"Med med rädslan kan jag inte leva"/Kristian Gidlund

Dagen efter att jag hade fått veta att cancern är besegrad för tillfället, min egen ”Dag + 1”, så dog Kristian Gidlund vars blogg och öde har följts av tusentals människor ända sedan 2011. Återigen, ödets ironi. Jag läste det samma morgon och plötsligt fick jag ett inre kaos. Det var som en orkan krockade med den soligaste och mest klarblå himmel. Min oerhörda glädje över att få tillbaka hoppet blandades med en sorg över hur många som inte klarar sig, känslan av tacksamhet grumlades av en bitterhet och tankar som ”varför jag men inte han?” snurrade. Det här var exakt samma känsla och tankar som jag länge slogs med efter att jag överlevt min förra cancer medan 4-åriga Ferida i rummet bredvid tog sitt sista andetag med kroppen fylld av leukemi. Det gör så ont.
Sedan slog en annan tanke ner mitt i alltihop som en kraftig blixt. Han avslutade sin blogg den 21 oktober 2011 med texten:

”I och med detta lägger jag ned den här bloggen. Den har fyllt en funktion. Varit viktig för mig. Funnits nära som en vän, tagit hand om min ilska, min frustration och min glädje. Men nu är vår tid över. Och även om jag alltid kommer vara tacksam över de hittills 647 687 besöken, över alla kommentarer, mejl och reaktioner, så hoppas jag – från märgen av mitt väsen – att jag aldrig kommer behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen.”

Den 17 augusti 2012, inte ens ett år senare så återtog han skrivandet med 
”Cancern är tillbaka. Och den här gången är allvaret värre än senast.”

Jag har varit med om det förut. Bearbetat, kastat, förträngt och gått vidare. Sedan ryckts tillbaka igen, brutalt och vårdslöst. Hur ska jag våga avsluta bloggen nu? Det kanske verkar larvigt och vidskepligt, men jag vill inte behöva ta upp den igen om ett år, med ett allvar som är ännu större än det varit hittills. Det har jag inte råd med, inte liv till. 

Rädslan håller mig fortfarande tillbaka, stunder som dessa märks det extra tydligt. Men jag är envis och tänker inte nöja mig med det. Igår bar jag ner en en vit papplåda från IKEA till mitt förråd. På den har jag prydligt skrivit ”Cancer”. Jag har lagt ner saker som påminner mig om allt det jobbiga, men som ändå är fyllt med för mycket kärlek för att slänga. Det är brev, teckningar, kort och andra saker som nära och kära sänt mig för att visa sitt stöd. Jag vill ha kvar det, men inte så jag ser. Lådan har stått i hallen i en vecka, av någon anledning så har jag varit rädd för att ställa undan den. Tänk om jag behöver lägga ner något mer i den? Tänk om det är för kaxigt att rensa undan allt det där redan och tro att jag är frisk och ska kunna gå vidare? Tänk om jag genom att göra det blir sjuk igen? Kaos- tänk. Rädsla. Mycket märkligt med tanke på att jag varken är särskilt troende eller vidskeplig, men man blir väl det när det gäller antar jag. 

Hur som helst så fick jag nog igår. Då åkte lådan ner. Jag känner mig lättad, renare. Meningarna som Kristian skrev i sitt inlägg 2011, när han trodde att han var frisk, tar jag till mig som mina egna:
”Det finns inga garantier när det kommer till den här sjukdomen. Ingen som kan lova att mörkret inte kommer komma tillbaka, när jag minst anar det. För det kan det göra. Det förstår jag. Men med den rädslan kan jag inte leva. Det vägrar jag. Livet är här. Livet är tillbaka. Livet är det som händer just i detta ögonblick. Och det är ett vackert liv.”