt DNA helt enkelt.

Men nyfikenheten och undran finns kvar förstås, även om jag nu har förlikat mig med att jag antagligen aldrig kommer att få veta. Jag nöjer mig med ”för att”.

För att vissa dör unga. Some die young
Jag vet att vi kanske lever i morgon, men jag vet att jag lever idag.  Live tomorrow

En tanke på “Jakten på Svaret är sedan länge slut, men nyfikenheten kvarstår”

  1. Tyvärr gumman får man inte dom svaren man vill ha:( verkar som om vi storasystrar har fått taskigt DNA men vilken tur att vi är kämpar och har underbara människor runt omkring oss:) puss

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s