Inom ramarna, äntligen!

Den här veckans (faktiskt) enda besök på sjukhuset gjorde mig på bra humör! Dessutom fick jag ett trevligt samtal från syster Kerstin under måndagen och hon kunde berätta att alla mina blodvärden är förträffliga. Så himla skönt att höra! Faktum är att om man bara läser av dom så ser jag ut som vilken frisk och pigg människa som helst. Jag kan ärligt talat inte minnas när samtliga värden låg inom ramarna senaste. Till och med levervärdena har stabiliserat sig till en normal nivå nu. Lycka! Detta ska firas.

<— Så här vackert ser det ut i min kropp nu. Som du kan se så är det ett enda värde som avviker obetydligt och det är Leukocyterna som är något förhöjda. Det är de totala antalet vita blodkroppar, min armé, och antagligen har dom förökat sig något för att kunna slåss mot den lilla mini- förkylning som jag har just nu. Jag vågar påstå att de flesta svenskars Leukocyt- värde är något förhöjda för tillfället. Vem går inte runt och småsnorar med tanke på den svajiga temperaturen och det ruggiga juni- vädret?

I tisdags ringde klockan 06:30, men eftersom jag fortfarande inte somnar in förrän väldigt sent på natten (eller tidigt på morgonen, hur man nu väljer att se det) så är jag så tungt sovandes vid ottan att jag knappt hör alarmen. Ställer tre stycken på mobilen för säkerhets skull och som en extra försäkring har jag en Wake Up Light som både går i gång med ljud och ljus på 2 meters avstånd från sängen. TROTS detta så upptäcker jag alltid att dom har hunnit leva om i cirka 30 minuter innan jag ens noterar oväsendet. Stackars mina grannar…
Mamma pratade om att ge mig en sådan där väckarklocka som skjuter i väg en skränande mackapär som man måste jaga runt hela golvet, fånga in och avaktivera för att få tyst på. Frågan är om det är värt det förhöjda blodtrycket och den uppretade sinnesstämningen som är bieffekten?

Här sitter jag och har tråkigt i väntrummet medan jag inte kan läsa och bara ser suddigt

Jag befann mig i alla fall på sjukhuset i god tid för besök på Ögonkliniken. Samma procedur som de tre tidigare besöken upprepades och jag kan verkligen det här utan och innan nu.

Det här är de glasögon som jag känner sådan hatkärlek för! Å ena sidan så slipper jag anstränga mig för att läsa. Å andra sidan lyckas jag aldrig vänja mig vid dom.

Först fick jag läsa bokstäver med de glasögon på som jag egentligen bör använda mycket oftare än jag gör (har svårt att vänja mig vid dom). Klarade det hyfsat fint, hade bara lite småknepigt att skilja U och Y åt.

Sedan mättes trycket med hjälp av små ”luftpuffar” på ögonen. Det visade 11,3 vilket tydligen är ett bra värde. Efter det fick jag de svidande ögondropparna som förstorar pupillerna. Den här gången fanns det ingen trevlig patient att prata med i väntrummet så när synen efter några minuter var så suddig att jag inte kunde urskilja varken text eller bild så blev det 20 långa minuter av väntan.

Jag fick hornhinnorna fotograferade och sedan fick jag vänta några minuter till innan jag blev inkallad till dr. Shutterman. Han studerade ögonen precis som alla tidigare gånger och konstaterade att det ser bättre ut men att det är extremt torrt fortfarande. Han frågade hur många gånger per dag som jag använder ögondroppar och jag svarade nöjd att jag kommer i håg det åtminstone 4-5 gånger per dag. När han tittade skeptiskt på mig så anade jag att mitt svar inte var riktigt det han hade hoppats på… Tydligen måste jag göra detta minst dubbelt så många gånger per dag. Som nämnt tidigare, helst varje timma. När jag klagade över hur kladdiga ögonen blir av Metylcellulosa- dropparna så sa han att jag kan använda de engångspipetter som jag har fått i stället. Det är en tunnare vätska, men då måste jag å andra sidan droppa varje halvtimme. INTE värt det! Han tyckte i alla fall att det såg tillräckligt bra ut för att vi inte ska behöva planera in något återbesök, men om jag får vidare problem så ska jag höra av mig. Annars var hans enda ordination droppa mera!

