Min 365 dagar långa resa mot mållinjen. Målet 2014.

På tunnelbanan på väg till
Stadion
Karta över loppet

Natten hade åter varit tung, inte enbart på grund av medicinbiverkningar utan även grannens festande fram till 03.00. Vem i helskotta skrålar sommarplågor till trummor och gitarr UTE PÅ BALKONGEN mitt i natten?! Med två insomningstabletter, öronproppar, stängda fönster och en kudde över huvudet så fångade jag åtminstone fem timmar sömn till slut.

Löpare på Östermalms IP. 1 timme kvar till starten.

När jag kom in till stan vid 10- tiden så tog jag beslutet att delta i loppet. Jag kände mig så pass mentalt laddad att jag ville ta mig över startlinjen åtminstone. Därifrån fick det gå som det ville.

När startskottet gick så var det som att peka finger åt cancern och de tolv tunga månader som har passerat. Äntligen stod jag här!
Bara det var en sådan lycka, en alldeles egen seger i sig.

Sedan tog jag det i etapper. Små steg i taget. Hela tiden lyssna på kroppen. Känna av. Hur låg pulsen till? Hur kändes lungorna? Var kroppen med? Behövde jag dricka? Äta? Jag följde varje vink. När den ville stanna efter 22 km och stretcha lite ute på Djurgården så gjorde vi det. När den ville sakta ner lite stundvis så gjorde vi det. När den behövde svalkas så sprang vi genom de utplacerade duscharna. Det var jag och den.

Jag & min goda vän sedan
många år, som även hon tog
sig runt!

Tiden flöt på, så även mina steg. Jag fick energikickar av att se människor jag känner längs med banan. Deras glada hejarop och förvånade uttryck av att jag fortfarande var i rullning gav mig en skjuts med adrenalin. Glad uppmuntrande musik spelade i öronen och jag talade snällt och peppande till mig själv i huvudet. ”Du fixar det här” och ”du har varit med om mycket värre”. Jag njöt av att vara ute i det fria, jag njöt av att kunna springa, att andas och att känna i varje cell att jag lever. Den smärta jag förnam i kroppen var av den positiva sorten, det var värken som bevisade att jag presterade. Känslan och medvetenheten om att vara där och då var total.

Dessvärre tappade jag koncentrationen vid 35- kilometers kontrollen och snubblade. Jag dök raklång ner i backen med en smäll. När man är så trött i kroppen och knoppen så har man heller inte någon reaktionsförmåga, så jag hann inte ta emot mig själv. Jag slog hårt i höften, skrapade upp axeln och dunkade huvudet i asfalten. Där blev jag liggande några långa sekunder innan jag vacklande reste mig. Lutandes mot en lyktstolpe inspekterade jag mina skador. Det förvånar mig att ingen kom till min undsättning snabbare… Det hade ju knappast gått att missa min vurpa? Mitt klumpiga fall fick en sjöko att framstå som graciös! Det var först när jag väl kommit på fötter som en man ur publiken kom fram och frågade om jag var okej. Han tog sig en titt på mitt huvud för att se om jag blödde och när han konstaterat att jag inte gjorde det så tackade jag för hans omtanke och gick försiktigt vidare en bit. När jag kände mig säker på att jag inte hade fått någon hjärnskakning så började jag jogga igen. Men höften smärtade ordentligt.

Därifrån och framåt krävdes det en enorm viljestyrka, envishet och kämpaglöd. Jag fick frammana all den tjurskallighet som jag är född med och utnyttja den till max. Stundvis körde jag med peppande tankar och visualiseringen av mig själv vid mållinjen, andra stunder stängde jag av alla tankar helt och bara hade full fokus framåt. Ett steg till. Jag vet att när jag var riktigt slut på energi, någonstans runt 4 mil, så lovade jag mig själv att om jag lyckades ta mig i mål – joggande, gående, krypande eller i värsta fall krälande – så skulle jag belöna mig i flera dagar framöver med att pyssla om och riktigt ordentligt ta hand om min kropp. Och jag såg kvällen framför mig, med pizza och bubbel!

Känslan när man ser Stadion efter att ha kämpat sig runt 42 kilometer, och varenda fiber i kroppen värker, går inte att beskriva. Den är så himmelsk! Och den kick man får och njutningen man upplever när man springer de sista meterna in på Stadion… Det finns inga ord som gör det rättfärdigt. Man måste helt enkelt uppleva det.

