Dag +94: Idag ser jag rött.

Jag är så arg. Så förbannad, besviken och bitter att jag egentligen inte borde ha kontakt med andra människor idag. Jag vill skrika, sparka och slå sönder. Det ligger så mycket bakom, men allt kretsar kring cancer cancer cancer. Det känns som att jag är förgiftad och bär på något mörkt, svart och tungt. I natt fick jag reda på att ännu en person jag känner är drabbad av det fruktansvärt vidriga. Jag kan räkna till fler bekanta som bär på det äckliga än jag har fingrar på handen. Varför? Vad är det som händer med mänskligheten? Jag undrar om det är så att vi håller på att utplånas. Men det sker inte med någon stor jäkla smäll utan ett gift som sprider sig i våra kroppar och långsamt tar död på oss en efter en. Hur kommer det sig att antalet cancerfall är så höga idag? Vad gör vi för fel?! Forskningen har en oerhörd press på sig att hitta svar. Vi har kommit extremt långt i att ta fram mediciner och vapen mot fienden, men vi vet fortfarande inte kärnan till kriget. Varför angriper den? Det gör mig illamående. En efter en ansluter sig underbara människor till den skara som även jag tillhör. Cancerdrabbade. Ingen av oss vill vara med, men likväl finner vi tröst hos varandra.

Varför ska det vara så förbannat jävla orättvist? Jag är verkligen ingen perfekt människa. Jag har gjort många saker i mitt liv som jag önskar ogjort. Jag har sårat och svikit, både medvetet och omedvetet. Men det finns pedofiler, våldtäktsmän, massmördare, barnmisshandlare och djurplågare som fortfarande springer omkring med hälsan i behåll. Deras syn på livet och andra levande varelser kanske skulle ändras om dom blev pumpade med cellgifter, sönderstrålade och utsatta för dödsångest. Kanske. Men ändå är det fina, oskyldiga och godhjärtade människor som drabbas. Åtminstone av alla de jag känner. Eventuellt kan det bero på att jag inte har någon pedofil, våldtäktsman, massmördare, barnmisshandlare eller djurplågare i min bekantskapskrets. Men förstå min besvikelse, den över att livet är orättvist. Det gör så ont i mig. Om jag kunde så skulle jag samla all världens cancer i min kropp och gå under med den med vetskapen om att den är borta för alltid. Den skulle få äta varje del av mig, tortera mig in i det sista. Men jag skulle ändå veta att jag vunnit. Vad fantastiskt underbart det skulle vara. Men livet fortsätter vara orättvis.

Jag är i grund och botten en positiv människa. Men jag kan inte vara glad en dag som denna. Allt det fina som jag vaknar till varje morgon och som jag njuter så mycket av har varit fördunklat idag och det fick vara det. Jag har varit arg och ledsen. Jag har låtit känslorna få utlopp och jag har förbannat livet. Jag behövde det för att finna styrkan igen och för att kunna vakna i morgon bitti, redo för en ny dag och en ny fight.
I morgon är det dags för benmärgsprov igen. Jag är i vanlig ordning otroligt nervös inför smärtan. Dessutom kommer det att dröja upp till en vecka innan jag får ett svar på det, så smärtan i morgon kommer inte följas av någon direkt tröst, bara mer oro och nervositet. Men jag kommer att klara det och jag kommer att vänta tålmodigt. För nu är jag mer förbannad än jag varit på länge.

Fuck cancer.