Dag +85: Intim kvinnlig information efter transplantation

Du behöver vad sa du? Äsch, spelar ingen roll. Jag har allt. Jag är Midsommarkransen mest välsorterade drugdealer. Inte för att min moral och etik någonsin skulle tillåta mig att sälja droger eller mediciner, men wow vad mycket pengar jag skulle kunna tjäna! Rensade nämligen bland mina mediciner här i veckan. Slängde sådant som hade gått ut och som har stått sedan länge. Försökte också att samla allt på ett ställe. Är så trött på att ha kartonger med piller ståendes inom bekvämt räckhåll på hyllan i vardagsrummet. Behöver inte bli påmind om hur många tabletter jag måste ta varje dag, det ser jag ändå i dosetten. Så jag försökte gömma undan dom i köksskåpet.

Det resulterade i att jag nu inte kan öppna luckan utan att något rasar ut. Så mycket mediciner! Det här är min eminenta samling sedan drygt ett år tillbaka. Visst finns det mer oskyldiga mediciner här såsom nässpray, Alvedon och ögondroppar. Du vet, sådant som finns hos alla Svensson. Men bredvid dom står stora askar med morfin, starka smärtstillande, muskelavslappnande, immunhämmande, bedövning för munhåla och hals, ångestdämpande och diverse andra medel mot alla möjliga problem som uppstått vid behandlingen. Huvaligen… Men nu slipper jag se dom förutom när jag ska fylla på i dosetten i alla fall. Skönt!

Var på Kvinnokliniken igår. Det var den märkligaste gynundersökning jag någonsin varit med om… Mamma var tack och lov med som sällskap och hon kunde inte annat än hålla med när jag frustrerad öste ur mig irritationen efteråt. Till att börja med ingav läkaren inget som helst förtroende, hans handslag när vi hälsade hade lika gärna kunnat vara en död fisk, han pratade så långsamt att man kunde tro att han fick betalt per minut och dessutom pratade han så tyst att jag fick spänna varenda muskel i örat för att höra vad han sa. Han inledde dessutom allt med att fråga efter mina besvär och varför jag var där. Jag sa snopet att jag hade blivit skickad av läkarna på hematologen eftersom jag hade genomgått en transplantation. Det antog jag att han visste! Vi genomförde undersökningen och det är första gången jag stöter på en gynekolog som inte berättar exakt vad som händer. Hela undersökningen är ju så obehaglig ändå, så det underlättar om man kan vara med och lite förberedd på vad som komma skall. Det gjorde jätteont emellanåt och jag spände mig så hårt att ett nyckelhål är större. När jag sa att det gjorde ont så sa han bara att man som kvinna kan bli mycket trängre efter en transplantation. Varför eller hur det går till fick jag inget bra svar på, men jag tyckte nog att det borde ha varit skäl nog att ta det extra försiktigt med mig. Sedan kan tilläggas att han sa saker som inte gjorde mig särskilt mycket bekvämare under själva undersökningen. Åh, jag saknar min privata gynekolog!

Efteråt så frågade jag vad det är man specifikt kollar efter vid en 3- månaders kontroll efter transplantation, eftersom det är planerat sen länge och hematologen har skickat en remiss. Man måste ju vara lite orolig om behandlingarna har påverkat på något visst sätt (förutom att jag antagligen har blivit steril). Till min oerhörda förvåning så svarade han långsamt och släpigt ”Jaaaduuu…. Jag vet faktiskt inte”.
Öhm, va? Jag fattade ingenting. Han fortsatte ”Jag har inte jobbat med sånt här så länge….  Men jag skulle ju kunna höra med mina kollegor sen”. Vad fasen! Kunde han inte ha kollat upp det innan? Hela frågestunden fortsatte i samma absurda tecken. Han sa att mina äggstockar har lagt sig ”i vila” och därför kanske inte producerar så många könshormoner. Jag frågade hur lång tid det kan hålla i sig. Det visste han inte. Jag frågade vad det innebar för mig, och för min eventuella fertilitet. Det kunde han inte svara på. Jag frågade om jag behövde tillskott av könshormoner och fick två olika svar. Å ena sidan sa han ”Jo, det kan vara bra. Det är inte bra om du som ung kvinna går för länge utan att ha mens. Dessutom är det ju bra för benstommen och så. Vi kan sätta in några tabletter om du vill?”. Hur ska jag kunna avgöra det? Vadå om jag vill? Jag frågade om det inte kan påverka kroppen negativt på något sätt att tvinga i gång mensen med hormoner och då svarade han ”Ja, det är ju inte så bra. Helst ska den komma igång av sig själv. Det visar ju att kroppen fungerar. Och man behöver ju inte äta det om man inte har några klimakteriebesvär”. Jag sa att jag inte hade det, men att han nyss hade sagt att mina äggstockar är i vila och i så fall kanske jag borde ha hormontillskott? För det har ju gått en tid nu. Då svarade han helt emot sig själv och sa ”Det är ingen fara, man kan gå ett tag utan menstruation. Har du inga besvär så behöver vi ju inte sätta in det”. Jag fattade ingenting. Har jag dåligt med könshormoner eller inte? Mamma var den som tog tag i saken och sa till läkaren att det kanske är bra om han tar ett prov och kollar upp mängden hormoner innan man sätter in några tabletter. Han höll med och bad oss gå och lämna blodprov på labbet innan vi gick.

Utöver detta så sa han att allt såg normalt ut, men han visste ju som sagt inte exakt vad han skulle titta efter ändå. Han gjorde bara en vanlig undersökning. För att motverka problemet med att man växer ihop en aning så föreslog han ”Tänj lite själv. Det kanske är bekvämast så. Eller ha sex”. Så, sammanfattningsvis så var det inte mycket som jag fick ut av besöket, inte ur cancer- synpunkt i alla fall. Men han tog i alla fall ett cellprov och skickade i väg, så då får jag svar på om det har blivit några förändringar på livmodern efter allt det här. Förbjude att jag måste operera mig för livmoderhalscancer också.

Jag och mamma gick som sagt irriterade och frustrerade därifrån. Vi irrade omkring ett bra tag innan vi hittade labbet, bara för att upptäcka att det hade stängt en halvtimme innan. Så det blev inga hormonprover. Jag har bokat en tid på Aurorakliniken i Sollentuna nu. Ska dit i oktober. Känns skönt att få det här gjort ordentligt.