Startskottet gick 12:00 igår. Men min resa mot mållinjen började ju egentligen för ett år sedan. Tanken att anmäla mig till Stockholm Marathon 2014 dök upp när det slog mig att det skulle infalla på årsdagen för min transplantation. Då var det mest som en rolig grej. Hur många funderar över att springa ett maratonlopp året efter en cancerbehandling liksom?! Jag nämnde det för professor Ljungman som skrattade över min extrema framåtanda och han sa lite fint att det inte hörde till normaliteten. Han tyckte inte att jag skulle förvänta mig något men sa att det var bra för psyket att ha mål. ”Vill du anmäla dig så gör det du”.
 |
| Nyss hemkommen efter min första kilometer |
När jag ändå hade anmält mig så tänkte jag att jag skulle försöka starta och se hur långt jag kom. För att ens ha en chans så behövde jag pepp och support. Därför anmälde jag mig till löpargruppen Team Stockholm Marathon som jag varit med i under några tidigare år, ledd av löpargurun Anders Szalkai och med min mor som ledare i 4-timmar gruppen i år. Där startade min träning på allvar.
Men i början av november så lades jag in på Huddinge, svårt sjuk med CMV- virus i blodet och Klosteroidbakterier i tarmarna. Jag bröts ner på nytt, tappade flera kilon och musklerna som jag kämpat hårt för att bygga upp rann av mig som vatten. Fick komma hem efter cirka två veckor men skrevs snart in på nytt, den här gången hade jag åkt på en blodförgiftning… När jag väl började återhämta mig och skrevs ut igen den 10 december så var jag tillbaka på ruta ett. Jag fick åter börja småjogga runt kvarteret igen och lyfte mina 1-kilos hantlar hemma framför TV:n. För att hitta motivationen på nytt så specialbeställde jag ett linne på nätet med orden ”Fuck Cancer” på bröstet och ”I love to live” i nacken. Än hade jag inte gett upp! |
| TSM-träning på Stockholm Stadion. |
Efter jul så var jag tillbaka på träningarna med TSM igen. Jag kämpade på envist och gjorde stora framsteg, trots en del virusinfektioner och annat som störde. Men i mars så kände jag mig åter ganska stark ändå och jag presterade riktigt bra under träningarna! Jag vågade till och med hoppas så smått på att klara maran på 4 timmar, så pass snabb och uthållig hade jag blivit.
Jag såg fram mot Portugal- resan som skulle innebära en hel veckas träning i solen. Löpning på stranden… Oj vad jag såg fram mot det. Föga visste jag då att mina drömmar snart skulle förmörkas för att slutligen helt falla utom räckhåll. Samma morgon som flyget skulle gå så fick jag ju ställa in resan och läggas in på intensivvårdsavdelningen i stället. Den historien känner ni ju till, ni som följer min blogg.
Att jag lyckades ta mig runt på Women’s Health Half Marathon den 26 april var ett under! Det hade blott gått två dagar sedan jag skrevs ut från sjukhuset. Dom 2,1 milen tog jag mig runt på ren vilja. Jag har aldrig någonsin tidigare varit så slut efter ett lopp, min mor sa att jag bara skakade när jag stapplade över mållinjen. Men jag var så fantastiskt stolt! Ännu ett kvitto på min otroliga återhämtningsförmåga.
.jpg)
Vägen därifrån har varit lång och tung. Jag har behandlats med antikroppar i tre omgångar hittills och jag får fortfarande många och en del rätt tunga mediciner. Som jag dystert berättade i fredags så har jag dragits med ett tungt psyke som gjort att jag inte orkat träna under den sista tiden. Jag har knappt orkat resa mig ur soffan… Ingen dag är den andra lik och jag kan knappt planera mer än 24 timmar i taget. Därför bestämde jag mig först när jag vaknade i går morse att jag ändå skulle försöka ta mig in till starten på ÖStermalms IP.
Kriget i min kropp 