Stress är kompis med cancer…

Det är ingen hemlighet och det är inget humbug. Jag syftar på kopplingen mellan cancer och stress. Testa att googla ”stress and cancer” så får du upp ett otal vetenskapliga artiklar inom ämnet! Det finns en god anledning till att stress i vardagsmun kallas ”The Silent Killer”. Vad stress gör med kroppen är fruktansvärt. En av alla dessa saker är att den försämrar immunförsvaret och cellförnyelsen. Det ena leder till det andra, en nedåtgående spiral. Cancer.

Den här bilden demonstrerar bra några av alla symptom och åkommor som stress för med sig:

Hormonrelaterad cancer, så som bröst-, livmoder och prostatacancer är ärftligt. Det är däremot inte min typ av cancer, leukemin. Läkarna svarar ogärna på vilka misstankar dom har kring orsaken och varför exempelvis jag har drabbats två gånger. Men när jag envist har frågat så har de ändå nämnt olika möjligheter, samtidigt som de varit tydliga med att inga bevis finns och att det bara är spekulationer. Något som alla på ett eller annat sätt ändå lagt fram som trolig orsak är just stress.

Ordet ”stress” missbrukas ofta tyvärr… Det är nog för att många inte vet exakt vad definitionen är. ”Jag är så stressad för att tvättmaskinen har gått sönder”, ”jag måste hämta barnen och det stressar mig” och ”jag blir så stressad av att inte ha semestern planerad”.
Stress behöver ju inte vara något negativt! Det är en av kroppens alla fantastiska funktioner och är nödvändig för vår överlevnad. Men när den blir negativ och framförallt långvarig eller i värsta fall konstant, då blir den tvärtom livsfarlig. Den rubbar hela vårat system.

Hittade en bra artikel om vad stress är:
http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Stress/

Det jag kommer skriva nu är något jag inte har velat erkänna tidigare, men som bland andra min mamma länge har påpekat. Mitt tidigare levnadssätt var antagligen en del i orsaken till mitt canceråterfall…
Wow. Att medge det för sig själv är tungt. Gränslöst tungt. Och jag måste kämpa med att inte klandra mig själv.

Jag var redan en utsatt person. Jag har ett medfött DNA- fel som gör att min kropp har en benägenhet för att utveckla tumörer. Jag tror inte att jag hade kunnat undvika att få cancer helt, men jag tror att jag hade kunnat undvika ett återfall. Om inte annat så är jag numer övertygad om att jag  påskyndade insjuknandet.

Jag och min kropp var inte vänner och har inte varit på många år. Jag har länge levt destruktivt och som alla tonåringar så trodde jag mig vara odödlig. Cancerns intåg 2001 påminde mig såklart om att jag inte var det, men när jag väl tillfrisknade igen så ville jag ta igen förlorad tid och allt eftersom åren gick så blev ett återfall mindre troligt i min värld. Jag sov extremt få timmar per natt vilket rubbade cellernas chans att förnya sig. Jag hade en dålig kosthållning vilket resulterade i vitamin- och mineralbrist. Som pricken över i:et så har jag alltid haft höga ambitioner, ibland högre än vad som varit rimligt. För att försöka nå upp till mina egna ouppnåeliga mål så pressade jag mig dagligen tills jag var fast i den farliga psykiska konstanta stressen.

Jag har pånytt blivit påmind om hur skört livet är och den här gången tänker jag INTE glömma bort det!

Jag har precis läst ut en härlig bok skriven av den kloka läkaren och kirurgen Nisse Simonson. Efter att ha slukat två av hans andra böcker – ”Livet är inte så tokigt om man beaktar alternativet” samt  ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”, två lättlästa böcker som belyser psykisk ohälsa på ett humoristiskt sätt och vad livet egentligen går ut på – så är jag ett fan. Han har samma åsikter som mig vad gäller exempelvis hälsan, motion, mediciner, fysisk beröring och placebo (rekommenderar dessa böcker varmt).

