Dag +87: Cancern förde med sig skuld…

Jag hade en jättefin lördagskväll. Till en början var jag extremt rädd och osäker. Jag ville knappt se folk i ögonen. Jag kände nästan ingen och dessa människor vet inte att jag är sjuk och jag har svårt att hitta samtalsämnen som inte kretsar kring leukemi. Det är ju hela min vardag för tillfället. Ungefär som svaret på frågan ”vad jobbar du med?”. Jo, jag bekämpar cancer tackar som frågar.
Jag var lite orolig innan för att det skulle komma fram. Jag har tidigare slagits mot fördomen att blodcancer smittar och jag var lite orolig för att det skulle finnas människor även på denna fest som trodde det. Men under middagen så kom det ändå fram och det kändes som en lättnad att få berätta och prata lite om det. Sen släppte osäkerheten, jag blev gamla Hanna mer och mer. Den sociala, glada som älskar att träffa nya spännande människor. Ännu en pusselbit på plats, en liten seger!

Idag har jag dragit mitt strå till stacken vad gäller välgörenhet. Min söta lillasyster och jag åkte till Ung Cancers lokal i Münchenbryggeriet och gjorde ”Fuck Cancer- armband” som dom sen säljer på sin hemsida för 100:-. Det kostar inget, man bara åker dit, fikar och gör armband. Är du intresserad så kan du hitta deras tider här: http://www.ungcancer.se/gor-skillnad/parldagar Det är riktigt mysigt och rofyllt. Jag gjorde ett egendesignat armband som min lillasyster köpte åt mig ❤ Det är helt i rött eftersom det är min favoritfärg. Färgen gör mig varm och ger mig en känsla av kärlek. Den har även blivit en koppling för mig till "rent" cancerfritt blod och det var färgen jag valde till min blogg också. Därför tyckte jag att det passade bra. Lustigt nog konstaterade både jag och Emelie att de röda pärlorna såg ut som benmärgen dom sög ur min höft för några månader sen.

Jag nämnde igår att jag har mycket tankar i huvudet. Dom är inte färre idag. Ska dela med mig av några som kretsar kring känslan SKULD.
Det går inte att komma ifrån den nämligen. Den bara är där. Det finns ingen logik bakom den alls. Vissa går det bra för och andra inte. Så är det bara. Cancern är lömsk och utan nåd. Jag omges av den varje dag, både i mig själv och genom andra. När jag låg på Astrid Lindgrens Barnsjukhus så låg det en liten flicka på 4 år i rummet bredvid. Ferida hette hon. Mamma minns nog hur såg ut. Hon pratade lite med hennes mamma också. Jag har ingen aning om hur hon såg ut, jag träffade henne aldrig, såg henne inte heller. Varken henne eller hennes mamma. Jag rörde mig knappt utanför mitt rum, ville bara försvinna och inte behöva känna. Men jag hörde henne. Hon hade så ont, så fruktansvärt ont. Mamma berättade vad hon hade fått veta ute i köket av den tårögda andra mamman. Ferida hade Kronisk Myeloisk Leukemi (KML) och den hade blivit aggressiv…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kronisk_myeloisk_leukemi

Jag minns inte alla detaljer, jag var själv på en väldigt mörk plats och många av dessa minnen är undangömda, långt in i huvudet. Jag kan själv inte komma åt dom även när jag försöker. Bortträngda. Men jag minns att Ferida fick en infektion, en elak sådan, och plötsligt var hon utom allt hopp. Hon fick mycket morfin på slutet men jag hörde henne på nätterna, när hon grät av smärta. Sen blev det plötsligt tyst en natt och Ferida finns inte mer.

Jag läser om Kristian som är döende, det finns ingen räddning. Allt han gör är att vänta. Han har inte längre mycket att se fram mot och han kan bara drömma om allt han ville göra och bli. Snart finns inte Kristian mer. Jag har två vänner som slåss mot olika sorters cancer. Den ena går det bättre för, den andra sämre. Hittills har jag mest fått positiva besked. Och jag kan inte låta bli att må dåligt. Även om jag inte är frisk eller kan leva som alla andra (än) så är det så mycket som jag faktiskt KAN göra. Jag orkar kliva ur sängen på morgonen, kan njuta av frukosten, planerar vad jag vill göra om några månader och om något år. Jag har fortfarande hopp och jag kan fortfarande se ett ljus i tunneln. Men det känns inte rättvist. Vi har ju samma sjukdom. Varför ska inte alla kunna få det som jag får? Varför ska det här vara slutet för vissa? Jag kanske inte borde må så pass bra som jag gör. Eller vara så glad och lycklig som jag faktiskt emellanåt är. Jag kanske inte borde göra det. Jag har ju cancer och har haft det två gånger. Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på att jag kanske kan klara det här, att jag kanske kan få åldras och se vad mer livet har att bjuda på. Det är inte rättvist. Jag slåss inte mer än någon annan, alla med cancer kämpar lika hårt i kriget. Men vi har fått olika vapen och olika aggressiva fiender.

Som jag inledde med så är det här inga rationella tankar. Jag vet att jag har rätt att vara lycklig och att jag ska vara tacksam för att jag kan planera min framtid. Men det är ändå en känsla som ligger där hela tiden, gentemot mina kamrater till soldater som också ligger i krig, men som är på väg att förlora. Det enda bra sätt som jag kan beskriva känslan på är som om jag befann mig på ett skepp. Vi har hamnat i storm, vi är på väg att förlisa. Men vi kämpar in i det sista och om skeppet sjunker så gör det de med alla ombord. Vi går till botten tillsammans. Jag mår inte bra av att vara den som lyckades få tag i bråte som jag håller mig flytande med, det är orättvist. Det känns som jag sviker de som inte klarade sig.

Cancer är orättvist. Så in i helvete. Min kärlek går till alla tappra soldater som har stupat i kriget mot denna äckliga fiende.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s