Om en tjugosjuåring och en hundraåring

37,8 grader. Det var siffrorna på termometern i morse igen. Jag är så trött på att se dessa. Och jag är så trött på energilösheten, kraftlösheten i musklerna och huvudvärken som medföljer. Varje dag  i två veckor. Det är som att gå med en blyrustning på sig, för var dag blir den lite tyngre. Jag orkar göra små saker, men sen är jag slut och andfådd. Tröttnade ordentligt i morse och ringde till sjukhuset. Jag fick prata med jourhavande läkare som sa att det definitivt är något jag måste ta upp med professor Ljungman på måndag när jag ska på läkarbesök men så länge inte febern stiger mer eller jag blir sämre på annat sätt under helgen så tyckte han inte att det var så pass akut att jag behöver läggas in nu. Det anser inte jag heller, men jag undrar hur länge jag ska behöva gå med småfeber. Den har ändå jävlats med mig varje dag i över två veckor nu. Framförallt vill jag ju veta vad den beror på. Blodproverna som jag lämnade i måndags hade det blivit något mystiskt fel på och bara hälften av svaren kunde man få fram. Jag kommer alltså inte få veta den här veckan hur mitt värde på de Neutrofila ser ut och vet därför inte exakt hur infektionskänslig jag är. Men de totala vita blodkropparna hade klättrat upp till 2,3 (det normala intervallet är 3,5-8,8) så vi kan anta att de Neutrofila har stigit också. Hoppas hoppas. Utöver det så sa han att jag inte ska ligga stilla, trots småfebern. Han ville att jag skulle röra på mig så pass jag orkade och gärna försöka promenera någon gång om dagen.

Utöver det så var Hb 109 (normala intervallet är 117-153 så det är helt okej) och Trombocyterna var 114 (dom bör ligga mellan 165-387 så dom är något låga, men jag lär knappast förblöda!). Levervärdena har sjunkit aningen vilket är bra eftersom dom var onormalt höga senast av alla starka mediciner.

Jag ska lämna nya prover på måndag morgon, innan besök hos doktorn, och man kan ju hoppas att dom lyckas analysera alla små blodkroppar då. Den jourhavande läkare som jag fick prata av mig min oro med idag såg att det även kommer att tas en sänka. Den kan visa om jag har någon infektion i kroppen och det skulle kunna vara en anledning till min feber. Vad man gör åt den i så fall vet jag däremot inte.

Jag försöker att tänka positivt för det går inte att förneka att jag blir irriterad och nedstämd av att inte få må riktigt bra och att inte ha ork till att göra det jag vill. Och om jag lyckas ta mig för något så är jag helt slut sedan. För att inte tala om löpningen… Fasiken vad jag saknar den! Det underbara välmåendet som kommer av rörelse, vind i ansiktet, hjärtats pulserande, adrenalinet som pumpar runt i kroppen och känslan av absolut frihet. Kärlek!

Men jag måste ha tålamod. Till jag får tillbaka energin försöker jag hitta och njuta av små stunder under dagen som får mig på bra humör. Frukost framför tv:n, ett telefonsamtal, mina fiskar, en lugn promenad, tända ljus, en bra bok eller en spännande film. Jag ringer vänner när jag känner för att småprata lite och jag har dagligen kontakt med min kära mor. Det är nog inte många 27- åringar som pratar med sin mamma så mycket som jag gör men jag är privilegierad att ha en relation med mamma som innebär att hon både är min ledsagare, förebild, psykolog, bollplank och min bästa vän. Jag kan prata med henne om allt. Hon kan prata om allt med mig. Och tro mig, det gör vi verkligen! Så det kan lätt bli några samtal per dag.
Jag påminner också mig själv dagligen om hur det var i somras. Enorma smärtor som bara morfin kunde döva, slangar som irriterande och generande hängde ut ur bröstkorgen, undernärd kropp som inte ens kunde ta sig runt kvarteret, konstant trötthet och illamående, skalligt huvud med en peruk som kliade och så infektionskänslig att jag inte ens fick lämna lägenheten. Det var bara några månader sedan… Tanken på det gör mig tacksam och på bättre humör över att jag har tagit mig dit jag är idag, även om jag har en bra bit kvar att gå.

Idag lyfte jag lite vikter för första gången på en månad. Jag har några s.k. dumbbells hemma, 1, 2, 3 och 4 kg. Var på väg att köpa ett par 5 kg också men de var i samma veva som jag blev riktigt dålig och for in på sjukhus igen. Musklerna packade väskorna och försvann. Så det inköpet får vänta. Idag lyckades jag precis träna med 2 kg… Huvaligen vad svag jag blivit. Men det är bara att hoppa upp på hästen igen. Och jag måste säga att det kändes bra att försöka igen, jag blev på bra humör.
”I never feared death or dying. I only fear never trying”.

En annan sak som fick mig på bra humör var biobesöket i går. Wow vad länge sen som jag satt i en biosalong! Jag och mamma gick på premiären av ”Hundraåringen”. Vi båda har läst boken och älskade den så när vi såg att den skulle poppa upp på bioduken så var det ingen tvekan om att vi skulle se den. Jag måste säga att jag är lite besviken ändå efter att ha läst boken. Felix Herngren har i och för sig lyckats få med de viktigaste delarna, det är alltid svårt att klämma in en hel boks händelser på runt 120 minuters film, men han gjorde det bra. Däremot har han inte riktigt fått fram Allan Karlssons härliga personlighet ordentligt. Robert Gustafsson är tveklöst perfekt i rollen dock! Han har inlevelse och gestaltar en hundraårig gubbe på ett beundransvärt sätt. Men replikerna borde skrivits om och ha varit fler. Det är Allan Karlssons roliga vis att berätta sin historia på som gör boken så underbar! Hans något omoderna ordval, hans komiska positiva sätt att se på även de mest katastrofala händelser och hans reflektioner. Dom saknade både jag och mamma i filmen. Som mamma konstaterade efteråt ”hans personlighet var liksom nedtonad”.
Men filmen är HELT KLART sevärd! Har man dessutom inte läst boken så blir man inte besviken och man kommer garanterat att få skratta i vilket fall som helst.

Med det avslutar jag för idag. Jag är i behov av all sömn jag kan få för att orka med även min enkla vardag.

God natt och sov gott!