Trött men obeskrivligt stolt och lycklig äntrade jag den storslagna arenan och tog emot publiken hejarop. Jag passerade mållinjen på den ofattbara tiden 04:03:12! Tänk, om jag inte hade ramlat så hade jag klarat loppet på under fyra timmar..! Det hade jag aldrig kunnat drömma om eller ens försöka fantisera om. Och bara det faktum att jag sprang bättre i år, efter en omfattande cancerbehandling, än vad jag gjorde 2008 känns omtumlande.

Jag är extremt stolt över min kropp, denna styrka och återhämtningskapacitet. Även om jag länge har ansett att den sviker mig gång på gång så är det en hatkärlek som jag känner, för den är lika snabbt uppe på banan igen. Jag vet att det är många som skulle vilja säga ”det är ju inte din kropp som sviker dig, den är lika mycket ett offer för omständigheterna”. Men jag kan inte hjälpa det, de är så jag har känt. Däremot så börjar de åsikterna ändras nu.

Med spillt blod, en hel del svett och en & annan tår så har jag ännu en gång fått ett kvitto på att jag är på väg tillbaka igen. Framförallt så har jag fått bekräftat att man kan åstadkomma vad som helst om man ger sig fan på det. 
Min största prestation under gårdagen var inte min tid in i mål – det var att passera startlinjen, precis som jag önskat få göra för ett år sedan. Det var världens bästa ettårspresent! Jag firade den tillsammans med mamma, Emelie, Rickard och Alex. Först åt vi pizza och skålade med mousserande vin och sedan gjorde jag hemmagjord sorbet med cashewnötter och krossad choklad innan jag mörbultad men lyckligare än på länge kröp ner i sängen.
Våga satsa. Du lever bara en gång! Man kan inte spendera varenda dag som om det vore den sista, men om du bara har ett eller två år kvar att leva, vad önskar du då genomföra innan dess? Skriv ner din dröm och ta det första steget. Du kommer inte att ångra dig.

Min 365 dagar långa resa mot mållinjen. Starten 2013.

Startskottet gick 12:00 igår. Men min resa mot mållinjen började ju egentligen för ett år sedan. Tanken att anmäla mig till Stockholm Marathon 2014 dök upp när det slog mig att det skulle infalla på årsdagen för min transplantation. Då var det mest som en rolig grej. Hur många funderar över att springa ett maratonlopp året efter en cancerbehandling liksom?! Jag nämnde det för professor Ljungman som skrattade över min extrema framåtanda och han sa lite fint att det inte hörde till normaliteten. Han tyckte inte att jag skulle förvänta mig något men sa att det var bra för psyket att ha mål. ”Vill du anmäla dig så gör det du”.

Nyss hemkommen efter
min första kilometer
I juli tog jag mina allra första stapplande löpsteg runt kvarteret. I augusti 2013 fick jag anmälningsbekräftelsen till loppet.

När jag ändå hade anmält mig så tänkte jag att jag skulle försöka starta och se hur långt jag kom. För att ens ha en chans så behövde jag pepp och support. Därför anmälde jag mig till löpargruppen Team Stockholm Marathon som jag varit med i under några tidigare år, ledd av löpargurun Anders Szalkai och med min mor som ledare i 4-timmar gruppen i år. Där startade min träning på allvar.
I oktober så drog träningsprogrammet med TSM i gång. Det började bra och jag var med på de första träningarna. 
Men i början av november så lades jag in på Huddinge, svårt sjuk med CMV- virus i blodet och Klosteroidbakterier i tarmarna. Jag bröts ner på nytt, tappade flera kilon och musklerna som jag kämpat hårt för att bygga upp rann av mig som vatten. Fick komma hem efter cirka två veckor men skrevs snart in på nytt, den här gången hade jag åkt på en blodförgiftning… När jag väl började återhämta mig och skrevs ut igen den 10 december så var jag tillbaka på ruta ett. Jag fick åter börja småjogga runt kvarteret igen och lyfte mina 1-kilos hantlar hemma framför TV:n. För att hitta motivationen på nytt så specialbeställde jag ett linne på nätet med orden ”Fuck Cancer” på bröstet och ”I love to live” i nacken. Än hade jag inte gett upp!
TSM-träning på Stockholm Stadion.