Apropå det så ska jag ta en paus i skrivandet här och gå och droppa. Strax tillbaka.

Sådär. De droppar jag testar nu är Systane Balance. Det är en mjölkaktig vätska som svider lite när man droppar in den, men den gör åtminstone inte hela världen suddig i flera minuter efteråt så jag kan sätta mig och skriva eller läsa direkt utan problem. Kan rekommendera den, finns receptfritt.

Jag tog en sväng förbi Apoteket för att hämta ut några mediciner och annat jag var i behov av, tittade in på Pressbyrån för att köpa mig en mellanmåls- fralla och sedan åkte jag upp till Immunbristenheten för sista gången. Det var dags för examen!

Jag är pinsamt dålig på att komma i håg namn men jag tror att det är Maria hon heter, den snälla sköterska som tog i emot mig idag. Tycker mycket om henne, hon är så lugn och pedagogisk. Jag fick en stor dos Hizentra idag, 40 ml, ”för att vara lite extra uppladdad när du ska börja göra detta hemma själv” sa Maria. Proceduren gick smidigt, jag har fått in rutinen nu. När timman hade passerat och jag hade 20 ml antikroppar inpumpad i vardera lår igen så såg det åter ut som om jag hade opererat in två plommon under huden. Jag fick godkänt av Maria och en blå påse med mig som innehöll de verktyg jag behöver för att göra detta hemma nästa vecka, samt ett recept på allt det som jag behöver för framtiden och som ska hämtas på Apotek. Det är en del.

I den blå lådan ligger pumpen och lite reservdelar till den. Sedan är det nålar med slangar, sprutor och små uppdragskanyler kallade ”mini spikes”.

Jag får endast med mig en pump, så varannan vecka när jag ska ha två flaskor med antikroppar så kommer jag bli sittandes uppkopplad i 2 timmar. En filmkväll varje vecka med andra ord.

Jag beställde Hizentra idag och det är ingen billig medicin… en glasflaska på 10 ml kostar 152:-. Jag behöver en flaska ena veckan och två den andra. Totalt sex flaskor/månad, en summa på 912:-. Åter är jag evigt tacksam högkostnadsskydd!

Det blev några timmar på sjukhuset som vanligt så jag var väldigt slut när jag kom hem. Hade dessutom ont i kroppen och var lite småfebrig så jag la mig på sängen och blev liggande i 2 timmar innan jag kände mig redo att ta tag i något mer. Bakade lite Snickerdoodles och tog mig med mammas bil till Upplands Väsby.
^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*
Det finns några personer i min närhet som har varit extra viktiga för mig genom min cancerbehandling. ROBIN, du är definitivt en av dom. Du har funnits där hela tiden.

När jag varit inlagd på sjukhuset och velat ha sällskap så har du släppt allt för att komma och hålla mig sällskap.
När jag inte har velat ha besök så har du sett till att jag vet att du tänker på mig genom sms.
När jag gråtande ringde och behövde någon att prata med mitt i natten så svarade du.
När jag tappade mitt hår så sa du att jag var vacker.
När jag stundvis under cellgiftsbehandlingen inte tyckte att livet var värt att kämpa för så fick du mig mirakulöst nog att le igen och orka resa mig.
Vid varje glädjande besked jag har fått så har du stått där med en varm kram eller en flaska bubbel för att fira.

Du är en vän värd guld och jag önskar dig allt gott på din födelsedag och alla andra kommande dagar i ditt liv!! Hoppas att du tyckte om kakorna och presenten som kommer med posten 🙂
^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*