Den här senaste boken heterAlltid nåbar, aldrig ifred. Kan dagens teknologi och utvecklingens framfart vara en av orsakerna till dagens allmänna ohälsa, som ju enligt all statistik är värre än någonsin? Det frågar han sig. Fler ungdomar än någonsin söker psykologisk hjälp, fler väljer att ta sitt liv, sjukskrivningarna har ökat kraftigt och man har sällan sett så många ordinerade receptbelagda lugnande mediciner utskrivna. Tro det. Vi lever med allt högre krav och vi försummar den viktiga tystnaden och stillheten.
Att vila har blivit en lyxvara som vi sällan unnar oss. Inte kan man väl sitta i soffan och läsa en stund när tvätten måste hängas och det retsamt rullar en dammtuss över golvet likt en marklöpare?
Ämnet är såklart så pass omfattande att det absolut inte ryms ens en bråkdel i hans 136 sidor lilla pocketbok. Men man tänker till!

Igår var jag på Gröna Lund med en av mina bästa vänner. När vi kom dit så låste vi in våra väskor i ett värdeförvarings- skåp. Jag låste även in min mobil. Det var en sådan frihet! Jag kunde ge min vän full fokus under de 5 timmar som vi roade oss som små barn bland alla karuseller, lotterier och under middagen, utan att lockas av att plocka upp mobilen så fort den plingade till, känna mig tvungen att svara på samtal eller frenetiskt kolla klockan. Jag var bara där och då. Det här är något som jag börjat göra oftare den senaste tiden, att lägga i från mig mobilen helt, eller att stänga av ljudet. Till en början hade jag dåligt samvete för jag kände att jag hade en plikt att alltid vara nåbar. Men nu märker jag hur bra jag mår av att logga ut emellanåt. Framförallt är det respektfullt mot den man umgås med att vara närvarande till 100%

Om cancern kommer tillbaka så är det något som jag inte kan styra över, men jag vill känna att jag har gjort vad jag kan för att undvika det. Både återfall och andra sjukdomar som nedsatt immunförvar resulterar i. Förutom att inte ha mobilen i fickan konstant så har jag och en annan av mina bästa vänner börjat titta på det här med mindfulness som mer eller mindre har blivit en trend. För några år sedan tyckte jag att detta var rent flum… Men jag inser nu att det handlade om okunskap. Ju mer jag läser om det, desto rimligare blir det! Att dessutom ha en klok väninna att diskutera med underlättar och vi påminner varandra emellanåt om att stanna upp och reflektera.

En annan sak som jag har börjat avnjuta nu är tystnad. Det var tidigare en stor fiende… När det blev tyst så började tankar snurra, tankar jag inte orkade med eller ville möta. Ljud blev en flykt. Men när man söker efter riktig tystnad så inser man hur svårt det är, näst intill omöjligt! Försök själv. Alltid hör du något.
Dovt muller från bilvägen.
Surrande glödlampor.
Grannens steg i lägenheten bredvid.
En kråkas kraxande.

Läste nyligen en artikel om tystnad och hur viktigt det är för återhämtning. Det är under tystnad som hjärnan har möjlighet att bearbeta upplevelser och problem som man har stött på. Lyckas man inte hitta total tystnad så finns det ett alternativ som är nästan lika bra; lugn musik. Melodier och sånger som du tycker om kan ge samma kick som kokain, alkohol och socker. Hjärnan utsöndrar hormonet dopamin som till och med kan ge gåshud av välmående.Känner du igen det? Långsam musik sänker takten på andningen och snabb musik ökar pulsen likt koffein.

Nu kom jag av mig lite från ämnet ”stress vs cancer” men konstant ljud är också stressande.

Avslutar med några tänkvärda tips. Vad meningen med livet är får du luska på själv, men målet är att du ska må så bra som möjligt under tiden!

Annonser

2 reaktioner till “Stress är kompis med cancer…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s