Dag: 10 juni, 2014

De senaste dagarna har verkligen känts som en dröm. Jag kom i väg, äntligen! Att kunna lämna allt här hemma för några dagar och få distans till verkligheten var mer välbehövligt än jag trodde. Jag kan såklart inte lämna min kropp och jag påmindes flera gånger dagligen om min vardag här hemma till exempel när jag tog mina mediciner eller hälsan gjorde sig påmind. Men däremellan så fylldes mina sinnen av nya intryck. Det tryckte bort alla andra jobbiga känslor jag haft senaste tiden och fokusen på sjukhus, medicinering och dåligt mående. Den absolut enda fokus jag hade under 96 timmar var att påminna mig om vad det är jag slåss för, varför det är värt att resa sig upp var gång man blir slagen till marken. Jag fokuserade på att njuta av livet, bara här och nu. Och som jag njöt!

Piña Coladan som jag lovade mina arbetskollegor att njuta av när/om jag kom i väg på resan.

Älskar musslor!

Malta är vackrare och mer fantastiskt än jag kunnat föreställa mig. Turkost vatten, palmer, vänliga människor och god mat. Vi hann se mycket de få dagar som vi var där, men jag kommer ändå hem med en hel lista av saker jag måste återvända till. Det är en av anledningarna till att fortsätta kämpa även de dagar jag bara vill ge upp. Det kändes som en seger att kunna resa i väg, och det var en fantastisk gåva. Den energi det gav kommer jag kunna leva på länge och jag känner mig lite starkare nu än innan rent mentalt.

Kroppen är däremot ganska sliten. Det blev ju en del promenerande på Malta också och i går lyckades jag göra illa vaden så nu blir det till att ta det lugnt några dagar. Kortisonet har gjort sig mer tydligt också, trots långsam nertrappning så påverkar det mig fortfarande väldigt mycket. Jag sväller upp hela tiden, vätskeansamlingar i vader, fötter, knän och leder som ömmar när jag rör mig och jag kan inte sätta mig på huk. Kör envist på med stödstrumpor de dagar som det inte är alltför varmt och jag måste dagligen ta vätskedrivande tabletterna Furix, samtidigt som jag måste dricka mer än vanligt för att inte få obalans i salthalten. Ett himla knep och knåpande det där. Tar fortfarande dagligen antibiotika som jag får lite ont i magen av och smärtstillande tabletter som gör mig lite trött och seg. Men som motsats håller kortisonet mig pigg och jag sover max 4-5 timmar/dygn. Inte konstigt att man inte riktigt är sig själv…

Idag ska jag på apoteket och fylla på mitt förråd av piller samt lämna blodprover. På torsdag är det dags för en till antikroppsbehandling.

En glad nyhet är att syster Kerstin ringde igår bara för att berätta om det senaste benmärgsprovet: Det ser rent ut! Fortfarande inga cancerceller så långt ögat når! WOHO! Det känns underbart ❤ Så jag kämpar på helt enkelt.

Eftersom det här inte är en dagbok utan en blogg om cancer så kommer jag inte att skriva så mycket mer detaljer om själva resan här. Men om du är nyfiken på Malta och att ta del av mina upplevelser så har jag dokumenterat det här: Resdagboken: Malta- weekend