 Efter jul så var jag tillbaka på träningarna med TSM igen. Jag kämpade på envist och gjorde stora framsteg, trots en del virusinfektioner och annat som störde. Men i mars så kände jag mig åter ganska stark ändå och jag presterade riktigt bra under träningarna! Jag vågade till och med hoppas så smått på att klara maran på 4 timmar, så pass snabb och uthållig hade jag blivit.

Jag såg fram mot Portugal- resan som skulle innebära en hel veckas träning i solen. Löpning på stranden… Oj vad jag såg fram mot det. Föga visste jag då att mina drömmar snart skulle förmörkas för att slutligen helt falla utom räckhåll. Samma morgon som flyget skulle gå så fick jag ju ställa in resan och läggas in på intensivvårdsavdelningen i stället. Den historien känner ni ju till, ni som följer min blogg.

Att jag lyckades ta mig runt på Women’s Health Half Marathon den 26 april var ett under! Det hade blott gått två dagar sedan jag skrevs ut från sjukhuset. Dom 2,1 milen tog jag mig runt på ren vilja. Jag har aldrig någonsin tidigare varit så slut efter ett lopp, min mor sa att jag bara skakade när jag stapplade över mållinjen. Men jag var så fantastiskt stolt! Ännu ett kvitto på min otroliga återhämtningsförmåga.

Vägen därifrån har varit lång och tung. Jag har behandlats med antikroppar i tre omgångar hittills och jag får fortfarande många och en del rätt tunga mediciner. Som jag dystert berättade i fredags så har jag dragits med ett tungt psyke som gjort att jag inte orkat träna under den sista tiden. Jag har knappt orkat resa mig ur soffan… Ingen dag är den andra lik och jag kan knappt planera mer än 24 timmar i taget. Därför bestämde jag mig först när jag vaknade i går morse att jag ändå skulle försöka ta mig in till starten på ÖStermalms IP. 

Gårdagens delmål bockades av, ett i taget

Jag finner inga ord. Och det är inte ofta det händer! Som jag skrev i fredags:
”Jag kan inte längre se toppen av just det här berget. Ärligt talat vet jag inte ens vilken höjdnivå jag befinner mig på.”

Uppenbarligen hade jag inte den blekaste aning. Jag klarade mer än vad jag vågat hoppas på!
Jag satte upp totalt 8 delmål i går och bestämde mig för att vara nöjd bara jag lyckades med det första:
1. Ta mig utanför dörren och till Östermalms IP. Om inte annat så för att se mamma, syster och vänner starta.
2. Ta mig över startlinjen.
3. Ta mig runt första varvet på maran, alltså 16,6 km.
4. Ta mig runt halvmara- sträckan igen, 21,1 km.
5. Ta mig längre än jag hittills gjort sedan jag transplanterades, 28 km.
6. Ta mig fram till 35 km- passeringen.
7. Ta mig 4 mil och gå resten av vägen.
8. Ta mig hela vägen in i mål.

Jag lyckades med alla 8 till min stora förvåning. Och som en extra bonus så blev det på en bättre tid än mitt allra första maraton 2008 då jag sprang på tiden 04:22:19.
Jag satte i hop en liten förenklad tidslinje som visar min kamp från transplantationen den 30 maj 2013 till mållinjen på Stockholm Marathon den 31 maj 2014.
30 maj  2013 – Stamcellstransplantation.
6 juli 2013 – Mina första löpsteg runt kvarteret.
11 november 2013 – Total nedbruten igen av CMV- virus och klosteroid- bakterier. Bland annat. 
12 mars 2014 – Åter i löparspåret och försöker bygga upp mina muskler.
5 april 2014 – Inlagd på intensiven i respirator med svår lunginflammation och akut blodförgiftning.
26 april 2014 – Lyckas genomföra Women’s Health Half Marathon mot alla odds.
15 maj 2014 – Kämpar på med antikroppsbehandling och tunga mediciner. Mår psykiskt dåligt och orkar inte träna.
31 maj 2014 – Tar mig i mål på Stockholm Marathon

Det här är inte tänkt som något skryt. Bara en påminnelse till mig själv om vilken fantastisk återhämtning jag har och att min kropp har en väldigt bra grundfysik.

Det är också ett bevis på att man kan klara vad som helst, bara man verkligen ger sig fan på det. För ett år sedan hade jag en dröm och jag satte upp ett mål, mot alla odds så lyckades jag genomföra det. Viljan måste finnas där och man måste våga tro på sig själv, då är allt möjligt.