26 april, 2014 – Kriget i min kropp

Jag gjorde det.

Naturligtvis var svettbandet
med hajen på armen för att ge
styrka. Tack Malin & Martin ❤

Jag kan knappt tro det själv. Att anmäla sig till Women’s Health Half Marathon var inte svårt för två månader sedan, inte där jag befann mig fysiskt då. Att ta sig dit idag och ställa sig på startlinjen, det krävde däremot en hel, ursäkta ordvalet pappa, jävla massa.

Jag skrevs som sagt ut från sjukhuset så sent som i torsdags eftermiddag. I går var jag på botten rent fysiskt och när jag vaknade på morgonen så fanns det inte en tanke på att ens ta mig in till loppet för att se mamma och syster springa. Orken saknades helt. Men under dagen vaknade min envishet till liv och med den nyfikenheten. Skulle jag våga ställa mig på startlinjen? Skulle jag i så fall orka ta mig åtminstone 1 mil? Om inte annat, skulle jag kanske kunna ta en powerwalk runt bara för att ha genomfört loppet, det var ju trots allt premiär?

Jag gick in på nätet och kollade tidsbegränsningen.

2 timmar och 45 minuter.

21,098 kilometer.

Hinner man gå det?

Jag tog mig in till Tekniska Museet tillsammans med mamma i går eftermiddag för att åtminstone hämta ut nummerlappen. Jag var knäckt, trött och färdig som människa. Min kära mamma såg det och hon försökte muntra upp mig på alla sätt hon kunde. Faktiskt som bara hon kan. Vi pratade om loppet. Jag hade självfallet redan konsulterat med min läkare om i fall det ens var möjligt för mig. Jag må vara envis som bara den, men inte dum. Jag skulle aldrig riskera att bli sjuk och jag vill inte bli inlagd igen på grund av dumdristighet! Han tyckte absolut att jag kunde jogga, men så länge jag går på kortison så bryts muskelfibrerna ner så jag kan inte förvänta mig att prestera nämnvärt. Och ledorden var givetvis lyssna på kroppen!

In i det sista var jag osäker. Jag tog en riktigt långsam ”pröva-på-jogg” efter middagen. Första löpstegen sedan allt hände. Hjärtat kändes bra men jag tror inte att jag syresätter musklerna optimalt för jag har aldrig tidigare fått mjölksyra efter blott 3 km… Hur skulle det här gå? Innan läggdags så pratade jag med mamma i telefon igen. Vi kom överens om att jag kunde försöka ta mig in till starten åtminstone. Och hon trodde nog att jag skulle klara av att promenera runt på 2 timmar och 45 minuter. Om inte annat så skulle det bli soligt och vackert promenadväder på en naturskön bana runt Djurgården! Men vi var eniga om att hålla det för oss själva. Dels för att jag inte skulle känna någon som helst press ifall jag var tvungen att avbryta, dels för att inte behöva få andras ej önskade åsikter och dels för att jag inte skulle behöva försvara mig mot de som tycker att jag är klippt dum i huvudet. Det här var mitt val, min kropp, mitt beslut. Min grej.

Jag sov inget under natten som var. Ville inte riskera dåsigheten som kommer av sömndropparna och kartan med insomningstabletterna som jag sökte efter fann jag på köksbordet under en tidning först vid frukosten. Skickade ett förtvivlat sms till mamma 04:19. ”Ligger fortfarande vaken. Flera timmar senare – det bådar inte gott för att den här dagen ska bli lyckad :(” Sedan måste jag ha somnat in för jag vaknade 07:00 av alarmet. Tog en dusch, tänkte, åt frukost, tänkte mer och till sist slutade jag tänka och drog på mig löparkläderna. Det här fick gå hur som helst.

Dagens väder i Stockholm. Ljuvligt!

Det var definitivt ett av de långsammaste lopp jag någonsin presterat. Och det var lika tungt rent fysiskt som första gången jag sprang maraton. Mjölksyran kom som ett slag redan efter 3 km, men det var jag ju lite förberedd på från i går kväll. Jag höll fokus på min systers ryggtavla fram till 4 km- flaggan och lät henne mentalt dra mig framåt. Sedan försvann hon ur sikte och jag hade bara mig själv att förlita mig på. Garmin- klockan var med och påslagen men jag använde den enbart för att hålla kolla på pulsen. Ville inte riskera hjärtmuskelinflammation så jag var beredd på att kliva av banan utifall pulsen skulle skena i väg. Förutom det försökte jag att inte titta på vare sig hastighet eller sträcka. Varje kilometerflagga som jag passerade såg jag som en seger. Jag lyssnade fokuserat på musiken, försökte att tänka positiva tankar hela tiden och njuta av solen och vyerna. Samtidigt var jag fullt koncentrerad på kroppen och hur den mådde. Vad sa den? Vad önskade den? Hur kändes stegen? Andningen?

Allt som allt, trots svedan och värken i lår och vader, så kändes det okej i ungefär en mil. Sedan var det som flera skott i benen. Varenda muskel tycktes strejka och jag tvingades sakta in ordentligt. Men bilden av mig själv passerande målgången fanns ändå i bakhuvudet och på min näthinna, jag höll krampaktigt fast vid den och jag insåg att jag ändå hade sprungit så bra hittills att jag skulle hinna fram även om jag tvingades gå härifrån.

