Ett mms som gav mig dagens första leende

I torsdags så skrev jag att jag kände mig som ett litet och skrämt marsvin, vankande i cirklar mitt i natten i en alltför liten bur. Har ni bilden framför er? Stora rädda ögon, darriga ben, osäker på om hon ska fly och gömma sig eller inte, och var i så fall?

Känslan förstärktes ju igår av alla för mig okända människor som ogenerat rusade ut och in ur mitt rum. Tilläggas kan att vi har en loftgång precis utanför fönstren där andra patienter och besökare med jämna mellanrum passerar utanför mina persienner och oblygt kan se allt jag gör. Om jag inte mörklägger rummet och får det att kännas ännu mindre än vad det är vill säga…

Jag är inte en människa som trivs instängd, vissa klarar ju sådant bättre än andra, och i går blev instängdheten så kvävande att jag smet ur min bur på två långa promenader, fast jag kanske inte riktigt egentligen hade ork för den senare.

Det första jag såg när jag slog upp ögonen i morse var en peppande bild skickad till mig på mms som gav mig nytt ljus och lite styrka. Förvisso misstänker jag att detta är en hamster enligt art-bestämmelser men den detaljen är inte viktig. Det är såklart så här jag ska se mig;
jag kanske är en rädd, instängd, panikslagen hamster men jag har fortfarande valet att göra det bästa av situationen. Jag får anpassa mig efter min bur så gott det går, utan att för den sakens skull lägga mig ner och spela död. Jag ska bli en rädd men modig hamster, som tränar likt G.I. Jane med dom små muskler som jag har kvar (undrar hur mycket schampoflaskorna väger?). Jag är belönad med en maratonlöpares uthållighet, bevisad tre gånger om, dags att ta fram den nu.

TACK min vän för den insikten! Jag behövde det efter gårdagens allt skit.