Min 365 dagar långa resa mot mållinjen. Målet 2014.

På tunnelbanan på väg till
Stadion
Karta över loppet

Natten hade åter varit tung, inte enbart på grund av medicinbiverkningar utan även grannens festande fram till 03.00. Vem i helskotta skrålar sommarplågor till trummor och gitarr UTE PÅ BALKONGEN mitt i natten?! Med två insomningstabletter, öronproppar, stängda fönster och en kudde över huvudet så fångade jag åtminstone fem timmar sömn till slut.

Löpare på Östermalms IP. 1 timme kvar till starten.

När jag kom in till stan vid 10- tiden så tog jag beslutet att delta i loppet. Jag kände mig så pass mentalt laddad att jag ville ta mig över startlinjen åtminstone. Därifrån fick det gå som det ville.

När startskottet gick så var det som att peka finger åt cancern och de tolv tunga månader som har passerat. Äntligen stod jag här!
Bara det var en sådan lycka, en alldeles egen seger i sig.

Sedan tog jag det i etapper. Små steg i taget. Hela tiden lyssna på kroppen. Känna av. Hur låg pulsen till? Hur kändes lungorna? Var kroppen med? Behövde jag dricka? Äta? Jag följde varje vink. När den ville stanna efter 22 km och stretcha lite ute på Djurgården så gjorde vi det. När den ville sakta ner lite stundvis så gjorde vi det. När den behövde svalkas så sprang vi genom de utplacerade duscharna. Det var jag och den.

Jag & min goda vän sedan
många år, som även hon tog
sig runt!

Tiden flöt på, så även mina steg. Jag fick energikickar av att se människor jag känner längs med banan. Deras glada hejarop och förvånade uttryck av att jag fortfarande var i rullning gav mig en skjuts med adrenalin. Glad uppmuntrande musik spelade i öronen och jag talade snällt och peppande till mig själv i huvudet. ”Du fixar det här” och ”du har varit med om mycket värre”. Jag njöt av att vara ute i det fria, jag njöt av att kunna springa, att andas och att känna i varje cell att jag lever. Den smärta jag förnam i kroppen var av den positiva sorten, det var värken som bevisade att jag presterade. Känslan och medvetenheten om att vara där och då var total.

Dessvärre tappade jag koncentrationen vid 35- kilometers kontrollen och snubblade. Jag dök raklång ner i backen med en smäll. När man är så trött i kroppen och knoppen så har man heller inte någon reaktionsförmåga, så jag hann inte ta emot mig själv. Jag slog hårt i höften, skrapade upp axeln och dunkade huvudet i asfalten. Där blev jag liggande några långa sekunder innan jag vacklande reste mig. Lutandes mot en lyktstolpe inspekterade jag mina skador. Det förvånar mig att ingen kom till min undsättning snabbare… Det hade ju knappast gått att missa min vurpa? Mitt klumpiga fall fick en sjöko att framstå som graciös! Det var först när jag väl kommit på fötter som en man ur publiken kom fram och frågade om jag var okej. Han tog sig en titt på mitt huvud för att se om jag blödde och när han konstaterat att jag inte gjorde det så tackade jag för hans omtanke och gick försiktigt vidare en bit. När jag kände mig säker på att jag inte hade fått någon hjärnskakning så började jag jogga igen. Men höften smärtade ordentligt.

Därifrån och framåt krävdes det en enorm viljestyrka, envishet och kämpaglöd. Jag fick frammana all den tjurskallighet som jag är född med och utnyttja den till max. Stundvis körde jag med peppande tankar och visualiseringen av mig själv vid mållinjen, andra stunder stängde jag av alla tankar helt och bara hade full fokus framåt. Ett steg till. Jag vet att när jag var riktigt slut på energi, någonstans runt 4 mil, så lovade jag mig själv att om jag lyckades ta mig i mål – joggande, gående, krypande eller i värsta fall krälande – så skulle jag belöna mig i flera dagar framöver med att pyssla om och riktigt ordentligt ta hand om min kropp. Och jag såg kvällen framför mig, med pizza och bubbel!

Känslan när man ser Stadion efter att ha kämpat sig runt 42 kilometer, och varenda fiber i kroppen värker, går inte att beskriva. Den är så himmelsk! Och den kick man får och njutningen man upplever när man springer de sista meterna in på Stadion… Det finns inga ord som gör det rättfärdigt. Man måste helt enkelt uppleva det.

Trött men obeskrivligt stolt och lycklig äntrade jag den storslagna arenan och tog emot publiken hejarop. Jag passerade mållinjen på den ofattbara tiden 04:03:12! Tänk, om jag inte hade ramlat så hade jag klarat loppet på under fyra timmar..! Det hade jag aldrig kunnat drömma om eller ens försöka fantisera om. Och bara det faktum att jag sprang bättre i år, efter en omfattande cancerbehandling, än vad jag gjorde 2008 känns omtumlande.

Jag är extremt stolt över min kropp, denna styrka och återhämtningskapacitet. Även om jag länge har ansett att den sviker mig gång på gång så är det en hatkärlek som jag känner, för den är lika snabbt uppe på banan igen. Jag vet att det är många som skulle vilja säga ”det är ju inte din kropp som sviker dig, den är lika mycket ett offer för omständigheterna”. Men jag kan inte hjälpa det, de är så jag har känt. Däremot så börjar de åsikterna ändras nu.

Med spillt blod, en hel del svett och en & annan tår så har jag ännu en gång fått ett kvitto på att jag är på väg tillbaka igen. Framförallt så har jag fått bekräftat att man kan åstadkomma vad som helst om man ger sig fan på det. 
Min största prestation under gårdagen var inte min tid in i mål – det var att passera startlinjen, precis som jag önskat få göra för ett år sedan. Det var världens bästa ettårspresent! Jag firade den tillsammans med mamma, Emelie, Rickard och Alex. Först åt vi pizza och skålade med mousserande vin och sedan gjorde jag hemmagjord sorbet med cashewnötter och krossad choklad innan jag mörbultad men lyckligare än på länge kröp ner i sängen.
Våga satsa. Du lever bara en gång! Man kan inte spendera varenda dag som om det vore den sista, men om du bara har ett eller två år kvar att leva, vad önskar du då genomföra innan dess? Skriv ner din dröm och ta det första steget. Du kommer inte att ångra dig.

Annonser

3 reaktioner till “Min 365 dagar långa resa mot mållinjen. Målet 2014.”

  1. Hanna,vad jag är glad för din skull och väldigt impad! Klarar du detta kan inget stoppa dig. Tack för att du är en sån fin förebild för oss andra. Du har fått igång mig men maran känns långt borta men möjlig 🙂
    Stor kram

    Gilla

  2. Jag är grymt imponerad över den prestation du gjort!!
    Jag önskar dig all lycka till i framtiden och att din cancer försvinner för alltid! !!:-)
    Fuck Cancer! !!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s