Jag nollställde mig mentalt. Det är det bästa sättet att beskriva det på. Så fungerar jag när min fulla tjurskallighet slår till. Jag går in som i en bubbla – hör inget runt omkring och ser inget. Fokus är framåt och ingen annanstans. Det är bara jag och min kropp. Viljan driver på och fungerar som den bästa av bensin. Dessutom hjälper det att påminna sig själv om vilken typ av smärta det är man känner. Just den här var inget livshotande som det var för två veckor sedan. Just den här var en påminnelse om bedrift och prestation. Dessutom självvald. Så ja, jag kan helt ärligt säga att jag njöt av värken och jag gladde mig ändå av de förskräckligt mödosamma kilometerna.

På toppen av en backe såg jag den; flaggan som röd signalerade ”20 km”. Då höll jag på att rasa ihop. Vanliga Hanna skulle antagligen rusat på till hon svimmade eller kräktes, för det är den tävlingsmänniska jag är född till. Men nyligen allvarligt sjuka Hanna stannade upp en stund, lät kroppen få sig några djupa andetag och tillät sig att promenera. Det var de längsta 1098 meterna i mitt liv, jag trodde aldrig att jag skulle komma fram.

Efter att ha passerat målskylten så bjöds jag på ett glas cider av en trevlig ung funktionär. Jag kunde inte hålla i glaset, än mindre stå upp. Jag raglade mot stängslet och blev kraftlöst hängande där. Den snälla killen kom fram och frågade om jag behövde hjälp men jag konstaterade bara att jag behövde stödja mig där ett tag till innan jag kunde fortsätta vidare. Snart hörde jag mitt namn ropas. Där stod en leende Robin med en ask jordgubbar och en ljuvlig vit ros. Sedan hörde jag min mammas förvånade rop, såg min systers vackra ansikte, överraskades över att alltid lika stöttande Alex också var där och det var då krokodiltårarna började rulla längs med mina kinder. Jag hade klarat det! Så mycket känslor vällde över mig. Jag hann också krama om en av mina löparväninnor från Team Stockholm Marathon vid målgången, även hon var tagen över att se mig. Själv fann jag knappt ord över hur lycklig jag var.

Det vackra armbandet fick man istället för en medalj. Väldigt
uppskattat och det kommer användas flitigt vill jag lova.

För två veckor sedan så låg jag i syrgas med en egen lungkapacitet på 45%, hamnade i sepsis chock, med svår lunginflammation, GVHd i levern och med en kommande lungsäcksinflammation. Nu stod jag med ett vackert armband i handen med ingraveringen ”Women’s Health Halvmarathon 2014”.
Jag hade tagit mig runt. Jag fick ett kvitto på att jag har tagit ett osynligt steg framåt igen, lämnat ytterligare något jobbigt bakom mig. Än har jag långt kvar till att vara ”back on track”, men jag är åtminstone på väg åt rätt håll igen. Jag har inte hälsan men gudarna ska veta att jag gör allt för att nå den.

Stolt och glad målgångare efter några
långa minuters återhämtning. Smärtan döljs
av världens största leende.

Jag har en hatkärlek till min kropp. Och den till mig. Jag tycker att den svikit mig. Gång på gång på gång på gång… från mitt ljumskbråck som liten 4- åring och ända fram till idag. Men den slutar heller aldrig att förvåna mig! Vilken fantastisk återhämtning jag har. Vilken mental styrka! Jag är oerhört stolt över min envishet. När jag har bestämt mig för något och när det är en sak jag verkligen vill, då lyckas jag. Och då är kroppen med mig hela vägen. Jag har djupa dalar men tar mig snabbt upp på höga toppar igen.

Det känns viktigt för mig att berätta detta; om viljans kraft. För det spelar faktiskt ingen roll vilket mål du har i livet, hur stort eller litet det är. Viljan är det som kommer ta dig dit och hjälpa dig nå succé. Jag vill inte skryta med bra löptider eller långa sträckor. Allt är relativt, alla är olika. Det som för somliga låter helt absurt, att man ens tänker tanken att springa 2 mil bara 2 veckor efter en helvetisk lunginflammation (om ens alls för de otränade) är inte lika galet i huvudet på en Ultralöpare som bränner av 10 mil om dagen. Jag är bra på mitt, du är bra på ditt. Men jag tror fortfarande på rörelse och motion, hur sjuk du än är. Det finns alltid något som du kan göra. Är det golf som gäller? Långa promenader med hunden? Att kunna lyfta 1- kilo hanteln 20 gånger på raken medan du tittar på TV?

Aktiviteten är oviktig. Prestationen är allt. Men det som kommer driva dig är allra bäst är de saker som du tycker om, som du brinner för. Vad är det?
Idag fick jag bekräftat igen att det är löpning för mig. Inte för att jag behövde det, men ändå! Jag behövde en påminnelse om livets goda.

Min syster, jag & mamma. Stolta målgångare! Måste även skryta med att min syster satte sitt personbästa på halvmaran idag. Just pb är en av de härligaste bedrifter man kan göra, för det handlar bara om en själv och hur långt man kan gå. Grattis till det mitt hjärta!

M	T	O	T	F	L	S
	1	2	3	4	5	6
7	8	9	10	11	12	13
14	15	16	17	18	19	20
21	22	23	24	25	26	27
28	29	30

Dag: 26 april, 2014

Att ta sig framåt. Ett. Steg. I. Taget.

Med blodsmak i munnen